Utbränd - Ingen Bryr Sig
Postat: 2015-03-01 14:46:55
Hej!
Jag har haft över 4 jobbiga år.
Fick bihåleinflammation och vårdcentralen skickade bara hem mig, fastän jag satt i tårar framför dem för att det gjorde så fruktansvärt ont + kunde inte andas överhuvudtaget genom näsan. Tror jag blev hemskickad ca 5 ggr med orden "det ska gå över av sig själv".
Sjukskrivning kunde jag ju bara drömma om, för "man blir inte sjukskriven för bihåleinflammation".
Jag gick i 9 månader (Det var den värsta tiden i mitt liv...) innan de fick för sig att hjälpa mig.
Behandligar: 3 antibiotikakurer, 3 bihålespolningar (HEMSKT), och en operation.
Operationen var rena mardrömmen, jag var vaken och hade inte ens fått lugnande när de handborrade sig genom överkäken ut till bihålan via min mun... De tog ut en cysta.
Men värken gick inte över... nu har de gett mig diagnosen "nerv- och vävnadsskador" som gör att jag har nedsatt känsel och smärta i högra halvan av ansiktet.
Jag kommer aldrig få veta om jag hade kunnat slippa hela den här cirkusen och konstant smärta i ansiktet om de bara hjälpt mig på en gång?!
Hela tiden har jag haft djup depression och ångest så jag nästan klättrade på väggarna. Men allt jag fick som lugnande var de här skitmedicinerna theralen, atarax mm... det är tydligen mycket bättre att jag knappt står ut med att leva än får något vettigt utskrivet.
Jag har haft mycket självmordstankar.
De fyra år som passerat har jag typ inte varit sjukskriven ALLS, bara en vecka efter operationen.
Sammanlagt, tillsammans med andra problem, har jag blivit opererad 4 ggr. Testat 8 mediciner för depression och ångest. Och blivit påkörd av en bil när jag gick till jobbet, och de stannade inte utan lämnade mig på vägen.
Jag har bett min läkare om sjukskrivning flera gånger men allt jag får till svar är: "det är bra att du jobbar, det är bra att röra på sig".
Jag tror inte för en sekund att hon skulle klara av att jobba heltid som städerska om hon fått gå igenom det jag gjort!
På jobbet gråter jag medan jag städar... mycket ångest... mycket deppig... ibland slår jag armarna i väggarna så det blir blåmärken, det är istället för att skära. Om någon försöker ha en konversation med mig får jag is i magen och blir jättestressad.
JAG ORKAR INTE MER!!!!!!
Jag känner mig totalt utbränd, orkar inte med alla uppgifter. Händer att jag skiter i vissa grejer för att jag inte orkar, eller får ångest av det (t.ex. städa rum där det finns folk).
Jag tar inte hand om mig själv heller längre. Äter inte, ibland skippar borsta tänderna, det går fyra dagar mellan duscharna för att jag inte ens orkar resa mig ur soffan, ibland sover jag t.o.m i samma kläder som jag burit på dagen. Min lägenhet ser ut som en soptipp med tallrikar överallt, damm, skräp, kläder osv...
Jag har kuratorkontakt, en gång varannan månad (!!!). Men hon svarar exakt samma sak som läkaren, det är precis som de pratat ihop sig. Det enda jag ber om är att bli sjukskriven kanske 25%-50% så jag får någon dag extra att ta igen mig. Men det kommer inte på frågan.
När jag berättade om min plan för självmord tyckte kuratorn bara att jag skulle träffa läkaren igen för att se över min medicinering.
För att göra allt värre försvann halva mina semester förra året för jag var tvungen att ta ledigt för alla läkartider = ännu mindre tid till vila.
När semesterdagarna sen tog slut fick jag istället ta ut tjänstledigt...
Jag börjar bli desperat.
Hur skulle man kunna lösa detta?!
Är vården bara fulla of psykopater?
Och ja... jag har aspergers syndrom...
Ursäkta min bitterhet...
Jag har haft över 4 jobbiga år.
Fick bihåleinflammation och vårdcentralen skickade bara hem mig, fastän jag satt i tårar framför dem för att det gjorde så fruktansvärt ont + kunde inte andas överhuvudtaget genom näsan. Tror jag blev hemskickad ca 5 ggr med orden "det ska gå över av sig själv".
Sjukskrivning kunde jag ju bara drömma om, för "man blir inte sjukskriven för bihåleinflammation".
Jag gick i 9 månader (Det var den värsta tiden i mitt liv...) innan de fick för sig att hjälpa mig.
Behandligar: 3 antibiotikakurer, 3 bihålespolningar (HEMSKT), och en operation.
Operationen var rena mardrömmen, jag var vaken och hade inte ens fått lugnande när de handborrade sig genom överkäken ut till bihålan via min mun... De tog ut en cysta.
Men värken gick inte över... nu har de gett mig diagnosen "nerv- och vävnadsskador" som gör att jag har nedsatt känsel och smärta i högra halvan av ansiktet.
Jag kommer aldrig få veta om jag hade kunnat slippa hela den här cirkusen och konstant smärta i ansiktet om de bara hjälpt mig på en gång?!
Hela tiden har jag haft djup depression och ångest så jag nästan klättrade på väggarna. Men allt jag fick som lugnande var de här skitmedicinerna theralen, atarax mm... det är tydligen mycket bättre att jag knappt står ut med att leva än får något vettigt utskrivet.
Jag har haft mycket självmordstankar.
De fyra år som passerat har jag typ inte varit sjukskriven ALLS, bara en vecka efter operationen.
Sammanlagt, tillsammans med andra problem, har jag blivit opererad 4 ggr. Testat 8 mediciner för depression och ångest. Och blivit påkörd av en bil när jag gick till jobbet, och de stannade inte utan lämnade mig på vägen.
Jag har bett min läkare om sjukskrivning flera gånger men allt jag får till svar är: "det är bra att du jobbar, det är bra att röra på sig".
Jag tror inte för en sekund att hon skulle klara av att jobba heltid som städerska om hon fått gå igenom det jag gjort!
På jobbet gråter jag medan jag städar... mycket ångest... mycket deppig... ibland slår jag armarna i väggarna så det blir blåmärken, det är istället för att skära. Om någon försöker ha en konversation med mig får jag is i magen och blir jättestressad.
JAG ORKAR INTE MER!!!!!!
Jag känner mig totalt utbränd, orkar inte med alla uppgifter. Händer att jag skiter i vissa grejer för att jag inte orkar, eller får ångest av det (t.ex. städa rum där det finns folk).
Jag tar inte hand om mig själv heller längre. Äter inte, ibland skippar borsta tänderna, det går fyra dagar mellan duscharna för att jag inte ens orkar resa mig ur soffan, ibland sover jag t.o.m i samma kläder som jag burit på dagen. Min lägenhet ser ut som en soptipp med tallrikar överallt, damm, skräp, kläder osv...
Jag har kuratorkontakt, en gång varannan månad (!!!). Men hon svarar exakt samma sak som läkaren, det är precis som de pratat ihop sig. Det enda jag ber om är att bli sjukskriven kanske 25%-50% så jag får någon dag extra att ta igen mig. Men det kommer inte på frågan.
När jag berättade om min plan för självmord tyckte kuratorn bara att jag skulle träffa läkaren igen för att se över min medicinering.
För att göra allt värre försvann halva mina semester förra året för jag var tvungen att ta ledigt för alla läkartider = ännu mindre tid till vila.
När semesterdagarna sen tog slut fick jag istället ta ut tjänstledigt...
Jag börjar bli desperat.
Hur skulle man kunna lösa detta?!
Är vården bara fulla of psykopater?
Och ja... jag har aspergers syndrom...
Ursäkta min bitterhet...