Jag har pluggat i ett år och nu börjar min tredje termin på universitetet, ska bli ssk.
Första terminen gjorde mig uppmärksam på att jag hade problem med skolmiljö och främst raster och att bli vald till tillfälliga grupperingar under lektion. Fick mega flashback till högstadietiden och förstod iaf varför jag inte gett mig på att studera vidare förräns nu. Har ju duktigt undvikit situationer som jag vet jag inte klarar av under cirka 20års tid. Det är inte fråga om att vara med i några nollningar och middagar etc med klasskamrater.Kanske tycks det inte vara så konstigt att jag inte deltar i detta eftersom jag är så mkt äldre än klasskamraterna.
När andra terminen kom så utvekclade jag ett sätt att slippa bli "hängande" själv i korridoren bland alla människor som lätt hittade gemenskap varandra. Min största noja var att de skulle efter ett tag lägga märke till att jag stod själv och börja tycka att det var nåt konstigt med mig. Så jag började hålla mig på toaletten för att detta inte skulle synas. Sen tröttnade jag på att utsätta mig för nervpressen för det slutade varje gång i att jag också blev kraftigt deprimerad och behövde "gå in i mörkret för att renas" ett par dagar och det blev bara mer och mer påtagligt. Så det slutade med att jag undvek föreläsningarna och pluggade bara hemma själv med bok. I april i år unjefär blev jag varse genom en kompis som har fått diagnos Asp att han tyckte det verkade som om jag också har Aspergers, så jag började läsa lite böcker, bla G. Gerlands bok och det gick upp för mig att jag hade de allra flesta symptom som finns kända på Aspergers syndrom, och det var början till en vändning för mig. Jag är så lycklig nu att jag hittat något som gör att jag förstår mig själv. (Gud vad många självhjälpsböcker och liknande jag plöjt men inget har stämt så på pricken på mig.)Att förstå att mina begränsningar är något normalt för en hel massa andra mänskor som är som jag. Jag har inte fått någon diagnos än, funderar fortfarande på vad det skulle göra för nytta till mig, eller om det snarare skulle göra det värre för mig genom fel personers okunskap. Längtar också efter att få det bekräftat. Helst skulle jag önska att jag fick någon slags upprättelse för omvärldens okunskap, men jag får nog nöja mig med att vårt problem äntligen blir uppmärksammat. Jag har kämpat så hela mitt liv med att överleva, skyla över, fly, illa fäkta, stå upp för mig själv etc.
Jag har vilat över sommarlovet nu, och jag förstår att det kommer att än en gång kännas jobbigt på raster etc, men jag har ställt in mig på att vara en tvättäkta nörd och koncentrera allt mitt krut på att lära mig. Jag är där för att plugga och jag älskar ämnet. Får nog påminna mig detta om och om igen troligtvis, men jag ser också fram emot att kunna droppa in här på detta forum eller annat som beh Asp då och då i min nöd för att hitta mina olyckssyskon och finna kraft ur era berättelser och kanske kunna hjälpa någon annan av er tillbaks. Jag tycker det är stor tröst i att veta att det finns fler som jag ute där i världen som har lika jobbigt som mig att gå till skolan eller jobbet för att undvika dessa plågsamma raster. Kanske någon har något bättre knep än mig som gärna sitter på toa tills rasten är över och sen kommer insläntrande sist av alla och kommer försent så lärarn tycker jag är ohyfsad för det.. tack för ordet, ha det super,