Fleure123 skrev:Läste nu om ett kommande tv-program.
"Den andra säsongen av Morgans Mission handlar om mobbning, kränkningar och särbehandling på våra arbetsplatser. Morgan Alling kommer tillsammans med en av Sveriges främsta experter på den psykosociala miljön på jobbet, Stefan Blomberg, ger sig ut på våra arbetsplatser."
Antar dock att "deltagare" på DV:n som känner sig negativt särbehandlade inte räknas in. Det blir ganska konstigt, vart ska man ta vägen. Sociala behov, behov att göra något, att vara med i ett sammanhang och inte bara sitta isolerad hemma. Men sedan inte klara det vanliga arbetslivet. Men funkar det inte på ett DV så finns det väl inget fack man kan klaga hos...
Nej precis, det där är ett stort problem.
Nu är ju inte det så enkelt i arbetslivet heller många gånger, men när det gäller DV finns det ju inte ens något motsvarande fack, såvitt jag vet. Man kan klaga hos LSS, men det gäller att man har en vettig handläggare som lyssnar på en i så fall, annars händer nog ingenting. Möjligen kan man vända sig till IVO.
Fleure123 skrev:Hur skulle det kunna vara istället?
(Jag tänker att - oj, om jag själv fick pengarna som ett DV nu skulle kunna få för att "ta hand om mig" så kanske jag själv skulle kunna få till en bättre "sysselsättning.". Jag kunde kanske gå några kurser i hantverk. En kompis till mig påpekade att jag faktiskt skulpterat lite förut. Äsch, det var inte så mycket, men ändå. Och kanske en floristkurs.)
Det finns ju många sätt de pengarna skulle kunna användas på, som faktiskt skulle vara till större nytta för dem de är avsedda för. För min egen del tänker jag på hur jag först var på denna DV i nästan fyra års tid, utan att så mycket mer hände än att min tid kastades bort. Det tjänade DV:n ifråga 12900 i månaden på. Samtidigt levde jag på försörjningsstöd. Efter det hade jag en lönebidragsanställning på två år, där arbetsförmedlingen betalade den största delen av lönen. Det jobbet var totalt meningslöst, en affärsman som samlade ihop en massa gratis praktikanter, FAS 3:are och lönebidragsanställda för att skapa en massa verksamheter som det sedan inte blev något av, eftersom han själv inte tog något ansvar. (Som du sa Fleure, mycket i det så kallade vanliga arbetslivet är fullständigt vansinnigt.)
Tänk om de pengar som gått åt under sex års tid till att betala DV, försörjningsstöd och lönebidrag åt mig, istället hade använts till att skapa ett vettigt arbete åt mig? På ett nedläggningshotat bibliotek, till exempel. Då hade jag kunnat jobba sex år i följd med något som faktiskt var meningsfullt, både ur min egen synvinkel och ur ett samhällsperspektiv.
nisse skrev:Fleure123 skrev:Hur skulle det kunna vara istället?
Detta är en mycket relevant och tillika en mycket intressant frågeställning. Någon har sagt att "arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk". Vem skall befria oss aspergare från den goda välviljans tyranni? Hur går man vidare från att ventilera sina frustrationer på ett diskussionsforum till att få någon förändring av systemet?
Jag vet tyvärr inte hur, men skulle gärna vilja lära mig. Tror inte på att begränsa det till en fråga om aspergare, för för det första är vi nog inte tillräckligt många, och för det andra, så är det än mycket vidare fråga än så, det gäller fortfarande hela prekariatet. Det är fortfarande när det kommer till kritan en klassfråga. Jag tror vi skulle behöva ta lärdom från forna tiders klasskamp, vi håller på att gå bakåt i dessa frågor. Bara för att rättigheter blivit vunna en gång i tiden, betyder inte att de inte kan tas ifrån en lika lätt.