Zombie skrev:Jag skulle snart inte ha kunnat fortsätta. Inte av högfärd eller andra psykiska motstånd, utan för att jag rent faktiskt inte hade tålt det. Jag var också fullt kapabel att ha roligare på egen hand. Vilket inte innebär att jag inte hade föredragit att ha det uthärdligt roligt och samtidigt göra nytta och få lön för det.
Känner igen det och fungerar på liknande vis.
Ja, jag når tillslut en bortre tristessgräns på många jobb. Ofta timanställningar och jag har på så viss sluppit hotet om att fastna. Länge har plikttrogenheten, försörjningsplikten förhandlat med mig själv om att fördelarna, om än minimala med att kunna försörja sig på arbete hållit mig kvar. I slutändan räcker inte det. Den psykiska ohälsan tar ut sin rätt.
Halvtidsjobb fungerar just för att de ger dagen en struktur och under förutsättningar att jag verkligen fyller på med sånt som får mig att må bra och utvecklas. Om det fungerar bra med arbetsledare och någon arbetskamrat kan det räcka för att stanna ett tag. Då gäller det att verkligen motbalansera monotona uppgifter och fylla på med kreativitet, människor jag mår bra av, motion och självvald ensamhet. Det är när jag slutar att fylla på som ett sådant arbete blir skadligt i längden.
I framtiden kommer jag använda den kunskap jag har om mig själv och informera kommande arbetsgivare om diagnos på ett omärkligt sätt, genom att berätta om vilka kvaliteter som har profilerats och skärpts hos mig - TACK VARE MIN AS-PERSONLIGHET.
Men med realism berätta om svårigheter med stress och andra baksidor.
Om en arbetsgivare inte kan ta det - då har de bara sorterat bort sig själva som olämpliga och dysfunktionella. Tänk på det!