Älskar jobbet, men det går åt skogen iaf
Postat: 2011-10-12 14:15:03
Hej alla glada AS:are, tack för att ni gör så att jag inte känner mig ensam i all elände bara genom att finnas där
Jag är 28 år, har pluggat Civ Datateknik på KTH
Jag fick min diagnos aug/sept detta år, när jag var inlagd på S:t Görans Sjukhus psykiatriska mottagning avdelning 25 i sex veckor
Jag jobbar på (inte Sony) Ericsson som systemutvecklare. Vi jobbar med att utveckla basstationer så att ni nissar kan skicka keffa sms över 3G
Min provtidsanställning kommer att löpa ut i början av november
Mitt jobb är helt underbart. Arbetsmiljön är perfekt, kollegorna är underbara, arbetstempot är helt OK, arbetsuppgifterna är de bästa, verktygen vi använder för utveckling är superroliga
Och ändå håller allt på att gå åt helvete
Så, vad är det som händer? Jo, i takt med att arbetsdagen går o går så växer det här obehaget fram. Det känns främst i knoppen, men kan också växa fram lite i kroppen. Vissa säger att det är ångest, jag går väl med på att kalla det så bara för enkelhetens skull, men hur kan jag egentligen _veta_ vad det är?
Så vad orsakar obehaget? Jag tror jag vet, och det är sinnesintryck. Den främsta är den mest problematiska, att titta på skärmen.
Bara den enkla handlingen att titta på skärmen ger en känning i och bakom ögonen, och när det rullar på och blir värre så ställer det till i knoppen och det där obehaget växer fram. Jag tror att titta på skärmen får ögonen att slå flint för de tycker det är svårt att fokusera.
Men jag märker annat också, t.ex. att höra och se kollegorna runt om kring prata och klicka och knappa, eller höra den där killen mitt emot skratta på det där irriterande sättet, att lyssna på de där ointressanta diskussionerna över lunchbordet, osv. De bidrar också, men inte lika mycket.
Jag brottas med det här på alla fronter. Styrketränar mån+ons+fre, mindfullness meditation minst två gånger per dag, Cipralex+Lyrica+Omega3 för medicin, äter bra, har superbra terminalglasögon på mig på jobbet...
Fritid? Nä där faller det, för hur mycket ork har man kvar när man kommer efter en dag då obehaget har varit svår? Man kommer inte hem bara orklös, men också nedstämd och känner sig blåslagen i knoppen. Hade det inte varit för meditationen hade sömnen också varit betydligt svårare!
Så, det är inte kul det skede som livet har hamnat i! Att ha utbildat sig i nästan 10 år för ett yrke som nu verkar omöjlig, och vad ska hända härnäst undrar jag...
Det var med de känslorna och funderingarna som jag en fredag natt i augusti traskade ut till tågrälsen där Arlanda Express kör förbi i rasande fart. Jag stod på rälsen och tittade österut. Allt var stilla, för då fanns det inga tåg när jag stod där, och sedan ringde jag polisen och de körde mig till S:t Göran.
Aaaah, känns skönt varje gång jag berättar det där
//Arash
Jag är 28 år, har pluggat Civ Datateknik på KTH
Jag fick min diagnos aug/sept detta år, när jag var inlagd på S:t Görans Sjukhus psykiatriska mottagning avdelning 25 i sex veckor
Jag jobbar på (inte Sony) Ericsson som systemutvecklare. Vi jobbar med att utveckla basstationer så att ni nissar kan skicka keffa sms över 3G
Min provtidsanställning kommer att löpa ut i början av november
Mitt jobb är helt underbart. Arbetsmiljön är perfekt, kollegorna är underbara, arbetstempot är helt OK, arbetsuppgifterna är de bästa, verktygen vi använder för utveckling är superroliga
Och ändå håller allt på att gå åt helvete
Så, vad är det som händer? Jo, i takt med att arbetsdagen går o går så växer det här obehaget fram. Det känns främst i knoppen, men kan också växa fram lite i kroppen. Vissa säger att det är ångest, jag går väl med på att kalla det så bara för enkelhetens skull, men hur kan jag egentligen _veta_ vad det är?
Så vad orsakar obehaget? Jag tror jag vet, och det är sinnesintryck. Den främsta är den mest problematiska, att titta på skärmen.
Bara den enkla handlingen att titta på skärmen ger en känning i och bakom ögonen, och när det rullar på och blir värre så ställer det till i knoppen och det där obehaget växer fram. Jag tror att titta på skärmen får ögonen att slå flint för de tycker det är svårt att fokusera.
Men jag märker annat också, t.ex. att höra och se kollegorna runt om kring prata och klicka och knappa, eller höra den där killen mitt emot skratta på det där irriterande sättet, att lyssna på de där ointressanta diskussionerna över lunchbordet, osv. De bidrar också, men inte lika mycket.
Jag brottas med det här på alla fronter. Styrketränar mån+ons+fre, mindfullness meditation minst två gånger per dag, Cipralex+Lyrica+Omega3 för medicin, äter bra, har superbra terminalglasögon på mig på jobbet...
Fritid? Nä där faller det, för hur mycket ork har man kvar när man kommer efter en dag då obehaget har varit svår? Man kommer inte hem bara orklös, men också nedstämd och känner sig blåslagen i knoppen. Hade det inte varit för meditationen hade sömnen också varit betydligt svårare!
Så, det är inte kul det skede som livet har hamnat i! Att ha utbildat sig i nästan 10 år för ett yrke som nu verkar omöjlig, och vad ska hända härnäst undrar jag...
Det var med de känslorna och funderingarna som jag en fredag natt i augusti traskade ut till tågrälsen där Arlanda Express kör förbi i rasande fart. Jag stod på rälsen och tittade österut. Allt var stilla, för då fanns det inga tåg när jag stod där, och sedan ringde jag polisen och de körde mig till S:t Göran.
Aaaah, känns skönt varje gång jag berättar det där
//Arash