Hej!
Hittade det här inlägget när jag sökte på MISA här på forumet och jag kan verkligen relatera till den situation och de känslor du beskriver. Jag har själv varit deltagare på MISA ett antal år, och tyvärr blir jag inte ett dugg förvånad över din berättelse. Tvärtom tycker jag bara att den bekräftar mina egna erfarenheter och intryck av företaget och de anställda där. Jag kan inte gå in på dessa på ett offentligt forum, eftersom det skulle vara ganska lätt att identifiera mig och jag dessutom fortfarande går hos dem, men om du är intresserad eller bara vill prata med någon som gått igenom något liknande, så får du hemskt gärna skicka mig ett PM.
Jag tycker själv att ett stort problem med MISA och deras upplägg som "individuellt baserat stöd", är att man inte vanligtvis kommer i kontakt med andra deltagare på ett naturligt sätt. Det innebär att man inte heller kan utbyta erfarenheter och upplevelser av hur det är att gå just där. Detta leder till att man känner sig ännu mer ensam och utelämnad när de på olika sätt klantar till det.
Ketutar skrev:Avdelningschefen förklarar mig - för fjärde eller femte gången - att det är så man gör i MISA, att man byter ut handledaren, när något "sånt här" händer; att de har ingen psykologisk utbildning och hon har bestämd att det är bäst att hålla mig och min före detta handledare isär, alltså - en 8 månaders samarbete, med en människa jag har lärt mig att lita på, känna mig trygg i hans sällskap, tycka om - ska avslutas med att han bara försvinner, utan ett ord.
Extremt dåligt. Visst, du borde inte ha skrivit att du var kär i honom och nu vet ju inte jag hur det mejlet var utformat, men under förutsättning att du skrev ungefär som du beskriver det här, d.v.s. ett känslomässigt mejl om hur jobbig du upplevde hela situationen, och du på något sätt fick med en bisats om att du var kär i honom och att du insåg att det handlade om överföring, ja, då måste jag för det första säga att jag tycker att det låter lite som en överreaktion från deras sida. Nej, det är inte lämpligt att skriva just det, men jag förstår verkligen att det är lätt hänt om man skriver om allt som känns jobbigt med situationen. Du kanske är som jag och har lättare att öppna dig för folk skriftligt än muntligt? Då finns det alltid en risk att man blir
för öppen när man väl skriver, och inte censurerar sig själv alls. Av den anledningen brukar jag oftast låta någon annan läsa den typen av mejl först, så att man har någon som agerar bromskloss. Men sådant kan man ju tycka att de borde vara vana vid. De jobbar med folk med asperger, och för den delen alla möjliga andra sorts problem, är det någonting de inte borde förvänta sig från sina deltagare, så är det väl just det att de alltid ska bete sig på bästa lämpliga sätt i alla tänkbara sociala situationer. Det brukar ju vara ett av kriterierna för att få diagnosen!
Men när de reagerar så där, säger "den situation du försatt dig i", bara byter handledare hux flux och hänvisar till formalia, ja då ser det ju ut, i mina ögon i alla fall, som om de tycker att du har gjort ett fel, ett fel som du ska hållas precis lika ansvarig för som om det var de själva som hade gjort det. Du är ju i den här situationen den som ska ha hjälp, det är inte rimligt att ha samma förväntningar på professionalitet och social kompetens på dig som på dem själva, men det låter här nästan som att de har det. Och sedan att säga att de inte har psykiatrisk utbildning och skylla på det, det är ju bara en usel ursäkt. Nej, det är uppenbart att de inte har psykiatrisk utbildning, men de försöker ju ständigt låna av olika pseudo-psykiatriska metoder i sitt arbete, då borde det väl inte heller komma som en överraskning att de kan ställas inför samma problem som en psykoterapeut kan?
Jag har inte sagt ett ord mot att handledaren byts ut. Jag har inte protesterat på något sätt. Tvärtom, jag har sagt flera gånger, att det har jag inga problem med, att jag förstår varför de gör så, och jag tycker det är bra.
Jag bryr mig inte om de har någon psykiatrisk utbildning. Man behöver inte vara en psykiatriker eller psykolog för att ta reda på vad "överföring" är för något och hur de fungerar, och att veta att alla som jobbar som terapeut, lärare, coach etc. - alltså i en position där de ger en intryck att se en människa, lyssna på henne, bry sig - kan råka ut för överföring.
Vad jag ville var en avslutning. Jag förväntade mig någon sorts notering att det sättet de behandlade mig är verkligen ingen bra sätt att behandla aspisar. Jag trodde att de vore intresserade att lära sig hur man samarbetar med aspisar, speciellt, när den här avdelningen finns till för enbart människor med Aspergers. Jag ville ha svar på mina frågor, och en ursäkt.
Nej.
Det är faktiskt inget bra sätt att behandla någon på. Du har full rätt att få någon form av avslut, svar på dina frågor och en ursäkt. Sedan kan jag också tycka att det verkar som en överdriven åtgärd att byta handledare, med tanke på hur lite tid du hade kvar där. Visst, om du hade fortsatt hade jag också tyckt att de borde byta handledare efter detta, men du borde ändå ha fått träffa honom en sista gång, kanske i sällskap med chefen, så att ni hade kunnat prata ut om situationen och få någon sorts avslut. Men eftersom det var så kort tid kvar, ifrågasätter jag nödvändigheten i det bytet. Nu vet jag ju som sagt inte hur ditt mejl var formulerat, men såvida det inte var skrivet på ett flörtigt sätt, där du snarare stötte på honom än endast råkade säga för mycket, så tycker jag som sagt att det verkar överdrivet.
Det var då jag fattade att det var inte JAG som var kunden. Det är AF som är kunden. Jag är bara... ett papper. Ett fall. En mapp. Anvisning.
Exakt. Det är tyvärr mina erfarenheter av MISA också.
Vi betyder ingenting för dem, det är endast de som beställer tjänsterna å våra vägnar som räknas. Det handlar om att de ska tjäna pengar för att sko sig själva, sedan kan de göra det under premissen att hjälpa "funktionsnedsatta", men om det var det som var det egentliga syftet, skulle de anstränga sig mer för att faktiskt hjälpa oss och framför allt lyssna på oss. Men det verkar de totalt ointresserade av.
Efter den reaktionen på att jag säger jag tycker om en man... alltså, han försvinner, utan ett ord, utan att ens säga "hejdå", efter åtta månader... Jag är 100% säker på att han kände sig äcklad, av bara tanken att en... varelse, en "thing" som jag kunde tänka att jag har ens rätten att inbilla mig jag tycker om honom...
Ja, jag skulle göra precis samma tolkning som du av den situationen.
Jag är 100% säker på att de utsatte mig för den behandlingen, för hela MISA tycker jag är äcklig.
Jag bara maler och maler och ältar och jäktar och frågar och ingen svarar...
Här känner jag igen mig väldigt mycket i mina egna erfarenheter av MISA, men jag kan som sagt var inte förklara varför på ett offentligt forum som detta, det blir alltför privat. Som sagt, du får gärna skicka PM om du vill höra mera.
På MISAs hemsida säger man att de bryr sig om användarnas åsikter, synpunkter och klagomål.
Att det ska skicka ett mail med svar om hur de tänker hantera min klagomål.
Jag fick inget brev.
Jag har telefonfobi. Jag kan inte ta emot information via telefon. Det här har jag sagt flera gånger.
Ändå bestämde MISA att RINGA till mig istället för mailet.
I telefonsamtalet sade de att "det är praxis vid MISA att byta ut handledare, att de har ingen psykiatrisk utbildning, att de har mottagit mitt klagomål och uppskattar mina synpunkter och det kommer att tas up vid nästa utvecklingsmöte."
Sure. Det tror jag, helt säkert.
Eller hur? Det är ju just det som bidrar till att man känner sig så maktlös också, man kan skicka en klagoanmälan, men hur behandlas den? Det finns ingen vettig återkoppling. Och man har inget sätt att hålla koll på vad de faktiskt gör, om de gör något överhuvudtaget.
Jättebra! Då behöver dom inte ändra något, eller göra något, de kan bara glömma det här.
Jag önskar jag kunde.
Och just det som är problemet. De behöver inte bry sig, de har ju sina jobb och sin lön oavsett. En deltagare mer eller mindre, liksom, vem bryr sig? Men för oss är det hela våra liv det handlar om!
MISA har sagt att ingenting jag kan, ingenting jag vet, ingenting jag har att ge, ingenting jag är, är värd något för någon, och de vet väl vad de pratar om.
Fast, snälla, tänk inte så! Är det någonting din post här har visat, så är det ju det att MISA
inte vet vad de talar om! De är helt enkelt inte särskilt kompetenta. Eller så bryr de sig inte, för de är ett privat företag som först och främst är ute efter att sko sig själva, gå med vinst och fortsätta att locka andra, såsom staten, arbetsförmedlingen, jobbtorg och LSS att ge dem pengar. Vi deltagare får först och främst fungera som en slags fönsterskyltning, reklam. Allting i ditt inlägg tyder på att de inte tar sitt jobb på allvar, så vad du än tolkar in i deras behandling och bemötande av dig, så är det inget du ska lyssna på, för vad vet de? De är bara en mängd privilegierade människor med jobb som skor sig på oss som av olika anledningar har svårt att ta oss in på arbetsmarknaden. Och i de allra flesta fall verkar de sakna relevant utbildning.
Eller som du summerar själv:
Men de vet för lite om Aspergers och saknar villighet att lära sig mer, och smidighet att anpassa sig på sina användare. De är för nöjda med sin egen situation för att verkligen kunna hjälpa. De saknar fantasin för att kunna vara användbara.
Ja, det blev ett långt svar, men jag kände verkligen med dig i den text du skrev och jag vill att du ska veta det. Jag kan inte ge dig de förklaringar eller den ursäkt du vill ha av MISA, men jag kan åtminstone låta dig veta att din röst inte har passerat helt ohörd, även om den inte hörts av dem. Du
är inte ensam och du
är inte värdelös, oavsett om du känner dig så. Det är de som har gjort fel och du har full rätt att känna som du gör. Hoppas du mår bättre nu än du gjorde när du skrev inlägget.