AspergerForum

Ett samhälle med tillit är bättre att leva i än ett där misstron råder. Det har jag läst flera gånger, här t ex:

ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv. ”Höglitare” är helt enkelt både tolerantare och mer optimistiska – och också nöjdare med sina egna liv.

Här ligger vi svenskar bra till – och har så gjort under lång tid. Lite förenklat kan man säga att sex av tio i allmänhet litar på andra. Det är nästan dubbelt så många som genomsnittet i Europa.

– Tillit får man av goda sociala relationer, slår Bo Rothstein fast. Och det har de flesta svenskar.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1528459.svd

Det är intressant ur samhällspolitisk synvinkel. Går vi mot ett samhälle med mindre tillit? Ett mer "europeiskt" samhälle, där man varken litar på staten el på varandra.

Sen är det intressant på individnivå också. Hur stor tillit har man till andra människor? Till sig själv?
Visst finns drömmen om att lita på andra, att våga öppna sig och visa sig som man är. Samtidigt som erfarenheten säger "göm dig, beväpna dig, lita inte på någon, allting du säger kan användas emot dig".

Men visst finns något tilltalande i Karin Boyes dikt "Jag vill möta ..."

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

---

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Så hur tänker ni om tillit? Kan man lita på NT-världen, på andra aspergare, på sig själv? Jag önskar att jag kunde vara tillräckligt stark för att våga visa mig som jag är, "take it or leave it". Eller ska man kanske tänka på bästa försvarsstrategin i stället?

Jag har börjat grubbla över min grundläggande brist på tillit när jag insåg att jag var rädd t o m för läkare. Med förnuftet vet jag att de inte vill mig illa och att även om undersökningen är smärtsam el obehaglig, så är den inte farlig. Men kroppen litar inte på någon, den ryggar tillbaka, full av misstro. Jag kommer ihåg en "sensitivitetsövning" där man skulle låta sig falla bakåt och den som var bakom skulle fånga upp en. Inget för mig, även om jag förnuftsmässigt tänker "klart den inte låter mig falla i golvet nu när alla ser på".

Jag litar inte på någon eller någonting.

Tror att jag litar för mycket på andra ibland. Slutar inte alltid bra.

Sensitivitetsövningar är trams!! Eller menar kursledaren att folk tar emot dig om du faller omkull i verkliga livet också?

Jag litar inte på folk, betyder det att jag är en dålig samhällsmedborgare då?

Brillmongot skrev:Jag litar inte på folk, betyder det att jag är en dålig samhällsmedborgare då?

Ja. Om du frågar dramapedagoger & lurendrejare.

KrigarSjäl skrev:Sensitivitetsövningar är trams!! Eller menar kursledaren att folk tar emot dig om du faller omkull i verkliga livet också?

Idealiskt så finns ju det (om man "faller omkull" metaforiskt och inte klarar av vardagen längre). Människor som tar emot en när man faller, som tröstar när man gråter, som lyssnar när man pratar.

Eftersom alla inte har sådana personer omkring sig så har vi istället staten som fallskydd. Mår du dåligt får du psykvård, skadar du dig får du läkarvård, klarar du inte av att försörja dig själv så får du försörjningsstöd.

KrigarSjäl skrev:Sensitivitetsövningar är trams!! Eller menar kursledaren att folk tar emot dig om du faller omkull i verkliga livet också?

Kanske menar de att man ska lita på sina arbetskamrater, så man vågar säga vad man tycker, komma med idéer och så vidare.

Fast arbetslivet har lärt mig att man definitivt inte ska säga till chefen vad man tycker. Iaf inte om man inte tycker som chefen.

Jag föredrar iaf att följa mitt eget huvud framför att lyssna till tips som är påbjudna ovanifrån. Cheferna kan hålla på och falla på varandra själva om de nu tycker det är så jävla fint. Skulle skolan hyra in ngn Törnblommare eller annan "coach" vet jag direkt att jag inte bör ta det till mig.

Jag har svårt att lita på folk bara sådär. Det ska vara tydligt att de har goda avsikter, annars är jag avvaktande.

Jag har också svårt att lita på människor, och även om jag skulle göra det, så brukar jag inte vilja öppna mig för dem. Jag vill inte bo någonstans där "alla känner alla" för jag är inte så intresserad av att lära känna folk. Egentligen tycker jag det är skönt med ett ganska anonymt och opersonligt samhälle där den sociala kontrollen inte är så stark. Det gör det lättare för mig att leva utan att andra lägger sig i mina angelägenheter.

På ett personligt plan litar jag också bara på mig själv, och det är ett större problem i såna fall. Jag skulle vilja ha enskilda personer att anförtro mig åt, men jag känner inget behov av att vara en del av samhället och lita på folk jag inte känner.

Jag litar på mig själv (för det mesta), mina barn och min bror. Där tar listan slut. Det är nog en av mina stora brister, det faktum att jag inte klarar av att lita på andra, och jag är fullständigt medveten om att det är dåtida upplevelser som orsakat detta.
En gång i tiden litade jag på alla. Det gick liksom över.

Rent allmänt så tror jag att människor litar mindre och mindre på varandra och samhället i stort. Men det kanske inte är så konstigt när alla sjukskrivna målas ut som fuskare, alla föräldrar med barnledighet målas ut som fuskare, alla egna företagare målas ut som fuskare. Lägg till det att FRA-lagen går igenom, att sjukvården försämras och fler misstag begås, att människor som bevisligen är oförmögna att arbeta inte får sjukersättning.

De som styr samhället bäddar för att alla ska misstro varandra. Samtidigt bidrog det till att alla misstror styret, ett lite trevligare bakslag.

Charley? skrev:Jag litar inte på någon eller någonting.

Jag kan inte vara riktigt så kategorisk. Jag litar t.ex på att mina kollegor gör sitt jobb, det förtroendet kommer påfallande ofta på skam.

Charley? skrev:Eftersom alla inte har sådana personer omkring sig så har vi istället staten som fallskydd.

Ah... mamma staten, den ultimata TANTEN.

Jag har tillit till att när jag känner misstro så kommer jag att finna orsaken till att jag har tappat min tillit.....

Livet lär en, ibland hårdhänt att inte lita på alla. Men därför behöver man inte gå till andra extremiteten, att inte lita på någon (utom möjligen sin familj).

Kanske har jag blivit felprogrammerad att misstro både mig själv och andra. Visst kan man lita på andra, iaf delvis. Sen tycker jag också att jag saknar all intuition, instinkt el magkänsla som kan leda mig.

Att skriva och öppna sig här på forumet får ses som en slags terapi.

Av någon märklig anledning kan jag ha tillit till de man tror minst om.

De som skrävlar om sin pålitlighet är jag mycket vaksam mot. Och vår förre statsminister var en enda stor kluven tunga, en kommunpolitiker med storhetsvansinne, en fjärt som lekte landsfader, en tempelmånglare som helst ville vara storpamp. Uyäck!