AspergerForum

Jag startar en tråd om Underverk - sådant vi kan vittna om.
Jag var svårt magsjuk, och till sist så orkade jag inte alls med värken. Då bad jag en bön till Gud att han skulle hjälpa mig.
Och på en halv sekund så försvann all värken, både mag- och huvudvärk. Det var kanske det mest drastiska som jag har upplevt i mitt liv!


En underbar händelse var när jag såg två missionärer från Mormonerna, som dom ju kallas. Jag kom att tänka på hur osjälviskt dom lägger år på studier och missionerande. Och när dom gått förbi mig, upplevde jag "Guds frid som övergår allt förstånd", en underbar känsla.

Ett underverk som Gud gjorde för mig innan jag visste att han fanns, var att:
Varje morgon när jag gjorde morgontheet, så hällde jag från vattenkran upp i kastrullen, så mycket så att det blev en kopp, utan att mäta. Men underligt nog så blev det alltid precis lagom. Jag förstår nu att detta var ett underverk. Eller hundratals.

Jag håller med, även om jag har varit troende hela livet så har jag haft upplevelser som bara gjort mig mer och mer övertygad om att Gud finns och han lyssnar även på de oviktiga människorna. Speciellt en dag på jobbet, då stod jag och arbetade med mina vanliga sysslor, var nedstämd och deprimerad, det var riktigt grått utomhus, då tänkte jag några tankar om Gud kunde hjälpa mig, plötsligt kom en riktigt stark solstråle fram ur de gråa molnen och bländade mig, jag blev genast fylld av extrem glädje, tacksamhet och liknande känslor, all hopplöshet försvann på sekunden, det var en skiftning i humör jag aldrig varit med om förut och jag kände verkligen att det var Guds verk och Guds närvaro den dagen, han hörde min bön, att han var där med mig när jag mådde som sämst. Det är bara ett i mängden av underverk och mirakel jag varit vittne till.

Brukar inte fenomenet också kallas synkronicitet när man upplever att den fysiska världen eller skapelsen hör en och lyssnar på ens böner och det sker utfall och händelser som upplevs som skickade av Gud för att uppfatta saker? Det kan vara lärdomar också, hinder man stöter på i livet som man ska lära sig av, misstag som skulle kunnat undvikas men man inte gjorde det av någon anledning hur man än försökte? Jag tror mycket som händer är för att bygga förståelse i livet och bli en bättre människa, den bästa arketypen av sig själv?

T.ex en sak var att när jag bytte gemensamt boende, så visade Gud att jag borde gebort min gamla, (ok) dammsugare. Jag gjorde det, och förunderligt nog visade detsig att det nya boendet hade en dammsugare per lägenhet - det ingick. Nu när jag bytt boende en gång till, så fick jag visserligen köpa helt ny dammsugare (till reapris), men det är jag nöjd med. Jag ville byta, och det hade ju varit liteslösaktigt, annars.

Orsaken till att jag kom till tro på Gud var att när jag hamnade på Danderyds Sjukhus, så hände det mig, att så fort jag tittade på väggklockan, så stod visarna symmetriskt. T.ex kvart i tre, fem i ett etc.
Jag har tänkt att det var ju ingen hallucination. För tillfällena var ju under dagen.
Och då gick jag till Sjukhuskyrkan, och fick konfirmationslitteratur. Och var med på Veckomässor, med Nattvard.

När jag gick och läste för att konfirmeras testades jag något oerhört utav Gud i min tro, han såg till att det nästan inte blev av, att det skulle bli riktigt svårt, säkert för att testa min tro, jag hamnade i samma konfirmationsgrupp som skolans bråkstakar, kände mig otrygg att gå och läsa varje söndag men jag visste att Gud beskyddade mig och stod vid min sida och han skulle straffa de som stod i min väg, skadade mig eller sårade mig.

Jag blev mycket retad av människor som egentligen inte hade en tro på söndagarna, de tänkte bara på sig själva, de läste inte för Gud som orsak, de ville få fina konfirmationspresenter som föräldrarna hade lovat dem, jag däremot, tog inte emot en enda gåva när jag konfirmerades, jag genomförde konfirmationen för att bevisa för Gud att jag tror på honom och älskar honom, jag var bara glad att jag gjorde det, att jag blev fullvärdig medlem i kyrkans gemenskap. Blev fysiskt slagen av andra konfirmander när vi var på pilgrimsfärd, så jag fick blåtira, men jag gav inte upp, Gud var viktigare än allt det där. Det där var människor som inte stod ut med en äkta troende, de övergav sig själva till girigheten och gåvorna de skulle få, Gud lär inte ha något tålamod med de syndarna i fortsättningen, så länge de inte ber om förlåtelse inför Gud och ändrar sitt sätt.

Det var nästan så mina föräldrar frågade mig om jag verkligen inte skulle överväga att hoppa av efter allt jag fick utstå, de ringde till och med konfirmationsledaren och berättade om misshandeln, men jag stod på mig, det var helt otänkbart för mig att inte genomföra konfirmationen trots alla de där prövningarna.
När jag anlände på sista inövningstillfället innan den stora konfirmationsmässan var atmosfären helt annorlunda, som att de som retades hade lugnat ner sig och hamnat i bakgrunden och jag kunde öva i lugn och ro i frid med Gud därinne i Guds hus. På konfirmationen gick allting strålande, säkert ett tack ifrån Gud att jag gjorde detta trots allt motstånd jag fick utstå, och jag var tacksam och älskade Gud så mycket för möjligheten att få göra detta, väldigt livsförändrande på bara positiva sätt.
Jag kände ett rus av salighet flöda genom kroppen när prästen lade sin hand på mitt huvud och konfirmationen var bekräftad. När jag kom ut ur kyrkan var allting så grönt och vackert, solsken och fåglar, och insekter, och blommor, och allting fanns där att beskåda. Vilken otrolig dag som jag aldrig kommer glömma.

@Riksamiralen: Jag ville uppmuntra - det låter imponerande! Men du glömmer att vi skall be för våra förföljare, inte bygga någon sak mot dom. Eller hur ser du det?

Jag skrev ju så, men de måste be om förlåtelse inför Gud, jag har väl förlåtit dem, men upprepar man samma dåliga beteende mot människor upprepade gånger så tror jag inte Gud visar någon nåd förens de bett honom om förlåtelse, det var så jag menade, förlåt för otydligheten.

Riksamiralen skrev:Jag skrev ju så, men de måste be om förlåtelse inför Gud, jag har väl förlåtit dem, men upprepar man samma dåliga beteende mot människor upprepade gånger så tror jag inte Gud visar någon nåd förens de bett honom om förlåtelse, det var så jag menade, förlåt för otydligheten.

Äsch, jag skäms för påpekandet.