När Norden kristnades
Postat: 2021-01-14 3:00:00
Här tar jag en del fakta från Margareta Skantzes populärhistoriska bok Drottning Margaretas historia, 2015. Skantze är författare, inte historiker av facket, men av boken framgår att hon läst en del böcker om historia. Det framgår också att hon är speciellt intresserad av de kända kvinnornas historia, drottningars och abbedissors.
Enligt traditionen bad man i kyrkor och kloster “För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!” (A furore Normannorum libera nos, Domine). Det hade de all orsak till. Det första skriftliga beviset handlat om överfallet på klostret Lindisfarne år 793.
“Munken Simon berättar:
‘Den sjunde juni kom de till kyrkan i Lindisfarne, och där förstörde de och roffade åt sig allt som de kom över; de trampade på de heliga föremålen med sina lortiga fötter, de välte altarna över ända, och plundrade kyrkan på alla dess skatter. Några bröder slog de ihjäl, andra släpade de iväg i kedjor, de flesta kläddes av nakna, de hånades och kastades omkull på marken, andra dränktes i havet.’
Två år senare följde överfallet på klostret Iona, utanför Skottland. Och sedan fortsatte vikingarnas överfall på kyrkor och kloster under hela 800-talet.” (Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)
Vikingarna nöjde sig alltså inte med att plundra; de ville också förnedra och döda munkarna.
För nunnorna fanns dessutom oron för att bli våldtagna.
“Martyrdöden var eftertraktad, men den våldtagna nunnan hade förlorat sin dyrbaraste gåva, som var hennes kyskhet.”
Både munkar och nunnor avlade klosterlöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Munkarna riskerade inte att bryta mot något klosterlöfte när deras kloster överfölls. Däremot nunnorna.
Men vad menas nu med “kyskhet”? Man ska leva i celibat men blir man våldtagen så har man brutit mot det. Det låter konstigt för en modern människa.
Kyrkofadern Augustinus skrev om detta och utgick från historien om Lucretia.
I Livius version Lucretia ber sin man och far att hämta var sin vän som vittnen inför vad hon ska berätta och göra.
Augustinus utgår från denna berättelse i Guds stad, första boken, 19 kap.
Kontentan är att våldtagna kvinnor inte bär någon skam, de är kyska till kropp och själ eftersom det som skett, skedde utan samtycke. Kristna kvinnor (i motsats till den hedniska Lucretia) lade inte på sig skuld som var förövarens.
“Men med Karl den Stores reformer kom begreppen ‘kyskhet’ och ‘renhet’ att tolkas som liktydigt med kvinnans intakta mödomshinna, precis som det en gång varit i Romarriket. Där framhölls de ‘skändade’ unga kvinnor som tog livet av sig efter att ha blivit våldtagna och på så sätt bevarade ‘familjehedern’ som ideal och förebilder.”
Men personligen anser jag att detta med “kyskhet” och “familjeheder” mer har med genetik och ekonomi än moral att göra. Kyskhet och heder är den kulturella överbyggnaden. Liksom björnen dödar björninnans ungar för att para sig och sprida sina gener. Samma sak när nya hannar tar över en lejonflock och dödar ungarna. Dvs en man vill inte försörja en annan mans (våldtäktsmannens) gener. Om en våldtagen gift kvinna blir med barn, hur ska mannen veta om det är hans barn el inte? En ogift kvinna som blir med barn är en skandal. Vem ska försörja detta barn? Det blir en ekonomisk förlust också genom att man inte kan gifta bort henne. Annars är de unga kvinnorna ett sätt att knyta framstående män till familjen.
Varför var vikingarna så våldsamma när de plundrade kloster och kyrkor? Där fanns silverskatterna.
“Men varför detta ursinne, varför detta behov att skända och förstöra, som för tankarna till de angrepp på kloster och kyrkor som skedde under Franska revolutionen eller till bolsjevikernas hatfyllda attacker mot präster och bekännande kristna i Ryssland?
Den brittiske historikern Christopher Dawson (1889-1970) har i boken Religion and the Rise of Western Culture, 1948, tolkat det raseri som vikingarna ägnade åt kloster och kyrkor som ett svar på den kristna missionen, en ursinnig motattack, en aktiv ‘hednamission’, vars mål var att att bryta ner den förhatliga kristendomen och på sina håll, däribland i England, aktivt verka för ett påtvingande av kulten av guden Oden. I irländska källor (Annals of Ulster) berättas om den store norske hövdingen Turgeis som skändade kyrkan i Clonmacnoise genom att låta sin hustru Odda/Aud sätta sig på altaret och agera som völva (ungefär: kvinnlig shaman). Irländarna blev så upprörda att de dränkte henne i floden Shannon. Christopher Dawson menar att inget annat krig så i grunden hotat den västeuropeiska civilisationen som vikingarnas attacker och storskaliga erövringståg.”
---
Svaret på vikingarnas attacker blev ökade missionsinsatser, både från England och Irland och från Hamburg.“
Turgeis låter som han egentligen hette Torgils el þórgísl. Men det verkar inte stå något om honom i norska hävder, bara i irländska.
Med tanke på hur brutalt vikingarna betedde sig, kan man undra om de som for till Norden som missionärer längtade efter martyrdöden.
Enligt traditionen bad man i kyrkor och kloster “För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!” (A furore Normannorum libera nos, Domine). Det hade de all orsak till. Det första skriftliga beviset handlat om överfallet på klostret Lindisfarne år 793.
“Munken Simon berättar:
‘Den sjunde juni kom de till kyrkan i Lindisfarne, och där förstörde de och roffade åt sig allt som de kom över; de trampade på de heliga föremålen med sina lortiga fötter, de välte altarna över ända, och plundrade kyrkan på alla dess skatter. Några bröder slog de ihjäl, andra släpade de iväg i kedjor, de flesta kläddes av nakna, de hånades och kastades omkull på marken, andra dränktes i havet.’
Två år senare följde överfallet på klostret Iona, utanför Skottland. Och sedan fortsatte vikingarnas överfall på kyrkor och kloster under hela 800-talet.” (Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)
Vikingarna nöjde sig alltså inte med att plundra; de ville också förnedra och döda munkarna.
För nunnorna fanns dessutom oron för att bli våldtagna.
“Martyrdöden var eftertraktad, men den våldtagna nunnan hade förlorat sin dyrbaraste gåva, som var hennes kyskhet.”
Både munkar och nunnor avlade klosterlöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Munkarna riskerade inte att bryta mot något klosterlöfte när deras kloster överfölls. Däremot nunnorna.
Men vad menas nu med “kyskhet”? Man ska leva i celibat men blir man våldtagen så har man brutit mot det. Det låter konstigt för en modern människa.
Kyrkofadern Augustinus skrev om detta och utgick från historien om Lucretia.
https://sv.wikipedia.org/wiki/LucretiaLucretia var känd för sin ovanliga skönhet och sin kyskhet. Dessa egenskaper upptände den unge Sextus Tarquinius, en av kungens söner och en natt våldtog han Lucretia i makens frånvaro. Hon berättade vad som hänt för sin make, innan hon tog sitt liv genom att sticka en kniv i sitt hjärta.
I Livius version Lucretia ber sin man och far att hämta var sin vän som vittnen inför vad hon ska berätta och göra.
https://en.wikipedia.org/wiki/LucretiaOnce the men found Lucretia in her room, her explanation of the facts leads the men to state that "it is the mind that sins, not the body, and where there has been no consent there is no guilt."[12] After exacting an oath of vengeance while the men were discussing the matter—"Pledge me your solemn word that the adulterer shall not go unpunished"—[13] Lucretia drew a poignard and stabbed herself in her heart.
Augustinus utgår från denna berättelse i Guds stad, första boken, 19 kap.
https://www.newadvent.org/fathers/120101.htmNot such was the decision of the Christian women who suffered as she did, and yet survive. They declined to avenge upon themselves the guilt of others, and so add crimes of their own to those crimes in which they had no share. For this they would have done had their shame driven them to homicide, as the lust of their enemies had driven them to adultery. Within their own souls, in the witness of their own conscience, they enjoy the glory of chastity. In the sight of God, too, they are esteemed pure, and this contents them; they ask no more: it suffices them to have opportunity of doing good, and they decline to evade the distress of human suspicion, lest they thereby deviate from the divine law.Spoiler: visa
Kontentan är att våldtagna kvinnor inte bär någon skam, de är kyska till kropp och själ eftersom det som skett, skedde utan samtycke. Kristna kvinnor (i motsats till den hedniska Lucretia) lade inte på sig skuld som var förövarens.
“Men med Karl den Stores reformer kom begreppen ‘kyskhet’ och ‘renhet’ att tolkas som liktydigt med kvinnans intakta mödomshinna, precis som det en gång varit i Romarriket. Där framhölls de ‘skändade’ unga kvinnor som tog livet av sig efter att ha blivit våldtagna och på så sätt bevarade ‘familjehedern’ som ideal och förebilder.”
Men personligen anser jag att detta med “kyskhet” och “familjeheder” mer har med genetik och ekonomi än moral att göra. Kyskhet och heder är den kulturella överbyggnaden. Liksom björnen dödar björninnans ungar för att para sig och sprida sina gener. Samma sak när nya hannar tar över en lejonflock och dödar ungarna. Dvs en man vill inte försörja en annan mans (våldtäktsmannens) gener. Om en våldtagen gift kvinna blir med barn, hur ska mannen veta om det är hans barn el inte? En ogift kvinna som blir med barn är en skandal. Vem ska försörja detta barn? Det blir en ekonomisk förlust också genom att man inte kan gifta bort henne. Annars är de unga kvinnorna ett sätt att knyta framstående män till familjen.
Varför var vikingarna så våldsamma när de plundrade kloster och kyrkor? Där fanns silverskatterna.
“Men varför detta ursinne, varför detta behov att skända och förstöra, som för tankarna till de angrepp på kloster och kyrkor som skedde under Franska revolutionen eller till bolsjevikernas hatfyllda attacker mot präster och bekännande kristna i Ryssland?
Den brittiske historikern Christopher Dawson (1889-1970) har i boken Religion and the Rise of Western Culture, 1948, tolkat det raseri som vikingarna ägnade åt kloster och kyrkor som ett svar på den kristna missionen, en ursinnig motattack, en aktiv ‘hednamission’, vars mål var att att bryta ner den förhatliga kristendomen och på sina håll, däribland i England, aktivt verka för ett påtvingande av kulten av guden Oden. I irländska källor (Annals of Ulster) berättas om den store norske hövdingen Turgeis som skändade kyrkan i Clonmacnoise genom att låta sin hustru Odda/Aud sätta sig på altaret och agera som völva (ungefär: kvinnlig shaman). Irländarna blev så upprörda att de dränkte henne i floden Shannon. Christopher Dawson menar att inget annat krig så i grunden hotat den västeuropeiska civilisationen som vikingarnas attacker och storskaliga erövringståg.”
---
Svaret på vikingarnas attacker blev ökade missionsinsatser, både från England och Irland och från Hamburg.“
Turgeis låter som han egentligen hette Torgils el þórgísl. Men det verkar inte stå något om honom i norska hävder, bara i irländska.
Med tanke på hur brutalt vikingarna betedde sig, kan man undra om de som for till Norden som missionärer längtade efter martyrdöden.