Here are the answers from the Alfapetsmamma jury:
Vad är det som gör det till ett specialintresse och inte bara ett vanligt intresse eller en hobby? Intensiteten skulle jag säga. Inte VAD det är och inte hur länge man håller på (det där med ett tredagars projekt kvalar in t ex). Det behöver inte vara svenska insjöfiskars maxvikt som lärs in utantill. Det kan mkt väl vara att sitta framför msn hela dagen, eller spela playstation lika besatt, eller samla Pokemonkort. Det är på vilket sätt man är intresserad som avgör.
Och så kan folk som inte är aspergare på papper ändå ha autistiska drag, vara maniska eller bara vara besatta av saker också. Man är inte Aspergare för att man är sån med det man intresserar sig för menar jag.
Har alla med AS ett specialintresse?Nej, inte i en den tolkning som man läser om i böcker.
Kan människor utan AS ha ett specialintresse? Se första frågan.
Kan man ha vad som helst som specialintresse? Se tidigare svar.
Kan ett specialintresse vara till nytta på något sätt? Självklart. Jag har varit besatt av det som blev B-, C- och D-uppsats på universitetet. Har aldrig varit så lycklig som när jag fick sitta insnöad på Kungliga biblioteket. Det var plågsamt att behöva gå därifrån för att hämta på dagis, så det ställde ju till det, men det blev jävligt bra uppsatser å andra sidan...
Jag har också varit besatt av indisk kokkonst, det hade många mycken glädje av, och folk har bett mig släppa det jag håller på med nu och bli sån igen... på riktigt. Det är såna som kan skoja om min fallenhet att bli helt enkelspårig.
Nu håller jag på med pärlor och halvädelstenar. Dels har det funkat bättre än lugnande, mot ångest, dels har jag glatt andra med det jag gjort, så pass att de köpt mina grejer och inte bara burit dem för att göra mig glad alltså.
Angående det kan jag säga att jag inte håller på dygnet runt i praktiken. Jag kan TÄNKA på vad nästa smycke ska bli en längre stund, och jag kan bli skitstörd av att inte få börja för att jag måste göra nåt annat, typ ta barn till skolan eller gå på möte, men jag gör ändå det jag måste, i alla fall för det mesta.
Däremot kan jag glad i hågen skita i att diska och laga mat för att jag måste bli klar. Fast sån har jag alltid varit, så för mig är det det som är det normala. Det är bland annat det som gjort att jag inte uppmärksammat att mina barn är såna, inte på ett negativt sätt som fick mig att misstänka nåt, jag tycker liksom bara att det är positivt, jag gillar hängivelse och ogillar ljumhet.
Hoppas du fick lite mer info av svaret.
Och det där med hjulafton i ett svar, det var underbart. Framgick inte om det var en bil- eller tågentusiast som skrivit det, men det hade verkligen passat.