Folie à deux
Postat: 2020-08-16 16:46:56
Det första fallet handlar om fallet Papin. Råkade på det på youtube, som tydligen tyckte att det var något för mig.
Paret Gustave och Clemence Papin i Le Mans fick tre döttrar. De borde inte fått några barn alls. Fadern var alkoholist och “abusive”. Modern ansågs vara olämplig för moderskap.
Den äldsta dottern Emilia föddes 1901, Christine 1905 och Léa 1911. Modern tyckte detta blev för mycket för henne och gav bort Christine till en av Gustaves systrar. Kort efter Léas födelse upptäckte Clémence att Gustave hade våldtagit den äldsta dottern, då 10 år gammal. Clémence ansökte genast om skilsmässa och skickade Emilia till klostret Le Bon Pasteur (den gode herden).
Man skulle kunna tro att hon skickade iväg sin dotter för att skydda henne. Men det var för att straffa henne. Hon ansåg nämligen att Emilia (10 år gammal!) hade förfört sin far och lockat honom till otrohet. På köpet straffade hon också Christine genom att skicka bort henne från sin faster till samma kloster. För att slippa alla modersplikter skickade hon även iväg Léa att uppfostras av en annan släkting.
Klostret var känt för sin hårda disciplin och flickorna fick arbeta hårt. Men de kom varandra väldigt nära. Émilia trivdes så bra att hon tog doket när hon fått åldern inne (16 år, 18 år?). Hennes mor blev rasande när hon fick veta det. Hon hade andra planer. Hon hade räknat med att Émilia skulle lämna klostret och arbeta. Lönen tänkte modern ta hand om. Christine planerade att följa i sin älskade storasysters spår och bli nunna när hon fått åldern inne. Men modern satte stopp för det. Hon skaffade en anställning som piga till henne. Christine hade lärt sig att arbeta hårt i klostret och hennes arbetsgivare var nöjda med henne. Modern lade beslag på lönen. Mat och husrum fick Christine hos arbetsgivaren. Men modern var inte nöjd med lönen utan tvingade Christine att byta anställning flera gånger för att få högre lön.
Även Léa tvingade modern börja arbeta som piga och lämna lönen till modern. Christine och Léa träffades när de var lediga och fick ett starkt band till varandra. Léa var tyst, lydig och mindre begåvad än Christine, som var medelbegåvad. År 1926 anställdes Christine som piga och kokerska hos familjen Lancelin. Fadern var advokat, modern hette Léonie och dottern Geneviève. En äldre dotter hade gift sig och lämnat hemmet. Familjen var nöjd med Christines arbete, och efter några månader lyckades hon övertala dem att anställa hennes yngre syster som kammarjungfru.
Men en tidigare arbetsgivare hade funnit Christine trotsig. Hon blev upprörd om hon befalldes utföra en syssla hon ansåg vara under hennes värdighet. Butiksinnehavarna fann dem kalla och underliga. Men till en början kom flickorna väl överens med sina arbetsgivare. De hade ett uppvärmt rum, de fick bra mat och löner enligt tidens standard. De fick också jobba enligt tidens standard, dvs 14 tim/dag och 6 dgr/vecka. Systrarnas rum hade t o m en liten balkong, där de kunde sitta och betrakta folket i Le Mans när de gick omkring.
Christine och Léa kallade t o m madame Lancelin för “Maman” och sin egen mor för “den där kvinnan”. När madame Lancelin fick veta att flickorna sände hela lönen till sin mor tog hon saken i egna händer. Hon uppmanade dem att behålla sina löner och kontaktade deras mor om att pengarna inte längre skulle komma till henne.
Paret Gustave och Clemence Papin i Le Mans fick tre döttrar. De borde inte fått några barn alls. Fadern var alkoholist och “abusive”. Modern ansågs vara olämplig för moderskap.
Den äldsta dottern Emilia föddes 1901, Christine 1905 och Léa 1911. Modern tyckte detta blev för mycket för henne och gav bort Christine till en av Gustaves systrar. Kort efter Léas födelse upptäckte Clémence att Gustave hade våldtagit den äldsta dottern, då 10 år gammal. Clémence ansökte genast om skilsmässa och skickade Emilia till klostret Le Bon Pasteur (den gode herden).
Man skulle kunna tro att hon skickade iväg sin dotter för att skydda henne. Men det var för att straffa henne. Hon ansåg nämligen att Emilia (10 år gammal!) hade förfört sin far och lockat honom till otrohet. På köpet straffade hon också Christine genom att skicka bort henne från sin faster till samma kloster. För att slippa alla modersplikter skickade hon även iväg Léa att uppfostras av en annan släkting.
Klostret var känt för sin hårda disciplin och flickorna fick arbeta hårt. Men de kom varandra väldigt nära. Émilia trivdes så bra att hon tog doket när hon fått åldern inne (16 år, 18 år?). Hennes mor blev rasande när hon fick veta det. Hon hade andra planer. Hon hade räknat med att Émilia skulle lämna klostret och arbeta. Lönen tänkte modern ta hand om. Christine planerade att följa i sin älskade storasysters spår och bli nunna när hon fått åldern inne. Men modern satte stopp för det. Hon skaffade en anställning som piga till henne. Christine hade lärt sig att arbeta hårt i klostret och hennes arbetsgivare var nöjda med henne. Modern lade beslag på lönen. Mat och husrum fick Christine hos arbetsgivaren. Men modern var inte nöjd med lönen utan tvingade Christine att byta anställning flera gånger för att få högre lön.
Även Léa tvingade modern börja arbeta som piga och lämna lönen till modern. Christine och Léa träffades när de var lediga och fick ett starkt band till varandra. Léa var tyst, lydig och mindre begåvad än Christine, som var medelbegåvad. År 1926 anställdes Christine som piga och kokerska hos familjen Lancelin. Fadern var advokat, modern hette Léonie och dottern Geneviève. En äldre dotter hade gift sig och lämnat hemmet. Familjen var nöjd med Christines arbete, och efter några månader lyckades hon övertala dem att anställa hennes yngre syster som kammarjungfru.
Men en tidigare arbetsgivare hade funnit Christine trotsig. Hon blev upprörd om hon befalldes utföra en syssla hon ansåg vara under hennes värdighet. Butiksinnehavarna fann dem kalla och underliga. Men till en början kom flickorna väl överens med sina arbetsgivare. De hade ett uppvärmt rum, de fick bra mat och löner enligt tidens standard. De fick också jobba enligt tidens standard, dvs 14 tim/dag och 6 dgr/vecka. Systrarnas rum hade t o m en liten balkong, där de kunde sitta och betrakta folket i Le Mans när de gick omkring.
Christine och Léa kallade t o m madame Lancelin för “Maman” och sin egen mor för “den där kvinnan”. När madame Lancelin fick veta att flickorna sände hela lönen till sin mor tog hon saken i egna händer. Hon uppmanade dem att behålla sina löner och kontaktade deras mor om att pengarna inte längre skulle komma till henne.