Portugal, kolonialism och slavhandel
Postat: 2020-08-05 11:11:38
Det pratas bara om USA och slavhandeln, vi är alldeles för USA-fixerade. Portugal var först!
Nu drar jag mig till minnes en flickbok jag läste som ung.
Det verkar som portugiserna förde med sig synden till kolonierna.
https://www.dn.se/kultur-noje/henrik-br ... avhandeln/DN Kultur igår skrev:Portugal, i dag ett av Europas fattigaste länder, var en gång en kolonial stormakt som uppfann den transatlantiska slavhandeln. Med utgångspunkt i de sju dödssynderna synar författaren och DN-journalisten Henrik Brandão Jönsson landets koloniala arv i nya boken ”Där solen aldrig går ned”.
---
När man talar om kolonialmakter pratar man ofta om Storbritannien och Frankrike, sällan om Portugal. Hur smutsigt är Portugals koloniala förflutna egentligen?
– Det är faktiskt ett av de smutsigaste. Det var portugiserna som uppfann den transatlantiska slavhandeln. De var de första som började och de sista som slutade 1888. Särskilt när det kommer till slavhandel har Portugal en enorm skuld. Ofta ses England som en djävul, fast de stod där på 1950- och -60-talet och sade att ”nu får vi nog släppa kolonierna”. Portugals diktator Salazar förde ett helt onödigt krig i Moçambique och Angola, som varade i 13 år, men resulterade i 40 år av blodig konflikt.
Nu drar jag mig till minnes en flickbok jag läste som ung.
Spoiler: visa
Samtidigt stämmer myten om att portugiserna trots allt var ”godare” kolonisatörer, åtminstone delvis, menar han.
– Många portugiser hade relationer och barn med den inhemska befolkningen och skapade på så vis ett kitt mellan människor som var starkare än britternas. Portugal är därför ganska väl ansett i exempelvis Moçambique och i Angola, där man äter portugisisk mat och hejar på portugisiska fotbollslag.
Det verkar som portugiserna förde med sig synden till kolonierna.
– När jag reste runt i de tidigare portugisiska kolonierna fann jag snart att de till stor del blivit sina grannländers syndiga motpoler; i Goa har frosseri fått fäste, i spelmeckat Macao vet girigheten inga gränser, i Angola växer vreden och i Brasilien med sina runt sex miljoner hembiträden – breder lättjan ut sig hos medelklassen. I Rio de Janeiro går de statligt anställda knappt till jobbet, och när de väl gör det, går de snart hem igen.