absurd skrev:omnicoder skrev:Vad gäller livslängd så kan det vara intressant att förstå hur signalvägar som MTOR, IGF1 och SIRTuiner fungerar. Metabolism, insulinkänslighet. DNA metylering etc.
När man gör det inser man att det kanske inte handlar om vad man äter eller hur mycket utan snarare hur ofta man fastar och huruvida man bygger upp kroppen med biotillgänglig föda eller inte.
Hej smartis!
Har du tid och lust att förklara litegrann vad effekterna av proteinrestriktion och energirestriktion är? Övergripande, kortfattade punkter kanske. Har ägnat mig åt intermittent fasta ett par år och är intresserad av området, men har nog dummat ner mig några steg kring signalvägar och sådant sen jag hoppade av biomedicinutbildningen. Molekylärbiologiska termer är OK. Om du orkar!
Känner till att kalorirestriktion är kopplat till ökad livslängd. Vad vet man något i nuläget om eventuella mekanismer?
De väsentliga signalvägarna är
(1). IGF-1 (Insulin growth factor) där kolhydratrestriktion (och även proteinrestriktion) är relevant.
(2). MTOR (Mammalian target of rapamycin) aktiveras av aminosyror, dvs proteinrestriktion är relevant.
Det finns starka associationer i djurriket och hos människor som visar att när signalväg (1) är kompromissad,
t.ex. vid Larons syndrom (Har bl.a. studerats av Valter Longo i sydamerika) så sjunker prevalensen av åldersrelaterade sjukdomar och livsstilssjukdomar som diabetes typ II, Alzheimer, hjärt-och kärlssjukdomar, cancer etc, radikalt. I det fallet är det allså insulinreceptorerna som inte fungerar normalt, vilket gör att dessa människor blir exceptionellt små, men ändå fullt friska.
Mekanismen är antagligen att både MTOR och IGF-1 är näringssensorer och när det inte kommer in näring av den typ som dessa aktiveras av så aktiveras Sirtuiner. Sirtuiner är master gener vars aktivitet fokuseras kring reparation av kroppen, aktivering av stamceller, reparation av DNA, autofagi, neurologiskt skydd.
NÄr MTOR och IGF-1 är lågt betyder oftast att organismen inte har tillgång till föda.
I fallet människa (och många andra djur) övergår då metabolismen till att använda fettreserver som bränsle. Dvs organismen försätts i ketosis. Ketoner är ett effektivare bränsle som ger mer ATP produktion och har en rad antiinflammatoriska effekter. Organismen klarar sig på mindre syre är mer resistent för oxidativ stress etc.
Vad gäller proteinrestriktion. Dels är protein insulinogent. Allt protein är naturligtvis inte lika gällande effekt.
Olika aminosyror t.ex. leucine har olika effekt. Vissa aminosyror behöver komma i kombination för att aktivera MTOR. Höjt IGF-1 påverkar även MTOR så sänkt IGF-1 brukar vara ett villkor för sänkt MTOR. Dvs även kolhydrater påverkar MTOR efter som kolhydrater påverkar IGF-1.
protein är även insulinogent. Dvs höjer insulin.
Det som höjer insulin minst (dvs så att IGF-1 och MTOR i princip är platt) är fett.
Dvs vill man imitera fasta men ändå äta är det fett som får grönt kort.
Därav den ketogena effekten av fett.
Jag skulle säga att proteinrestriktion i kombination med kolhydratsrestriktion ger bäst effekt.
Däremot bör det nog inte vara kroniskt.
Dels för att man behöver vara pulsativ för att organismen ska regenerera celler, organ.
Dvs kronisk restriktion är negativt för optimal hälsa.
Intermittent restriktion är antagligen effektivast.
Men dock tror jag definitivt att man har underskattat hur mycket människan kan fasta och vilken kraftfull effekt detta har för att optimera hälsa och livslängd.
Kort sammanfattat och förenklat verkar mycket av effekterna av protein och kolhydratsrestriktion vara att näringskännande signalvägar dämpas och dessa aktiverar program inklusive sirtuiner och ketosis som i princip reparerar, skyddar och aktiverar potentiell regenerering (immunförsvar regenereras och stamceller aktiveras i standby i väntan på nästa näringstillfälle).
Sen har jag inte gått in på NAD+ och den epigenetiska klockan. DNA metylering etc.
Men jag tror man kan få en förståelse genom att förstå SIRTuinerna och FOXO3 när dessa aktiveras och vad de gör.
Vill också nämna att kronisk kalorirestriktion visat sig ha negativa sidoeffekter ur ett överlevnadsperspektiv även om det också har effekt på livslängd.
Men just intermittent fasta innebär ju inte en kronisk kalorirestriktion på samma sätt. Det påverkar dessutom inte metabolism på samma sätt över tid.
Intermittent fasta är således att föredra. Sedan i vilken form, hur ofta, hur länge, när, etc är öppna frågor.
Bara att definiera vad detta är dvs är en intermittent fasta 20 timmar eller 72 timmar etc är inte självklar.
När man tittar på studier på möss som fastar 24 timmar måste man förstå att de har en mycket snabbare metabolism än en människa. Dvs translationen till människa är ej 1-till-1.
Samtidigt är människan inte så unik att vi är de enda organismerna på jorden som inte förstör vår metabolism genom att ständigt ha tillgång till föda.