Apophis skrev:Har nyligen läst klart "Tvekampen"(First Blood) av David Morrell.
Boken kom ut 1972 och filmen med Stallone kom ut 1982.
Måste komma med den gamla klyschan i det här fallet: Boken var bättre än filmen. Mer våldsam iochförsig, men mer komplex och karaktärerna var inte lika schablonartade som de var i filmen.
Boken bättre...?
För det första går det inte att jämföra bok och film, bok är bok, film är film och aldrig mötas de tu.
Det som funkar i bokform funkar sällan på film och vice versa. Det är helt olika, väsensskilda medium med helt olika predikament och formkrav.
Du får gärna ge exempel på var i texten du hittar att karaktärerna är mindre 'schablonartade' än i filmen.
Filmen har jag sett flera gånger med stor behållning; Stallone är perfekt i rollen som traumatiserad outsider; de sorgsna ögonen skänker alltid en komplexitet åt hans roller; mannen som dyker upp från ingenstans, den ensamme mannen som tagit på tok för mycket stryk i livet men ändå fortsätter framåt, men en obändig integritet och rättskänsla.
Brian Dennehys småstadssheriff är utomordentlig, han kan verkligen förkroppsliga det insomnade, inskränkta, skraja småstadssamhället.
Om det är ngn slags tvekamp Morrell velat skildra gör han det på tröttsamt skolpojksmanér: actionscenerna beskrivs i detalj, men karaktärsteckningen uteblir nästan helt. Det finns inga inre monologer som förklarar huvudkaraktärernas reaktioner och handlingar, bara en torrt konstaterande ton boken igenom.
Där fungerar filmen bättre; vi ser karaktärernas fysiska rekaktioner, tonfall mm vilket bättre förkroppsligar det som Morrell försöker säga.
För er som inte läst boken kan jag kort sagt säga att det är klassisk pojklitteratur av den sort man hittar på bensinmackar.
Det enda som är schablonartat och klyschigt är din uppfattning:
1. Regel nr ett i svensk kulturdiskussion är att Stallone alltid måste dissas, då han för det första är 'muskelhjälte', för det andra för att han är amerikan och för det tredje för att hans filmer är våldsamma.
2. Regel nr två är att våldsskildringar alltid är fult och att blockbusters är föraktliga.
3. Regel nr tre är att Stallones roll i svenskt kulturliv, i kultursidorna, är att ständigt klä skott för kulturarbetarnas arbetarförakt.
4. "Boken var bättre än filmen". Någon som hört det förut?
I den svenska kulturvärlden är det fint med mjäkighet, ju töntigare mannen skildras desto bättre är det; se bara på hur den svenske mannen skildras i filmen:
Åsa-Nisse
Farbror Melker
Gustav Svensson
Papp-Hammar
Pappan i "Vi hade i alla fall tur med vädret"
Stig-Helmer
Lilla Fridolf
Jag borde kunna räkna fram fler, men det har faktiskt varit nyårsafton, så det får ni överse med. Men vad har vi då på andra planhalvan? Finns det inga motpoler till den töntige, bortkomne mannen?
Jag kan bara komma på en:
Gunvald Larsson
Postat: 2008-12-11 23:59:23
