Jättebump!
Jag tycker att på ett sätt var det idylliskt förr i tiden samtidigt som det var hemskt.
På Ulleråkers sjukhus var det som att leva i ett eget samhälle. Där fanns stor trädgård, väveri, snickeri, bageri, borst- och bokbinderi. Där kunde de minst sjuka patienterna arbeta. De hade även en egen kyrkogård, vet inte om både patienter och personal begravdes där el bara patienterna.
Men innan de moderna medicinerna kom så fick patienterna ligga i timslånga varmbad och spännas fast när de blev för oroliga/våldsamma.
Men det syntes ju mer förr. Hur fick dessa patienter det när de kom ut? De hade inga vänner utanför sjukhuset, deras släktingar hade dött el glömt bort dem. Hur har de med psykiska sjukdomar idag? Ja, de bor i egna lägenheter och tar mediciner. Ibland slutar de att ta sina mediciner. Det kan leda till att de tar livet av sig och i vissa fall begår "vansinnesdåd".
17 maj 2017 skrev:Mentalsjukhusboomen (1850-1950)
---
Den vanligaste orsaken till att man var på mentalsjukhus på slutet av 1800-talet var inte schizofreni eller den den typen av psykoser. Det var paralysie général, som var ett senstadium av syfilis. På den tiden var syfilis en väldigt allvarlig sjukdom, mycket farligare än den är idag. Och det fanns inte heller några antibiotika som man kunde bota syfilis med.
Sjukdomen gick i flera stadier, och i det tredje stadiet så fick man angrepp på nervsystemet och framför allt på hjärnan: patienterna blev psykotiska, kunde få storhetsvansinne och kunde få svårt att röra sig. De blev dementa och efter ett par år dog dem, men eftersom det inte fanns någon behandling mot syfilis var de mest galna patienterna i princip omöjliga att hantera under åren innan deras död.
De sinnessjukhus som fanns fylldes på i rask takt med de här omöjliga patienterna, överbelagda sjukhus med obotliga patienter som betedde sig oerhört skrämmande gjorde institutionerna ofta till förskräckliga platser. Syftet med sinnessjukhus hade ju till stor del varit att avskilja de sjuka från ogynnsamma miljöer, att få en chans till lugn och ro. Syfilispatienterna var själva antitesen till lugn och ro.
https://vadardepression.se/psykiatrins- ... -oppenvardDe metoder som kom under 1900-talet: Elbehandling ("elchocker"), insulinchocker och lobotomioperationer:
På 1930-talet introducerades sedan elbehandlingar, insulinchocker och lobotomier som behandlingar.
Elbehandlingarna, eller ECT som det också kallas, är egentligen den enda av de tre som finns kvar, även om en extremt ovanlig form av lobotomi, så kallad kapsulotomi, utförs på ett tiotal patienter om året i Sverige än idag.
Elbehandling används numera framför allt vid svårare depressioner och är då en mycket effektiv metod, där man sövs och får muskelavslappnande medel innan. Men vid den här tiden användes den på allt möjligt och inte sällan som straff eller för att lugna ner patienter. Läkaren Jan-Otto Ottosson skriver i boken “Psykiatrin i Sverige” om sina erfarenheter på Beckomberga under 1950-talet: “ECT användes i pacificerande syfte. Någon informerat samtycke var det inte fråga om utan patienterna trycktes ner på en brits, en skärm sattes upp och behandlingen gavs på avdelningen, utan narkos eller avslappning.”
https://vadardepression.se/psykiatrins- ... oppenvard/Den som skrivit de citerade stycken har skrivet en hel bok också:
Kalla mig galen: berättelser från Psyksverige av Christian Dahlström.Källor till hela artikeln:
Psykiatrin i Sverige, 2009, av Jan-Otto Ottosson
Bryt det sista tabut, 2013, av Maria Borelius
Ut ur mörkret: en bok om depressioner, 2011, av Miki Agerberg
Bengt Sjöström – Den galna vården
Roger Qvarsell – Ordning och behandling