AspergerForum

Visste inte vilket forum det här hör hemma i, men...

Jag har undrat över väldigt länge hur det kommer sig att fysisk aktivitet oavsett i vilken form det är, ska funka så bra för det psykiska välmåendet - när det aldrig nånsin har funkat för mig??

Jag har i stort sett tränat hela livet, med allt ifrån lugna långa promenader till hård fysisk träning.. Och det har aldrig haft någon som helst effekt på mitt psykiska mående, oavsett om jag haft djupa depressioner eller varit "lite smådeppig".
Jag har självklart mått bättre rent fysiskt, blivit nöjdare med min kropp, blivit piggare och orkat mer osv i de perioder jag tränat regelbundet.. Men de där "lyckohormonerna" som träning sägs frambringa, det har jag aldrig upplevt/känt av!? Det har aldrig fått mig att må ett dugg bättre rent psykiskt eller känna mig ett dugg gladare.

Träningen är härlig när man kommer igång med den, när man kämpar, det är så skönt just när jag gör det.. Men så fort jag kommer hem igen sitter jag där med exakt samma tomhet inuti, alternativt samma: "jaha vad ska jag hitta på att göra nu då?" Och allt är lika beige igen!
Spelar ingen roll på kort eller på lång sikt; det har ingen effekt på mina "lyckohormoner"/känsla av välbehag alls! Som folk pratar om att det ska kännas efteråt.

Nån mer som upplever detta?
Hur kan det komma sig att "alla" säger att "man blir så glad av träning" -när JAG inte blir nå gladare alls av det??

Blir inte heller gladare av det. Motion var en naturlig del av min tillvaro fram tills för några år sedan, (fysiskt sjuk) så jag har visserligen aldrig levt ett liv utan förrän på senare år. Saknar motionen såklart, saknar att ha den orken. Men liksom, nä nåt mirakel mot huvud-aids är det då inte för mig.

För mig funkar det, jag blir glad. Men det skall vara måttlig träning, en lång promenad räcker. Sedan försvinner effekten ganska snabbt, den är nog borta på en halvtimma.

Huggorm skrev:För mig funkar det, jag blir glad. Men det skall vara måttlig träning, en lång promenad räcker. Sedan försvinner effekten ganska snabbt, den är nog borta på en halvtimma.

Jag säger samma

Jag känner mig bättre om jag kommer ut och om jag rör på mig. Mer hård träning gör att jag inte kan somna sedan. Av någon anledning så kan jag stänga av skallen ännu mindre när kroppen är trött. Dessutom blir jag rätt deppig av att göra samma trista saker. Så det måste finnas något mer med träningen än bara träning annars skriker mitt huvud åt mig att sluta innan jag dör av tristess.

Pigg av träning har jag aldrig blivit och lyckorus kan man glömma totalt...

Som den slöhög jag är mår jag bäst av måttlig motion som sker utomhus och inte med målet att vara motion.

Huggorm skrev:För mig funkar det, jag blir glad. Men det skall vara måttlig träning, en lång promenad räcker. Sedan försvinner effekten ganska snabbt, den är nog borta på en halvtimma.

För mig infinner sig effekten inte alls!

Hur mår du i övrigt? Är du nöjd med ditt liv i stort?

QuinnaPåGlid skrev:För mig infinner sig effekten inte alls!

Hur mår du i övrigt? Är du nöjd med ditt liv i stort?

Halvt om halvt, kunde varit värre. Tror du det påverkar serotoninnivåerna vid motion?

Edit: eller vad det nu är som ger nöjdhetskänslor vid motion

QuinnaPåGlid skrev:

Huggorm skrev:För mig funkar det, jag blir glad. Men det skall vara måttlig träning, en lång promenad räcker. Sedan försvinner effekten ganska snabbt, den är nog borta på en halvtimma.

För mig infinner sig effekten inte alls!

Hur mår du i övrigt? Är du nöjd med ditt liv i stort?

Eller rättare sagt; effekt av välbehag infinner sig just då när jag känner kroppen värka och jag flåsar osv. Men endast då!

Huggorm skrev:

QuinnaPåGlid skrev:För mig infinner sig effekten inte alls!

Hur mår du i övrigt? Är du nöjd med ditt liv i stort?

Halvt om halvt, kunde varit värre. Tror du det påverkar serotoninnivåerna vid motion?

Nej det gör varken till eller från med serotoninet för mig.. Inte dopaminet heller för den delen. Det är bara just när jag känner att kroppen jobbar som jag upplever en kick.

QuinnaPåGlid skrev:Nån mer som upplever detta?
Hur kan det komma sig att "alla" säger att "man blir så glad av träning" - när JAG inte blir nå gladare alls av det??

Alla kan nog inte uppnå det man brukar kalla "runners high" man måste hålla på ganska intensivt innan dessa endorfiner kroppens eget morfin uppstår, men efter ett tag och många tränings rundor får man lättare att komma i detta välbefinnande tillstånd, sen är man fast och längtar till nästa träningstillfälle. Hur känns det då, ja det är väl inte himlastormande, men man får sordin på saker, iaf för mig, saker som man grubblar på och är orolig för, ter sig inte lika hemska, demonerna hålls lite på avstånd ett tag och man kan andas och sova lite bättre...

antonius skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Nån mer som upplever detta?
Hur kan det komma sig att "alla" säger att "man blir så glad av träning" - när JAG inte blir nå gladare alls av det??

Alla kan nog inte uppnå det man brukar kalla "runners high" man måste hålla på ganska intensivt innan dessa endorfiner kroppens eget morfin uppstår, men efter ett tag och många tränings rundor får man lättare att komma i detta välbefinnande tillstånd, sen är man fast och längtar till nästa träningstillfälle. Hur känns det då, ja det är väl inte himlastormande, men man får sordin på saker, iaf för mig, saker som man grubblar på och är orolig för, ter sig inte lika hemska, demonerna hålls lite på avstånd ett tag och man kan andas och sova lite bättre...

När jag tränade som mest (sprang en mil ca 5 dagar i veckan osv) led jag av en avgrundsdjup depression samtidigt.. Inte konstigt man inte blev gladare då! Men det där att längta till nästa träningstillfälle minns jag, likaså euforin du skriver om. I övrigt var mitt liv ett helvete på den tiden; jag var odiagnosticerad och i livskris, sov på dagarna och var uppe på nätterna..
På grund av min ålder (36 år) och att detta var längesen, är jag osäker på om det är fysiskt möjligt att komma i samma fysiska form igen(?)

QuinnaPåGlid skrev:På grund av min ålder (36 år) och att detta var längesen, är jag osäker på om det är fysiskt möjligt att komma i samma fysiska form igen(?)

Finns intressantare saker att engagera sig i när man nått vuxen ålder.

Huggorm skrev:

QuinnaPåGlid skrev:På grund av min ålder (36 år) och att detta var längesen, är jag osäker på om det är fysiskt möjligt att komma i samma fysiska form igen(?)

Finns intressantare saker att engagera sig i när man nått vuxen ålder.

Det finns faktiskt kvinnor i den åldern som är väldigt vältränade och smärta.

Rent kroppsmässigt är vi som bäst mellan 20 och 25 och till 30 i vissa fall. Det är nog bara att acceptera det. Men man kan ju ändå vara mer eller mindre vältränad efter det.

Det är säkert trevligt att se vältränad ut men då tror jag att man ska ha en hyfsad självkänsla i bottnen med, annars blir det bara ytligt. Snygg med taskig självkänsla låter inte som världens lycka.

Fysisk aktivitet i vardagen kan vara bra att ha som prio ett. Transportträna, gå/cykla till affärer/möten/vänner/jobb/skola, promenera i valfritt tempo i och i valfri terräng. Utan krav på tider, kilometer, hastighet. Öka när man känner. Det är ganska billigt (man behöver vettiga skor och någorlunda funktionella plagg kan göra upplevelsen skön) och lättillgängligt i större delen av Sverige även om vi inte kan ha makten över vädret.

Bara för att man går till gymmet 2 ggr per vecka betyder inte det att det gör mer med ens fysiska hälsa än promenader alla dagar i veckan. (Speciellt om man har ett stillasittande arbete/vardag överlag). Snarare tvärtom.

slackern skrev:

Huggorm skrev:

QuinnaPåGlid skrev:På grund av min ålder (36 år) och att detta var längesen, är jag osäker på om det är fysiskt möjligt att komma i samma fysiska form igen(?)

Finns intressantare saker att engagera sig i när man nått vuxen ålder.

Det finns faktiskt kvinnor i den åldern som är väldigt vältränade och smärta.

36 år är ingen ålder om det inte handlar om någon form av elitidrott. De flesta har då halva livet kvar att leva och chans till ytterligare år av liv genom att förebygga sjukdomar med fysisk aktivitet. Det ska inte behöva vara någon form av specialintresse tänker jag utan lite gympa, promenader, simning, styrkeövningar/yoga (t ex sittandes på stol osv) utifrån ens egna förutsättningar. Det kan man hålla på med långt upp i åren.

QuinnaPåGlid skrev:

antonius skrev:

QuinnaPåGlid skrev:Nån mer som upplever detta?
Hur kan det komma sig att "alla" säger att "man blir så glad av träning" - när JAG inte blir nå gladare alls av det??

Alla kan nog inte uppnå det man brukar kalla "runners high" man måste hålla på ganska intensivt innan dessa endorfiner kroppens eget morfin uppstår, men efter ett tag och många tränings rundor får man lättare att komma i detta välbefinnande tillstånd, sen är man fast och längtar till nästa träningstillfälle. Hur känns det då, ja det är väl inte himlastormande, men man får sordin på saker, iaf för mig, saker som man grubblar på och är orolig för, ter sig inte lika hemska, demonerna hålls lite på avstånd ett tag och man kan andas och sova lite bättre...

När jag tränade som mest (sprang en mil ca 5 dagar i veckan osv) led jag av en avgrundsdjup depression samtidigt.. Inte konstigt man inte blev gladare då! Men det där att längta till nästa träningstillfälle minns jag, likaså euforin du skriver om. I övrigt var mitt liv ett helvete på den tiden; jag var odiagnosticerad och i livskris, sov på dagarna och var uppe på nätterna..
På grund av min ålder (36 år) och att detta var längesen, är jag osäker på om det är fysiskt möjligt att komma i samma fysiska form igen(?)

Jag har varit och lyssnat på en kvinna som vid runt 60 sprang fr Portugal till Sverige. Ett extremt fall men det visar dock på att ifall man tränar mkt så går det att vara vältränad upp i pensionsålder.

Jag vet de som tränat efter 80 så... men de har ofta en energi och en rastlöshet jag saknar. De vill ut och träna. Jag har ingen aning om hur det ens känns. Även när jag var frisk fortfarande och faktiskt rörde på mig mycket så hade jag inte det drivet.

Tycker inte fysisk aktivitet är överskattat, men det råder inte bot på mer djupgående psykisk ohälsa.

Det är väl det som är problemet. Att aktivitet är bra, men nu utlovas det att motion botar allt, vilket det inte gör. Då kan jag förstå att folk blir besvikna när motionen inte gav en helt ny kropp och en helt ny själ. Man måste ju fortfarande leva med det man har lixom.

kiddie skrev:Det är väl det som är problemet. Att aktivitet är bra, men nu utlovas det att motion botar allt, vilket det inte gör. Då kan jag förstå att folk blir besvikna när motionen inte gav en helt ny kropp och en helt ny själ. Man måste ju fortfarande leva med det man har lixom.

Det problemet satte du mycket bra ord på Borde lyftas fram mer i media

Nej, jag tycker det är bra att det pratas träning, kost, motion, hälsa.

Många som tycks bli provocerade av det är nog lata.
De blir konfronterade med sin egen lathet och slapphet och då slår de ifrån sig och börjar klaga på reklamens skadliga inverkan etcetera...

Vem tycker att sex är överskattat?

KrigarSjäl skrev:Nej, jag tycker det är bra att det pratas träning, kost, motion, hälsa.

Många som tycks bli provocerade av det är nog lata.
De blir konfronterade med sin egen lathet och slapphet och då slår de ifrån sig och börjar klaga på reklamens skadliga inverkan etcetera...

Nja det kan säkert handla mycket om det motsatta också. Om alla som varit träningsberoende i praktiken och där träningen/matnyttighetstänket blivit mer destruktivt än hälsosamt. Alla som kommit till insikt och tidigare tränat överdrivet tvångsmässigt för att hantera stora saker i livet som människor ofta inte löser själva på gymmet eller i löparspåret utan bearbetar t ex genom vila/återhämtning från vardagen, samtalsterapi, tid för reflektion.. Inte genom daglig löpträning inför Marathon. Eller ett kontrollerat kostschema.