antonius skrev:Dessa fikaraster som numer är döds tristare än någonsin. De under 35år sitter och pysslar med sina klösbrädor (smartfåns) och de andra sitter bara och pratar om snickra på huset eller ngt annat aptrist, om dom inte pratar jobb, på rasten!? Vart är vi på väg? Känner mig ensammare än någonsin på jobbet, kan ingen fly med mig och lifta runt Europa, se Akropolisklippan, Davids statyn i Milano, Colosseum i Rom, för faan pyramiderna, oj jag somnade visst, tillbaka till den trista vardagen, skit...
Smartfånar. Hah. Vad jag kallar rörliga väghinder längs motionsslingorna.
Vad vill du prata om med dina arbetskamrater då?
På de arbetsplatser jag har varit på, mestadels inom hälso -och sjukvård/vård och omsorg och ekonomi/sälj, så har det inte varit de mest intressanta spörsmålen som avhandlats under rasterna (eller under arbetsdagarna).
Brukar dock ta mig viss tid att lyssna - ibland vill folk bara få sagt något - är det dessutom någon jag funkar bra ihop med, är det bara till att lyssna och ta emot, sedan om samtalet är rätt trist (nåja, jag lyssnar mest) eller för intimt/obekvämt (folk, oavsett vem/vilka de än må vara, har sett mig som en avlastningsventil)... Vill helst diskutera arbetssysslor under arbetstid (eller i anslutning till), men vet att så funkar inte arbetsplatser.
När jag arbetar, så brukar jag ockupera vilorummet när det är dags för raster. Går ned och äter i lugn och ro - alternativt vilar. Vid längre raster, och om möjligt, ut och springer. De gånger jag går in i fikarummet, så sätter jag mig gärna hos personer jag fungerar/trivs bäst med (även om vissa av de råkat vara de mest pratglada). När det är tyst så är det rätt skönt... när det börjar pratas på, så försöker jag utveckla samtalet till annat håll. Speciellt när folk börjar fråga rätt privata saker för att de vill lära känna en (de öppnar upp sig om rätt privata saker, sedan förväntas att jag ska göra likadant).