DN och den danska tidningen Politiken har publicerat två artiklar om feminism, samma artiklar har publicerats i både DN och Politiken. En dansk antropolog, Dennis Nørmark skriver om hur danskarna ser på svensk feminism och hur den skiljer sig åt från dansk feminism:
För tillfället betraktar vi er med förvåning. Som om ni inte längre vore vårt kulturellt närbesläktade brödrafolk, utan snarare befinner er på en annan planet. Och ni gör uppenbarligen detsamma.
Könsrollerna kan mycket väl se mer traditionella ut i Danmark, och på många sätt är de också det. Men kanske beror det på att danskarna på många sätt trivs bättre med skillnaden mellan könen och inte har den absoluta likriktningen som mål. Här ser vi sorglöst humoristiska tv-program om "den lilla skillnaden" för att vi njuter av att betrakta och relatera den till vårt eget liv. Här hemma har svenska förskolors experiment med könsneutrala termer i stort sett mötts med hånskratt och avsmak och ofta med tillägget att könsskillnaderna faktiskt är något vi bör värdesätta. Danskarna försöker inte undertrycka dem vare sig språkligt eller konkret.Möjligen är det mer avslappnat i Danmark, men däri består också den klara fördel som danskarna har och som jag tror innebär att vi i längden har, och får, ett långt mer konstruktivt tillträde till jämställdhet än ni har.Skillnaden består i att det är fler hos oss som inte uppfattar det som att det föreligger ett krig mellan könen och inte heller vill förklara krig. Därför önskar flertalet inte heller ett nollsummespel, där män ska fråntas sina lagenligt uppnådda privilegier för att de i stället ska överlämnas till kvinnor. Och vi vill i allmänhet inte konkurrera om vilket kön det är mest synd om. Vi vet att män är överrepresenterade vad gäller alkohol- och drogmissbruk och att kvinnor är i minoritet på höga poster. Dessa problem är samhällsproblem, inte problem isolerade till kön.I Danmark är det okej att tänka att det finns en grundläggande könsskillnad och att den gagnar bägge könen.Jag uppfattar det som att de flesta här anser att man bör tala ideellt om jämställdhet. Inte förargat, ilsket och utan förståelse för hur den andra parten konstruerar sig och betraktar världen, men med förståelse och sympati för den mångfaldhet det innebär med två olika kön.
Jag vill faktiskt hävda att vi ligger en smula före er i jämställdhet eftersom ni har gått en motsatt väg och efter hand skapat ett samhälle på kvinnors premisser och inte mäns. På så sätt har ni bara gett förtrycket en annan könsmarkör.När den nederländske sociologen Geert Hofstede på 1980-talet mätte globala skillnader mellan värderingar upptäckte han att män, oavsett var i världen, uppvisade mer extrema beteenden än kvinnor och att de generellt varierade långt mer än kvinnors beteenden. Utifrån detta kom han fram till en värderingsparameter som också rymde det extrema, det konkurrensmässiga och det dominerande. Han kallade värdet för "maskulinitet" och fann att nationer som placerade sig högt på detta index satte pris på värdighet, ära, förmågan att kunna klara sig själv och modet att dominera och ta ansvar.Den plats i världen som mätte lägst på denna skala var Sverige. Sverige har fem poäng, där Danmark har 16. Skalan går upp till Japan, som toppar med 95. Utifrån Hofstedes studier skulle man kanske kunna dra slutsatsen att dessa siffror bara understryker Sveriges ledande position som det mest jämställda landet i världen. Men man skulle också kunna dra en annan slutsats. Nämligen att Sverige helt enkelt har valt den andra extremen och infört kvinnliga värden som kulturell norm och aktivt kuvat det som män sätter värde på.Den skandinaviska traditionen om konsensus, som står starkast i Sverige, är till exempel dominansens värsta fiende och från föreningslokaler till förskolor blir både danska och svenska män och pojkar kvävda av tjafs, känslopjunk och nivellering.
Det skandinaviska samhället är också ärelöst. Offentlig försörjning, stödpedagogiska aktiviteter och offermentalitet kring individen nedvärderar stoltheten eller förklarar stolthet vara något man bör ignorera. För det finns ingen anledning att skämmas för att det inte går så bra för dig.Men kanske är det bra att skämmas för att inte kunna försörja sig själv eller sin familj, kanske är ära och skam inte bara primitiva machobegrepp utan förutsättningen för starka individer som möter världen med stolt självrespekt i stället för att leta efter en offerkategori som de passar in i och som kan generera statsbidrag?
Man kan med Hofstedes forskning dra slutsatsen att det skandinaviska folket, och det svenska i synnerhet, har lärt sig nedvärdera värden som är typiskt dominanta hos män snarare än hos kvinnor. Om skillnaderna är biologiskt eller kulturellt betingade är i detta hänseende en fåfänglig och meningslös diskussion som bara tjänar syftet att skifta fokus från fakta: nämligen att det finns värderingar som är mer manliga än kvinnliga.
DN - Kære svenskerePublicerad 2013-06-04 09:33