Alien skrev:Husarviken uttalas inte Husárviken utan Húsarviken. Husar betyder vanligen en slags kavallerist (av ungerskans huszár).
Men Husar i Husarvaken kommer från "hus". Förr i tiden var plural av hus just husar.
"Namnet Husarviken är bildat till namnet på en nu försvunnen bebyggelse, Husarna (husarnae 1288), som ingick Magnus Laduslås stora donation till Klara kloster 1288". (Citerat från "Stockholms gatunamn" i DN Sthlm 2014-05-28)
Frågan är varför pluralformen husar försvann och hus fick heta likadant i plural som i singular.
Att de starka neutrerna heter likadant i (nom./ack.) pl. som i (nom./ack.) sg. beror på synkopen (bortfallet av ändelsevokaler) under urnordiskans slutskede, cirka 550 till 800 e.Kr. Här har vi den isländska böjningen:
http://sv.wiktionary.org/wiki/h%C3%BAsSG
N hús
G húss
D húsi
A hús
PL
N hús
G húsa
D húsum
A hús
Samma böjning har fornsvenskan. De ändelselösa formerna ovan går, såvitt jag förstår, tillbaka på
*hūsa i nom./ack. sg och
*hūsu i nom./ack. pl. (Att formerna
húsi,
húsa och
húsum har kvarstående ändelsevokaler beror på att de vokalerna var långa i urnordiskan.)
I isländskan har det bortfallna u:et i nom./ack. pl lämnat spår efter sig såtillvida att ett föregående a har ändrat kvalitet (u-omljud): eitt barn (unrnordiskt *barna) men tvö börn (urnordiskt *barnu).Att
hus i fornsvenskan skulle ha böjts enligt något annat mönster än de starka neutrernas känner jag inte till.
SAOB tar visserligen upp pluralformen
huser (ej
husar), som finns belagd från 1600- och 1700-talen men som var utdöd vid bokens tryckning år 1932. Den formen är dock knappast äldre än pluralen
hus. Snarare torde den ha uppkommit ganska sent genom tyskt inflytande (jfr formen
länder).
Jag är förvånad över att Wikipedias uppgift om namnet
Husarviken har fått stå oemotsagd så länge:
http://sv.wikipedia.org/wiki/HusarvikenNamnet härrör från en by (husarnæ 1288) som namngivits med den gamla pluralformen av hus, husar.
En vederhäftigare källa torde
Hjalmar Lindroth vara. Han menar att
husar(ne) förutom
hus består av ett
arin(n) med betydelsen 'upphöjning' eller 'holme':
Ordet arin(n), i synkoperade former arn-x, är icke främmande för det nordiska ortnamnsskicket. Det är med full rätt som flera forskare"' förmodat detta ord i alla de många namnen, framförallt önamn, på -ar(e)n, -arö(, -arnö); sådana som Saxar(e)n, Fåglarö1. En klar utsöndring av denna grupp från vissa typer av annat ursprung, med vilka den kommit i beröring, är ej utan sina vanskligheter. En sådan utsöndring är emellertid angelägen, ty dessa namn på -arn (plur. -arna(r)) utgöra själva utgångspunkten för önamnen på -garn.
[...]
Formen pä -arö förklaras på följande sätt. Redan ganska tidigt kunde i önamn på -ö slutleden försvagas till -e. Ett par exempel anföras hos Noreen Altschw. Gr. § 146,3 (Skåne (ej beviskraftigt för Uppsverige], Ase). Ett säkert ex. är väl ock Alme SD ns 1,473 (1405) ~ Almmo Därs. 457, 484 (1405). På Olaus Magnus' Carta Marina (1539) läses Sande, Vädde; sedan bli sådana former vanligare, i nutida uppsvenska äro de väl regel i genuint språk. Åtminstone från och med den nysv. perioden uppträda också artikelformer: -ön. Försvagat blev detta -en. Föregick r, blev -ren lätt -rn. Gamla former på -arn måste därför lätt komma att fattas som sammandragna av namn på -arön. 1 vårdat språk insattes då detta, eller utan artikel: -arö. Sålunda svarar mot ett gammalt Helgharna nutida Helgarö (Helgare 1548), mot Husarna ett Husarö (Husere 1545), mot Saltarne ett Saltarö osv. I bygdeuttalet lever dock, säkerligen oftast genom oavbruten tradition, uttalet -arn gemenligen kvar; i åtskilliga fall har det också fått kvarstå i skriften, stundom dock med ^-inskott: Saxar(e)n, Tattarn, Labbarn, Ellarn osv. — Ombildningen av -arn(a) till -arö har kunnat ytterligare underlättas därigenom, ätten mängd enkla önamn (främst namn på större öar) i yngre tid uppsnyggats till namn på -ö: Vätö (vcetu SD 4,586, 1337), Lidö (i Lidhu RAP nr 1227, 1376), Mörkö (in myrky SD 2,102, 1291, Myrkiu 614, 1310), i dessa alltså med omtydning av slutvokalen, Tosterön (thooster SD 5,58i, 1346), Häfverö {hefir SD 3,429, 1302—1319, hcewer 148, 1314), i dessa alltså med utvidgning, m. fl., m. fl.
[...]
38. Husarö DES, (h)i)tsa>i (-ari), holme i Ljusterö, Åker, Uppl.: husarn Nav. Dan. (c. 1250), Husere Uppl. handl. 1545, nr 13, i Husarne UFT 5,166 (1610) osv2. Samma namn föreligger i:
39. Husarö (St. o. L.) F 7, holmar i Dalarö, Sotholm, Srml.: Husarn'' Kartan A 182,i (1600-t.), Hussarn I 9,43 (1694), Storhusaren, lillhusaren A 182,5 (c. 1700?) — samt i:
40. Husarviken (-vikarna) E 6-7, försvunnet namn på den vik (de vikar) inom Djurgården vid Stockholm, som förr gick (gingo) in från Värtan invid nuv. Fiskartorpet och Skuggan. Belägg på viken (vikarna) jämte den namngivande holmen intill: husarnce SD 2,eo (1288)4, näst Husarnom Nordberg Claras Minne 56 (1433), Husarna, Söderhusarna Därs. 18 (1499), Husar Wijkerne Kartan A 182,3 (1600-t.?), Husare Wiken A 184,8 (1700-t.?). — Samma förled ytterligare i:
41. Husgarn E 5, holme i Arno, Trögd: Husgarn Gripenhielm Mälarkarta (1689), Kartan A 27,214 (1703).
Förleden i alla dessa är hus, men betydelsen är osäker. Säkerhet kan först vinnas genom en omständlig undersökning av alla de namn av olika slag som innehålla hus. Troligtvis syftar ordet i de här ifrågavarande namnen på sjöbod(ar); i den betydelsen tycks det föreligga i Husklevarna i åländska skärgården1.