Zombie skrev:Om språk i filmer med mera: jag har inte mycket sådant aktuellt, och hjärnkontoret har stängt för dagen; men spontant känner jag faktiskt inte igen det du beskriver, Inger - varken om svenskans fyrkantighet eller det övriga. För mig är det mer dominerande, att varje språk har sina stämningar, uppriktigt utan att jag kan eller vill göra någon värdering - vilken sådan som helst skulle krossa för mycket skönhet, då inklusive svenskans valörrikedom för känslor.
Jag kanske ångvältade mig lite, förenklade och överdrev en smula för att tydliggöra skillnader, samt framlade det hela ur ett subjektivt åsiktsperspektiv. Men att varje språk har sina stämningar och kvaliteter var ju annars ungefär också vad jag ville få sagt. Sen vilka man föredrar, eller om man uppskattar dem alla för sina unika kvaliteter, är ju förstås individuellt.
Ofta verkar språket spegla landet och folksjälen på något vis. Om jag ska nyansera mig så upplever jag att svenskan i en sensibel författares händer kan innehålla en finstämdhet som är väldigt måttfull och behaglig, just för att den är så opassionerad och oöverdriven (vilket passar mig som person väldigt väl). Lite som ett vemodigt pianostycke av Schumann snarare än en passionerad symfoni.
Men i modern litteratur, film, musik, teater samt vardagligt tal så går dessa subtila övertoner helt förlorade och ofta blir det mest bara platt, grovt och just vardagligt. Ta modern svensk film t ex, så är den nästan alltid
överdrivet realistisk. Enda försöket att skapa en film med skönhet, mystik och romantik i modern tid,
Hasse Alfredssons
Vargens Tid har väl fått närmast kalkonstämpel av kultureliten (fastän jag tycker han gjorde ett bra försök). Lite bättre gick det för
Bergman med
Sjunde Inseglet och för den bedriften hyllas han som geni. Det säger en del tycker jag. Jämför med t ex
Cocteaus version av
La belle et la bête där språket
understödjer skönheten och mystiken istället för att bli ett hinder man måste ta sig över. Filmatiseringen av Rydbergs
Singoalla blev väl iofs också rätt lyckad men då var den ett svensk-franskt samarbete som också gjordes i flera språkversioner.
Jag kan inte iriska (gaelic) men har fått en känsla av att den på ett naturligt sätt lämpar sig för poesi, mystik och emotioner. När man förbjuder ett folk att använda sitt eget språk (som engelsmännen gjorde på Irland) så dödar man på sätt och vis också en del av deras folksjäl.
I ryskan och finskan upplever jag också dessa drag av mystik men av det lite mer kärnfulla och naturorienterade slaget, som en tallskog full med tomtar och troll. Ryska smakar färgrikt på tungan.
Så svårt att veta också, tycker jag, vad som månne ligger just i språket. Så väldigt mycket ligger också i umgängeskonventioner, skådespels-, stämningsskapar-, låtskrivarkonventioner eller vad det nu gäller, genrens konventioner i kulturen ifråga (som också kan ändras mycket snabbt) - och det svåraste av allt, ens egen förförståelse - präglingar, associationer, behagliga eller obehagliga minnen... Mycket av det är inte folk i allmänhet medvetna om heller, utröner inte vad det kan vara utan tolkar i en gröt och sätter den första etikett som faller dem in på - som då ofta blir "språk". (Talar då inte om dig, utan om folk jag har hört rapa upp detta om svenskans torftighet (eller liknande saker) uppenbarligen som en fördom, utan att ha tänkt.)
Jo, så kan det vara. För mig så var det en direkt upplevelse när jag var helt autistisk och inte kunde kommunicera. Då förstärktes alla intryck och både objektiva skillnader och subjektiva preferenser tydliggjordes så intensivt att jag blev överväldigad. Och då upplevde jag svenska som väldigt osensuellt och prosaiskt jämfört med andra språk. Vilket kan vara en fördel i vissa sammanhang och en nackdel i andra. Känns som att man blir snällare och mer städad och ordnad av att tänka på svenska.