Ganesh skrev:Om nu kona-queen-gyne-etc finns i Europa? Finns det i utomeuropeiska indoeuropeiska språk också?
Kurdiska?
Persiska?
G-ljud blev j-ljud i uriransk tid, så kurdiska: jin. Detta blev senare ett z-ljud i de sydvästiranska språken, så persiska: zan.
https://en.m.wiktionary.org/wiki/Recons ... 0%C3%A1nHhG-ljudet bevarades i sanskrit: gnáas, så djani måste vara ett lån från ett iranskt språk som fått vidare betydelse mor, födelse, födelseplats, etc.
Alien skrev:Jag skulle vilja slå ett slag för "
kättja" och "
lättja". Orden alltså
Varför byta ut dessa ord mot "kåthet" och "lathet"? Vad är det för fel på de gamla (medeltida?) orden. Det är ord som är dödssynder, för dem var man beredd att offra sin själs salighet.
Av adjektiven "lat" och "kåt" har substantiv bildats med hjälp av ändelsen -jon. Men att uttala "a-konsonanter-o" eller "å-konsonater-o" kräver att man växlar från öppna till ihopdragna läppar, så uttalet har med tiden förenklats till "ä-konsonanter-a" där läpparna hela tiden är öppna.
I modern svenska uppfattas ord med olika vokaler som olika ord, ord som fortfarande böjs med vokalväxling uppfattas som udda. Ord som slutar på -a förknippas med verb, inte med substantiv. Därför föredrar man att göra adjektiv till substantiv med ändelsen -het.
Mats skrev:weasley skrev:Genitiv styrdes i allmänhet av prepositionerna till, mellan och innan, det finns det vissa rester kvar av i högtidligt språk, inräknat lagspråk:
"Innan lagfarts genomförande..."
Oj! Är
innan en gammal preposition?
Inga av dessa är jättegamla som prepositioner.
"I", "upp", "ner" har däremot varit prepositioner sedan indoeuropeisk tid. I urgermanska la man till ablativändelsen -ane för att skapa adverb som markerade rörelse från en plats vilket "nedan" och "ovan" fortfarande gör. Den ursprungliga betydelsen av "innan" är alltså att markera en rörelse inifrån något och ut. Detta "något" var ofta böjt i genitiv (eftersom urgermanerna förlorat ablativkasuset), så när "innan" började användas i betydelsen "före en tidpunkt" så fortsatte folk att markera tidpunkten med genitiv.
"Med" är en gammal preposition som använde kasuset instrumentalis innan det ersattes av genitiv i urgermanska. Den har gett upphov till substantiv som medel, midja etc. Dessa substantiv används för att beskriva vad som finns i två andra substantivs mittpunkt (båda substantiven i genitiv). Föregångaren till "mellan" är ett substantiv som i urnordisk tid började uppfattas som en preposition, men man fortsatte använda den med genitiv. I urslaviskan fanns instrumentalis kvar, så när substantivet "meďu" (lokativ dualis av ett substantiv som gett upphov till svenska midja, men som i urslaviskan betydde gräns) började uppfattas som en preposition fortsatte man använda instrumentalis.
https://en.wiktionary.org/wiki/Reconstr ... European/médʰyos
"Till" är också ett substantiv som blivit en preposition i de nordiska språken. Tyska "Ziel" betyder "mål" medan fornegelska "til" betydde bekvämlighet godhet, vänlighet. I de nordiska språken har ett liknande substantiv börjat användas som adverb för att markera att verbet skulle uppnå någons/någots mål (genitiv). Senare har adverbet fortsatt användas som preposition, fortsatt med genitiv.
Att den processen först ägde rum i Norden och sedan i England har tolkats som en påverkan av vikingar.
https://en.wiktionary.org/wiki/tilDagobert skrev:Tack HGJ. Intressant.
Jag har inga problem att förstå verbens pluralformer i en bok från 18-1900-talet. Jag tänker knappt på dem när jag läser, och därför har jag väl inte reflekterat över att somliga verb
inte har pluralform.
Det jag vet om svensk grammatik lärde jag mig i grundskolan tror jag, dvs inte mycket. Att skillnaden ligger mellan starka och svaga verb hade jag aldrig kommit på.
Jag vande mig som barn vid verbens pluralformer när jag läste Röde Orm.
Det ursprungliga i både afroasiatiska och indoeuropeiska språk är att verben böjs med vokalväxling. Alla verb var alltså starka. Idag uppfattas "sitta" och "sätta" som olika verb, men i urgermansk tid uppfanns en böjningsform (kausativ) som angav att verbet förorsakade ett visst tillstånd , detta skedde genom att sätta j eller i efter preteritumroten. Så det är egentligen samma verb. Men eftersom kausativformerna i sin tur behövde ange tempus gick det inte att med volkalväxling göra det. Istället användes ett hjälpverb efter huvudverbet. Det verbet är bortglömt i svenska och finns bara kvar som ändelsen "-te" och "-tt" på svaga verb. "Tun" och "do" är dock levande tyska och engelska hjälpverb.
Vi säger dock inte "satja" utan "sätta" eftersom germanerna började betona ordets början så "a-konsonant-j" blev efter ca 500 e.Kr. "ai-konsonant", i nutida svenska "ä-konsonant". Denna sammansmältning gjorde att kausativformen glömdes bort. Starka verb började uppfattas som avvikande och alla verb som senare tillkommit har varit svaga.
Oredan i vokalsystemet, tillsammans med att ordens början betonades har lett till att de svaga verbens pluraländelser glömts bort och senare även de starkas.