Härifrån:
filfras skrev:nallen skrev:Milyc skrev:Det finns redan könsneutrala pronomen i svenska språket som är lika användbara i sammanhanget ifall man inte känner till könet på personen som avses.
Det är dessutom tämligen solklart att det är [WikiSve]Utrum[/WikiSve], det vill säga 'den-genus' som är tillämpbart i det här fallet.
Om folk orkade
läsa på istället för att
hitta på.
Förr - så fanns i svenskan blott
maskulinum
femininum
neutrum
"Neutrum", det var "ett"-ord, det.
Medan alla andra ord benämndes "han" eller "hon":
Solen, hon; Månen, han.
Understundom efterhandom, så kom i språket in ett mera rensande krav, att bara "hon-saker" skulle benämnas med "hon"; och endast "han-saker" med "han". Således uppstod genuset "reale", ett slags komplement till neutrum.
När rensningen var fullbordad, kvarstod otvetydiga femininer och maskuliner - och jag skulle vilja hävda att vi än i denna dag inte med berått mod kan säga "den" om ett fruntimmer eller en karlakarl.
Har jag fel eller har vi ett fortsatt problem?
Ordet
fruntimmer kan nog inte betecknas som entydigt feminint. Det är ju trots allt ett
ett-ord. Det föreligger alltså en konflikt mellan grammatiskt genus och naturligt kön. Liknande ord är t.ex.
hjon och
vittne. I t.ex. 1734 års lag har det grammatiska genuset (
thet =
det) vanligen segrat beträffande ordet
vittne:
Är något vitne fierran, eller kan thet för annan laga orsak ej komma til then Domstol, ther thet nämndt och godkändt är; tå skal thet i i begge parternas, eller theras ombudsmäns, närvaro, höras in för närmasta Rätt, ther thet vistas, i staden eller å landet, alt som thet snarast ske kan. Är vitne siukt; varde tå hemma afhördt.
(Rättegångsbalken 17:4, citerat ur (faksimilupplaga av) 1780 års antikvaupplaga.)
Bruket är dock inte konsekvent:
Nu kan så hända, at Domaren fruchtar, thet vitnet af rädslo eller vördnad för then, han vitnar emot, ej dierfves rent utsäga thet han doch vet sant vara; tå må thet vitne först ensides höras, så at parterne ej när äro, och läse Domaren sedan thes utsago för them up: låte ock vitnet vidare höras i theras närvaro, om the thet åstunda.
(Rättegångsbalken 17:22.)
(Tilläggas kan att just formen
dess (
thes) under 1700- och 1800-talen ofta användes om synonym till
hans, utan att något neutralt substantiv som
hjon eller
vittne förelåg.)
Förtiger vitne något, som han vet til uplysning tiena, och thet ej genast på Domarens varning uptäcker; varder han sedan, innan dom i saken gången är, af omständigheterna öfvertygad, at thet honom kunnigt är, och han thet tå först uppenbarar; böte tiugu daler, the fattigas ensak.
(Rättegångsbalken 17:27.)
Ett färskare exempel på ordet
hjon i den forna legostadgan:
Tjenstehjon skall i sitt förhållande wara gudfruktigt, troget, flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de sysslor, husbonde skäligen föresätter. Är tjenstehjon försumligt, gensträfwigt eller oordentligt och låter det sig ej rättas, eller visar det sig otroget, okunnigt eller eljest odugligt i tjensten, må det derifrån skiljas, efter ty i 5 § sägs, med förlust af hela lönen, samt erhålle sådant betyg det förtjenar; ersätte ock husbondens skada, der han talan derom wid domstol utförer (K. K. d. 1 Okt. 1858.)
(Citerat ur en lagbok från 1864.)
I den nu gällande rättegångsbalken från år 1942 sägs genomgående
han (respektive
honom och
hans) om ett vittne:
Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig eller vanärande handling.
(36:6)
Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras om att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.
(36:10)
Däremot används neutrumformen av adjektivet
skyldig:
Gör vittne sig skyldigt (...)
(36:23)
I en nyskriven lagtext skulle ett vittne nog betecknas som
han eller hon i stället för bara
han.