Från tråden "Stavningsregler":
Zombie skrev:Bror Duktig skrev:Men, om det ska vara objektsform, skulle det då alltså heta:
"Det var 'honom som bestämde matpriserna', som jag träffade igår"?
Så blir det väl om man byter ut objektsformen "dem" till objektsformen "honom"?
Om det hade stått "Det var honom, som bestämde matpriserna, som jag träffade igår" så hade det verkat rätt, men inte när när "honom" eller "dem" ska skrivas ihop i frasen "dem som bestämde matpriserna" eller "honom som bestämde matpriserna".
Ni får gärna förklara mer.
Försöker som hastigast - få se om HGJ kan tillägga något eller smälla mig på fingrarna... ;)
1. Frasen "Det var honom, som bestämde matpriserna, jag träffade igår" liknar en vanlig konstruktion av typen "Det var han, bestämde matpriserna" - där verbet "vara" följs av en predikatsfyllnad i subjektsform, som det oftast gör, och som här också blir subjekt i den följande bisatsen ("han [...] bestämde matpriserna."). Så det är inte konstigt om man känner på sig att det 'ska vara' "han" i "Det var honom jag träffade [...]" också.
2. Frasen "Det var honom [, som bestämde matpriserna,] jag träffade igår" är en utvidgning av "Jag träffade honom [, som bestämde matpriserna,] igår". Man har betonat exakt vem det var man träffade genom att sätta objektet "honom" först och peka ut det medelst det formella (egentligen referenslösa) subjektet "det". Jag har satt klamrar för att förhoppningsvis göra litet tydligare vad som är subjekt och objekt i (den funktionella) huvudsatsen.
I svenskan har alltså ett utbrutet led (i princip?) samma kasus som om det inte hade brutits ut. Några ytterligare exempel:
Det var du som kom in i rummet. (Jfr: Du kom in i rummet.)
Det var dig (som) jag träffade. (Jfr: Jag träffade dig.)
Det är denna regel som talar för formen
dem i nedanstående konstruktioner:
Det var dem (som) jag träffade igår.
Det var dem som bestämde matpriserna (som) jag träffade igår.
I våra grannspråk isländska och tyska behandlas dock utbrutna led annorlunda i fråga om kasus. Följande mening har jag hittat på sidan 261 i Handbók um málfræði (andra upplagan) av Höskuldur Þráinsson:
Í næsta dæmi stendur ábendingarfornafnið þennan með hund, sambeygist því og lætur í ljós að það er þessi tiltekni hundur sem átt er við (sjá nánar um fornöfn (2.2.4)).
Översättning:
"I nästa exempel står
det demonstrativa pronomenet þennan tillsammans med
hund, kongruerar med detta ord och anger att det är just denna hund som avses (se närmare om
pronomen (2.2.4))."
Höskuldur diskuterar alltså grammatik här, men det jag vill ta upp här i tråden är inte det han diskuterar utan själva hans formulering, närmare bestämt följande del av den:
það er þessi tiltekni hundur sem átt er við
Översatt ord för ord blir detta på svenska
det är denna bestämda hund som ägt är vid. Frasen
eiga við betyder 'avse', 'syfta på' och följs av ackusativ. Frasen
þessi tiltekni hundur ('just denna hund') heter i respektive kasus och numerus:
nom. sg. þessi tiltekni hundur
gen. sg. þessa tiltekna hunds
dat. sg. þessum tiltekna hundi
ack. sg. þennan tiltekna hund
nom. pl. þessir tilteknu hundar
gen. pl. þessara tilteknu hunda
dat. pl. þessum tilteknu hundum
ack. pl. þessa tilteknu hunda
Nu ska jag försöka formulera några exempel på isländska (hoppas jag inte gör något fel!):
Þetta á (pres. ind. 3 pers. sg. av
eiga) við þennan tiltekna hund.
Detta avser just denna hund. (Översatt ord för ord: Detta äger vid denna bestämda hund.)
I passivum:
Átt (perf. part. av
eiga) er við þennan tiltekna hund.
Just denna hund avses. (Översatt ord för ord: Ägt är vid denna bestämda hund.)
I dessa två exempel har vi alltså ackusativ av den fras som betyder 'just denna hund'. Bryter vi ut frasen, som Höskuldur har gjort, får vi däremot uppenbarligen nominativ!
það er þessi tiltekni hundur sem átt er við
Samma sak gäller i tyskan. Ur Tysk universitetsgrammatik (tredje upplagan) av Folke Freund och Birger Sundqvist, § 1639:
I svenskan behåller utbrutna led sin form. I tyskan står utbrutna substantiviska led i nominativ, om de inte föregås av preposition; det rör sig ju om en kopulaförbindelse:
Det är honom (som) jag menar.
Er ist es, den ich meine.
Det är av dem jag hört det.
Sie sind es, von denen ich es gehört habe.
Det är åt dig, Rosalinde, (som) jag vill ge blommorna.
Du, Rosalinde, bist es, der ich die Blumen schenken will.