De grammatikböcker jag har undersökt räknar alla upp en grupp vanliga modala, och ibland också en grupp modalliknande verb. Jag vill påpeka att ingen påstår sig ha en fullständig lista och flera av dem framhåller också att det är en verbgrupp som är svår att avgränsa. I uppställningen nedan är böckerna uppställda i kronologisk ordning. Förkortningarna utläses som följer: LO= Ljung & Ohlander (1971), NHB= Nylund-Brodda & Holm (1972), Lh= Lindholm (1974), Lb= Lindberg (1980), HL= Holm & Larsson (1980), Th= Thorell och JS= Jörgensson & Svensson (1992). De verb som står inom parentes räknas inte som modala av författarna utan som modalliknande verb.
Här framgår tydligt att gränserna för den här verbkategorin är ganska oklara även om det är en begränsad grupp verb som förekommer. Man kan tydligt urskilja en liten kärngrupp som förekommer hos alla utan restriktioner, nämligen böra, kunna, måste, skola och vilja. Det finns också några i jämförelse ganska ovanliga verb som inte räknas med hos alla författarna. Det gäller framför allt må-måtte och tör-torde. Att dessa två förekommer med preteritumformen utskriven här beror på att den ibland räknas som ett självständigt verb i grammatikböckerna. För att underlätta jämförelsen med bruket av ren infinitiv ska jag dela in de ovanstående verben i tre grupper; de centrala modalverben (de fem som förekommer hos alla), övriga modala hjälpverb (alla övriga som kan räknas som modala) och modalliknande (de som enbart förekommer inom parentes ovan).
Modala hjälpverb och infinitiver utan att
Konstruktionen med utelämnat infinitivmärke är det formella kriterium som nämns av flest grammatikböcker, och också det drag, förutom betydelsen, som förenar gruppen modalliknande verb med de modala. Medan de modala sägs kunna förekomma enbart med ren infinitiv kan dock de modalliknande förekomma både med ren infinitiv och med att, undantaget ha att som aldrig tar ren infinitiv. Hur ser då detta ut i verkligheten? Finns det modala hjälpverb som kan ta att och modalliknande som enbart tar ren infinitiv, och kan detta användas som ett kriterium för att avgränsa en viss grupp verb? För att kunna ta reda på det har jag gjort sökningar i den ordklasstaggade elektroniskt sökbara korpusen PAROLE (ca 25 miljoner ord) och antecknat hur många gånger varje verb kan förekomma med ren infinitiv respektive med att. Jag har även sökt på själva konstruktionen verb+ren infinitiv för att ta reda på om det finns fler verb än de ovan nämnda som kan ta ren infinitiv. Även om det bara är infinitivformerna som är utsatta i listorna nedan så gäller siffrorna för alla temaformerna. Jag vill också påpeka att siffrorna enbart gäller för verb+infinitiv och verb+att+ infinitiv och inte tar med de fall då t.ex. ett substantiv, pronomen eller adverb kommer emellan. Om vi börjar med de centrala modalverben så ser fördelningen ut som följer:
Det är tydligt att dessa verb föredrar ren infinitiv, bara några enstaka belägg med att förekommer. Om man tittar närmare på dessa belägg visar de sig också kunna förklaras på olika sätt. Av de fem exemplen med kunna visar sig fyra utgöras av en elliptisk konstruktion där huvudverbet har utelämnats enligt t. ex. "få alla som kan (göra något) att göra det".
. Då är det dags för alla som kan att ge sig upp i bergen , en vana som
Ekholm som fick så många som kunde att lämna staden om sommaren , sedan
Endast i ett enda exempel förekommer kunna med att och denna mening känns intuitivt som en felskrivning:
hänger i Nordstan . Och som kan att komma i kontakt med narkotika och
Även exemplen med skola och vilja känns felaktiga:
aft " . Det syftar på att man ska att hitta barnets egen utvecklingskraft
för tingsrätten att han aldrig velat att lura någon och att det var hans
När vi ser på de övriga modala hjälpverben i grammatikböckerna så visar sig andelen förekomster med att vara mycket låg.
Tabell 2: Övriga modala verb
____________________________________________________________________________
Verb: Med ren inf. Med att Totalt_______Ren inf. i %_________
må, måtte 460 0 460 100%
få 4000 39 4039 99,03%
lär 1000 0 1000 100%
låta 1197 1 1198 99,92%
tör, torde 295 0 295 100%
Genomsnitt: 99,42%
___________________________________________________________________
Även om andelen med att är liten procentuellt sett för alla verb så är det faktiska antalet för få ganska högt. De flesta exemplen kan skyllas på konstruktionen "få NP att VP", här med omvänd ordföljd, "...NP få att VP", som har obligatoriskt infinitivmärke.
det Helens brev som vi måste få att passa in i vår rekonstruktion . Jag
det var ett grundrecept vi fick att arbeta efter så man behöver inte vara
Det förekommer även här några rena felaktigheter, t.ex.
misstankar om orsaken har inte gått att fåatt få fram . Enligt TT var de som hittade
vara klar i december ) , en aktionsplan fåratt nå målen för avfallshanteringen (klar
Det förekommer också ett exempel på låta med att men här är det ett homonymt låta som fungerar som huvudverb och har en annan betydelse än det modala låta.
Verka så efterbliven som det låter att fråga så . Men i förtroliga samtal,
Bortsett från få ligger alltså de ovanstående modala hjälpverben på en andel med ren infinitiv på över 99%. Bland de modalliknande verben är variationen större men även här är andelen ren infinitiv påfallande hög och det finns även två verb, råka och töras, som inte förekommer alls med att. De verb som är minst vanliga med ren infinitiv, sluta och tänka, har en andel på 84,8% respektive 88,5%. Även här behöver man naturligtvis titta närmare på exemplen innan man kan dra några helt säkra slutsatser om siffrorna.
Tabell 3: Modalliknande verb
__________________________________________________________________
Verb*: Med ren inf. Med att Totalt Ren inf. i %__________
behöva 2465 3 2468 99,88%
bruka 1648 1 1649 99,94%
börja 4000 94 4094 97,7%
försöka 4958 271 5229 94,8%
hinna 1570 14 1548 99,1%
orka 421 11 432 97,5%
råka 506 0 506 100%
slippa 732 65 797 91,8%
sluta 742 133 875 84,8%
tänka 1747 228 1975 88,5%
töras 57 0 57 100%
våga 1514 8 1522 99,47%
ämna 114 10 124 91,9%
Genomsnitt: 96,1%
____________________________________________________________________
* Det modalliknande ha att är inte medtaget p.g.a. att det enbart förekommer med att.
Utöver de verb som grammatikböckerna nämner finns också en mängd andra hjälpverb som är mycket vanliga med ren infinitiv, t.ex. anse, söka och verka som alla har en andel ren infinitiv på över 90%. Passivformer och deponensverb står också ofta helst med ren infinitiv, t.ex. anses, behövs, hoppas och lyckas (alla med en andel över 95%).
Vad man kan utläsa av det här är framför allt att det visserligen finns skillnader mellan de tre grupperna ovan, men att det är väldigt svårt att använda detta kriterium för att dra en gräns mellan modala, modalliknande och övriga hjälpverb. Om man räknar de verb som normalt bara förekommer med ren infinitiv (med en felmarginal på t.ex. 0,5%) kommer få att räknas bort medan kategorin utökas med behöva, bruka, råka, och töras. En annan viktig slutsats är att man, när man använder ett korpusmaterial av den här typen, inte kan bygga alla slutsatser på siffrorna utan också behöver titta på de exempel som förekommer i materialet. Det kan t.ex. som ovan förekomma ellipser, konstruktioner som kräver att och homonyma verb som är omöjliga att sålla bort vid själva sökningen. Det förekommer också rena felaktigheter som, vid ett relativt ovanligt verb, kan ha en ganska stor påverkan på statistiken.
Sambandet mellan modala hjälpverb och ren infinitiv
Eftersom det verkar finnas ett tydligt samband mellan modalitet hos hjälpverb och bruket av ren infinitiv kan man misstänka att det också finns ett språkhistoriskt samband. Min gissning är att bruket av ren infinitiv en gång varit förbehållen en viss grupp av verb, enbart eller bl.a. modala hjälpverb, men sedan spridit sig genom betydelselikhet till andra verb. Detta bekräftas av Mjöberg (1950:71) som räknar upp tre olika grupper av verb med olika benägenhet att ta ren infinitiv och menar att de två grupper som förekommer med att befinner sig i olika stadier av en utveckling där utelämnandet av infinitivmärket blir allt vanligare. Till den mellersta gruppen hör då flertalet av de verb ovan som har en andel ren infinitiv på minst 99% (t.ex. behöva och bruka). Dessa skulle då alltså ha haft en betydligt lägre andel ren infinitiv för bara några årtionden sedan. Den grupp som bruket av ren infinitiv skulle ha utgått ifrån består enligt Mjöberg av dels modala hjälpverb, dels verb i konstruktionerna objekt respektive subjekt med infinitiv, t.ex. se i Jag såg honom komma, eller låta i Jag lät honom gå, respektive s-verb som sägs i Han sägs vara bortrest. Detta bekräftas av Wessén (1965:145) som menar att anledningen till att just denna grupp föredrar ren infinitiv hänger ihop med infinitivformens utveckling:
"I vilka syntaktiska funktioner har då bruket av infinitiv uppkommit? Endast två fall äro av den betydelse, att de torde kunna komma ifråga: det ena efter s.k. modala hjälpverb, det andra i konstruktionen objekt med infinitiv. I båda fallen har infinitiven ursprungligen varit objekt till ett styrande finit verb. Det är därför naturligt att infinitiven utgår från en ack.-form av verbalsubstantivet."
De verb som inte passar in i något av ovanstående fall skulle då enbart ha kunnat ta infinitiv med infinitivmärke. Gränserna har dock inte varit så fasta utan modala hjälpverb kunde ibland förekomma med att, t.ex. "Scal a Christ enan at troa (SdmL)" (Wessén 1965:150) och "dän lykkligt vil att Wärden wandra fram (Börk Dar. s. 4)" (Hellquist 1902: 195), liksom verb som borde ha det kunde förekomma utan, t.ex. "them hielpa förrestå och regera (Gustaf II Adolf s. 257) (Hellquist 1902:194f). Min gissning att spridningen av bruket av ren infinitiv först skett till betydelsebesläktade verb bekräftas också av Mjöberg som skriver att utvecklingen har skett så att "till en början verb, som till betydelsen stod de modala hjälpverben nära, förenades med infinitiv utan att. Senare drog dessa i sin tur med sig till betydelsen närbesläktade verb" (1950:72). Den främsta anledningen till denna spridning menar han är tidningarnas rubrikstil där formord som att ofta utelämnas. Denna förkortade stil skulle då ha spridit sig till böcker och till allmänhetens språkbruk.