Mågy å MișeSå ní ménar at de skule vá väț príset at fålk inte leŋre skule fina nån svensk tekst frå'n főre stávniŋsreformen läsbár å blí enu látare mé å föșőka föștå' nåșka å danska en dåm rédan é? Å enu flér teken såm jóɖe svenskan bőkig í dátorväɖen å stávniŋar såm jóɖe inteɳatɧonela óɖ óijençenliga?
Å vilken fårm av svenska skule man tá? Även den "vå'ɖade" hőgsvenskan í de nógranaste útálet lå'ter så'pas ólíka at de skule sýnas í fånétisk retstávniŋ grundad til eksempel í östra Melansverje, Finland, Vesterjőtland å Skå'ne. ș, ț, ɖ å ɳ fins til eksempel inte í rént finlansvenst å skånst högspråk.
De här "vå'ɖade" útálet hár föresten ɧelft endrats mér en ni nóg vét åm just efter stávniŋen under dåm sénaste sådär hundrafemti å'ren. Även den fínaste svenska frå'n inan des líknade brá myke mér franskan í húr dåm "sleŋde bókstäver", å måŋa fårmer skule ví núméra faktist fina ɧåkérande "gróva", "dialektála" eler "vulgära".
Så' hár vi den fånemátiska jénåmɧínlighéten. Húr myke ská vi beakta
sandi í samansetniŋskarvar så at de istelet blír (enu mér) ótýdlit húr óɖet é hópsat, å därmé húr språ'ket fuŋgérar å bygs up?
Tóg dåm teken såm föl sej enklast å hita, vaț inte hélt kånsekvent. Reservaɧón főr félstávniŋar, diskutábel vokáleŋd í pațiklar å óútsata halvlåŋa kånsonanter.