kiddie skrev:Så om vi verkligen skulle sluta vara lata borde vi inte accepterat stavningsreformen för 100 år sedan.
Furienna skrev:Men du ska komma ihåg att även reformen från 1906 fick stor kritik på sin tid.
Denna reform ledde bl.a. till att frågeadverbet
hvar och pronomenet
hvar kom att stavas likadant som verbformen
var (preteritum och imperativ av
vara). Reformens motståndare invände bl.a. att en mening som den nedanstående blir svårtolkad när den skrivs i enlighet med de nya reglerna:
Var var var man?Samma mening med äldre stavning:
Hvar var hvar man?(Betyder: 'Var någonstans befann sig varje man?')
Nystavarna å sin sida menade att ingen omdömesgill skribent uttrycker sig på detta sätt. Enligt deras åsikt var det direkt olämpligt att låta tolkningen av det skrivna avgöras enbart av distinktionen mellan
hv och
v.
Här kan man skönja en parallell till ämnet för denna tråd. Om en framtida utgivare av äldre litteratur skulle få för sig att modernisera språket genom att byta ut alla
de och
dem mot
dom så skulle de allra flesta sådana förekomster utan större problem låta sig tolkas av sammanhanget. Som exempel kan vi ta vad Vilhelm Moberg skriver om de fornnordiska gudarna på sidan 100 av Min svenska historia:
Vite Krist var starkare än de och övervann dem till sist fast det behövdes 300 år.I modernare tappning skulle denna mening lyda:
Vite Krist var starkare än dom och övervann dom till sist fast det behövdes 300 år.Denna redigering skulle knappast göra meningen svårare att förstå.
Det finns dock ett och annat fall som är mer problematiskt. På sidan 92 i samma bok skriver Moberg detta om de hedniska förfäderna:
I Valhall väntade dem en önsketillvaro där de i all evighet kunde frossa på fett fläsk.I svenska satser som inleds av ett adverbial är ordföljden vanligen VSO (verb – subjekt – objekt), men här har vi i stället ordföljden VOS, vilket indikeras av formen
dem. Med
de och
dem utbytta mot
dom skulle meningen lyda:
I Valhall väntade dom en önsketillvaro där dom i all evighet kunde frossa på fett fläsk.Här går det ganska lätt att tolka det avsedda objektet som subjekt och tvärtom.
Är det olämpligt att formulera sig som Moberg gjort på sidan 92, d.v.s. låta tolkningen styras enbart av distinktionen mellan
de och
dem?