Språkligt jag stör mig på.
Postat: 2019-02-13 16:00:54
Hot, va då hot, hottentott...
En träffpunkt för alla - om Asperger syndrom
http://www.aspergerforum.se/
http://www.aspergerforum.se/sprakligt-jag-stor-mig-pa-t21759-216.html
Maggi skrev:vet inte om detta riktigt passar in i denna tråden,
Men jag har under senare tid hört framförallt unga människor svara mig när jag säger tack om jag fått hjälp med något, t ex i en affär:
- ingen fara!
Jag förstår vad dom menar och att det är väl menat men det låter fel i mina öron, som om jag bad om ursäkt för något.
Svaret när någon säger Tack eller tack för hjälpen borde väl vara varsågod eller?
Kidzi skrev:Sådant som nästan blir rätt.
Op nyheterna sa de att de hoppas älgarna klarar passagen men vissa kommer dyka under.
Vildsvin skrev:Att "duka" och "dyka" blandas ihop är en naturlig utveckling eftersom oregelbundenheter i språket tenderar att minska för varje generation, ända tills olika begrepp sammanfaller, vilket gör att senare generationer måste använda andra begrepp för att undvika missförstånd.
Germanska språk bildade kausativa verb med ändelsen "-ijana". Omkring 200 e.Kr började den första stavelsen betonas så att i-ljudet smälte samman med den föregående volkalen och ändelsen föll bort:
fallana > falla
fallijana > fälla
swimmana > simma
swimmijana > svämma
dubana > duka
dubijana > -
Efterföljaren till "dubijana" hade försvunnit i fornsvenskan, men samtida lågtyska och engelska hade verbparen "dukan-dükan" respektive "dufan-dyfan".
När svenskan bildade det nya verbet "duka" av substantivet "duk" uppstod problemet att det nya verbet "duka-dukade-dukat" hade samma presensform som det gamla "duka-dök-dukit". För att undvika missförstånd började man under Hansatiden använda det lågtyska "dükan" (dyka) i presens. Ännu på 1700-talet kunde man använda "duka" i konkret betydelse, men sen dess finns det bara kvar i uttrycket "duka under" (som också är ett inlånat uttryck från Hansatiden).
Furienna skrev:Nu får du förklara dig lite tydligare, tyvärr.
Varför behövde man två olika ord för "duka" och "dyka"?
Jag kan i alla fall inte se betydelseskillnaden.
Vildsvin skrev:Furienna skrev:Nu får du förklara dig lite tydligare, tyvärr.
Varför behövde man två olika ord för "duka" och "dyka"?
Jag kan i alla fall inte se betydelseskillnaden.
"Duka" betydde att aktivt dyka men presensformen var identisk med det nya verbet "duka" i betydelsen "duka bordet". När två olika ord får samma uttal börjar folk ersätta det mindre vanliga ordet med ett annat för att undvika missförstånd.
De lågtyska ordet "dükan" betydde att sänka något. Svenskar började använda "dükan" > "dyka" i betydelsen aktivt dyka och inte i urspungsbetydelsen sänka, och med tiden glömdes det bort att "duka" kunde betyda något annat än "duka bordet", förutom i det stelnade uttrycket "duka under".
En liknande utveckling finns i det medeltida engelska verbet för att aktivt dyka "dufan-deaf-dofen". Formen "deaf" kan även vara ett adjektiv, så en källa för missförstånd. Folk började använda verbet för att sänka "dyfan-dyfde-dyfed" även när de menade att aktivt dyka. Detta blev senare formen "dive-dived-dived". Men detta innebar två lika verbformer, så med tiden började folk böja det "dive-dove-dived" i analogi med andra verbs böjningsmönster.
Kentarou skrev:Den yngre generationen uttalar namnet Ulf ulf men det är inte det korrekta uttalet. När man skriver egennamn så uttalas f som v på nysvenskan. På nysvenska så ändrar man inte stavningen på egennamn.
Kentarou skrev:Den yngre generationen uttalar namnet Ulf ulf men det är inte det korrekta uttalet. När man skriver egennamn så uttalas f som v på nysvenskan. På nysvenska så ändrar man inte stavningen på egennamn.
Vildsvin skrev:Kentarou skrev:Den yngre generationen uttalar namnet Ulf ulf men det är inte det korrekta uttalet. När man skriver egennamn så uttalas f som v på nysvenskan. På nysvenska så ändrar man inte stavningen på egennamn.
När svenskan började med latinska alfabetet betecknade bokstaven "v" en halvvokal liknande nutida tyska och engelska "w". Detta var vanligt i början på ord.
Bokstaven "f" betecknade uttalet "f" i början på ord och "v" i slutet. Det fungerade eftersom det inte fanns några ord som började med v-ljud eller slutade med f-ljud. Med tiden började dock en del ord som inleddes med w-ljud och som alltså stavades med "v" uttalas med v-ljud. Senare generationer fick svårt att förstå varför vissa ord med v-uttal i slutet stavades med "f".
Huggorm skrev:Men Ulf har nog helt enkelt hängt med Olof i uttalet. På medeltiden var det Ulv, sedan försvann namnet mer eller mindre och när det började användas igen i romantiken i slutet av 1800-talet var det Ulf. Om det nu inte använts kontinuerligt i någon avkrok i landet.
Tror det är gammalt språk helt enkelt. När jag läser 400 år gamla tingsrättsprotokoll ser jag ofta att de använder "uti" istället för bara i. På den tiden var det alltså officiellt skriftspråk.Heliora skrev:Något språkligt jag stör mig på är när folk konstant skriver "utav" istället för "av". Många verkar tro att ju längre ord, desto "finare", så att "utav" alltså skulle vara mer "korrekt" och "standardspråkligt" när det i själva verket är tvärtom. "Utav" är en slarvig talspråksform av "av".
Med ett i övrigt fullt korrekt skriftspråk ser det riktigt störande ut med dessa "utav". Det blir liksom ett stilbrott och stör läsningen. Som att blanda slang med kanslisvenska typ.
Ser det ofta här i gruppen.
Huggorm skrev:Tror det är gammalt språk helt enkelt. När jag läser 400 år gamla tingsrättsprotokoll ser jag ofta att de använder "uti" istället för bara i. På den tiden var det alltså officiellt skriftspråk.Heliora skrev:Något språkligt jag stör mig på är när folk konstant skriver "utav" istället för "av". Många verkar tro att ju längre ord, desto "finare", så att "utav" alltså skulle vara mer "korrekt" och "standardspråkligt" när det i själva verket är tvärtom. "Utav" är en slarvig talspråksform av "av".
Med ett i övrigt fullt korrekt skriftspråk ser det riktigt störande ut med dessa "utav". Det blir liksom ett stilbrott och stör läsningen. Som att blanda slang med kanslisvenska typ.
Ser det ofta här i gruppen.
Anm. Ordet utav kan i de flesta anv. växla med av (jfr AV I anm. 3:o (sp. A 99), II anm. 2:o (sp. A 104)). Språkvårdare under 1900-talet och tidigare språkriktighetsböcker har förespråkat formen av framför utav, liksom i allmänhet enkla prepositioner framför sammansatta (se t. ex. Linder Regl. 55 (1882), Linder Regl. 153 (1886), Wellander RiktSv. 314 (1939), Wellander RiktSv. 156 (1973)). I skriftspråket var av så gott som allenarådande under 1900-talet, medan utav användes mera sällan och i huvudsak i (regionalt) talspråk. Formen utav tycks dock åter vara på väg in i skriftspråket.
Anm. Ordet användes i ä. spr. omväxlande med I, prep. o. adv.2, o. förekommer i de flesta bet. o. anv. upptagna under detta ord. Bruket av uti kritiserades redan under 1700-talet (Sahlstedt CritSaml. 451 (1764)) o. minskade kraftigt under 1800-talet (jfr UTAV anm.). Numera förekommer uti (utom i vissa dialekter) nästan enbart i vers o. i vissa ssgr (särsk. INUTI).
Numera förekommer uti (utom i vissa dialekter) nästan enbart i vers o. i vissa ssgr (särsk. INUTI).
Furienna skrev:Numera förekommer uti (utom i vissa dialekter) nästan enbart i vers o. i vissa ssgr (särsk. INUTI).
Ssgr? Vad ska det betyda?
HGJ skrev:Furienna skrev:Numera förekommer uti (utom i vissa dialekter) nästan enbart i vers o. i vissa ssgr (särsk. INUTI).
Ssgr? Vad ska det betyda?
Sammansättningar.
https://www.saob.se/hjalp/forkortning
Dagobert skrev:Jag stör mig på folk som säger därav när det ska vara därför
och varav när det ska vara varpå.
Därför: av den anledningen
Därav: av det
Varpå: varefter
Varav: av vilken/vilket
(SAOL, SO)
Exempel: Då säger han ”du kan inte gå klädd så på våra bussar” och jag bara ”vad snackar du om?” Varav han svarar ”du får klä på dig, du visar alldeles för mycket”.
HGJ skrev:Huggorm skrev:Tror det är gammalt språk helt enkelt. När jag läser 400 år gamla tingsrättsprotokoll ser jag ofta att de använder "uti" istället för bara i. På den tiden var det alltså officiellt skriftspråk.Heliora skrev:Något språkligt jag stör mig på är när folk konstant skriver "utav" istället för "av". Många verkar tro att ju längre ord, desto "finare", så att "utav" alltså skulle vara mer "korrekt" och "standardspråkligt" när det i själva verket är tvärtom. "Utav" är en slarvig talspråksform av "av".
Med ett i övrigt fullt korrekt skriftspråk ser det riktigt störande ut med dessa "utav". Det blir liksom ett stilbrott och stör läsningen. Som att blanda slang med kanslisvenska typ.
Ser det ofta här i gruppen.
Ja, uti var mycket frekventare i äldre skriftspråk. Uti och utav har även förekommit förkortade till ti resp. tå och liknande. En parallell är på, som ju ursprungligen är en sammansättning av adverbet upp (resp. uppe) och prepositionen å.