HGJ skrev:barracuber skrev:Jag har hängt upp mig lite på en sak. Jag pratade en stund med en hantverkare. Vi diskuterade bland annat politik och bredband.
När vi pratade om sossarna så sa jag att "nä, jag stödjer Mona Sahlin". Han sa något om att han "stöder alliansen".
När vi kom in på bredband sa han att hans leveranör var usla för "de stöder inte trådlösa enheter typ laptops". Jag sa inget men jag trodde att det heter "de stödjer inte trådlösa enheter osv".
Vet något språkguru här inne vem som har rätt?
Jag tror det heter "stödjer".
Han tror det heter "stöder".
Fast jag har ju hört båda formerna användas, t ex "Fackföreningen stöder arbetarna". Är det t.o.m. så att båda formerna är korrekta?
Det rör sig om den s.k. andra svaga konjugationen i fornspråket. Denna hade
j (
i) i infinitiv men inte i pres. ind. sg.:
glädja,
gläder,
gladde,
glatt;
välja,
väler,
valde,
valt;
sätja,
säter,
satte,
satt. (I-omljud
a >
ä,
u >
y resp.
o >
ö i inf. och pres.) Vissa av dessa verb har helt förlorat
j:et (t.ex.
sätta). Hos andra har det däremot införts även i pres. ind. sg. (
väljer,
döljer etc.). Hos åter andra har böjningen ändrats ännu mer:
tämja, som numera böjs
tämja,
tämjer,
tämjde,
tämjt, hade tidigare samma böjning som de ovan nämnda verben (
tämja,
tämer,
tamde,
tamt).
Det äldre är alltså
stödja men
stöder. Numera accepteras dock även formerna
stöda och
stödjer. (Sedan länge har detta verb också omljud i alla former.)
Hmmm...
välja ska nog i pres. ind. sg. heta
väl, med assimilerad ändelse. (Formerna
gläder,
säter etc. har en svarabhaktivokal före ändelsekonsonanten.) Isländskan har däremot formen
velur (äldre
velr, utan svarabhaktivokal).
R-ändelser assimilerades nämligen med ett föregående
l,
n,
r eller
s. Sådana ändelser förekom bl.a. i pres. ind. sg. av starka och vissa svaga verb och i nom. mask. sg. av adjektiv. Vi har t.ex. de fornsvenska adjektivformerna
svarter,
hviter och
blar (= nusvenskt
blå). I just dessa finns ingen förutsättning för assimilation, och vi får således stam + ev. svarabhaktivokal + ändelsen
r. (I
blar slutar stammen på vokal, och då behövs ingen svarabhaktivokal.) Däremot
brun och
gul (inte
bruner och
guler) med assimilerad ändelse. (
l +
R blev
ll, och
n +
R blev
nn. Maskulinformerna
brun och
gul hade alltså lång konsonant på slutet. Dock dubbeltecknades inte konsonanter i ordslut i fornsvenskan.)
I isländskan har assimilationen av
l +
R och
n +
R emellertid uteblivit efter kort tryckstark vokal. Detta betyder att isländskan har formen
gulur, ty
u:et i stammen
gul- var tidigare kort. De övriga isländska motsvarigheterna till adjektivformerna ovan lyder
svartur,
hvítur,
blár och
brúnn. (I
brún- var
u:et långt.)
Det isländska undantaget förklarar också den ovan nämnda verbformen
velur (kort vokal också där). En annan sådan verbform utan assimilation är
stelur. I svenskan motsvaras den av (
han)
stjäl, där det än idag inte finns något
r. Där stammen slutar på
n eller
s har ett analogiskt -
er införts i svenskan; i stället för det äldre
han läs och
solen skin har vi fått
han läser och
solen skiner. (I isländskan heter det fortfarande
hann les och
sólin skín).
Svenskans
gala och
mala förekommer numera både med och utan -
er:
tuppen gal eller
tuppen galer,
tankarna mal eller
tankarna maler. (SAOL13 godkänner både
gal och
galer, SAOL12 endast
gal.)