HGJ skrev:weasley skrev:HGJ skrev:Då skulle det väl heta ett båt, båtet?
Faktiskt inte nödvändigtvis. Ett annat exempel på den här förvirringen är
Rikssvenska - Värmländska
Ett finger, fingret - En finger, fingern (neutr)
Det är väl bara
ett finger,
fingret som är neutrum? Det äldre är
en finger — maskulinum — vilket också stämmer med vad som gäller i grannspråken, men numera är
ett finger klart vanligast. Den enda pluraländelse som (i riksspråket) förekommer hos detta ord är dock -
ar, som normalt endast förekommer hos utrala substantiv.
Förresten, anledningen till att
finger kan vara både maskulint (respektive utralt) och neutralt är väl att det hade en ovanlig böjning i fornspråket? Ordet är ett s.k. rotnomen, i likhet med bl.a. de maskulina
fot och
man och de feminina
gås,
rot och
strand. I (nom. och ack.) pl. fick dessa substantiv ändelsen -
r och i förekommande fall i-omljud
a >
ä (
a >
æ i äldre ortografi),
o >
ö (
o >
ø) eller
u >
y.
Fot,
rot och
strand hade alltså pluralformerna
fötr,
rötr och
strändr, senare med svarabhaktivokal
föter,
röter och
stränder. (Ännu senare fördubblades konsonanten i de två tidigare:
fötter,
rötter.) Efter vissa konsonanter assimilerades dock ändelsen, såsom i
män och
gäss, d.v.s.
nn plus
r (rättare sagt palatalt
R) blev
nn (
mann (så borde det egentligen stavas) +
r + omljud =
männ), och
s plus
r blev
ss (
gås +
r + omljud =
gäss*). Även hos
finger assimilerades pluraländelsen (
r +
r =
r). Till skillnad från de övriga uppräknade rotnomina innehöll
finger dock inget
a,
o eller
u och kunde därför inte få något omljud i pluralis. Detta ord hade således samma form i (nom. och ack.) sg. och i (nom. och ack.) pl.:
en finger,
flera finger. Att ha samma form i sg. och pl. var ett kännetecken för NEUTRALA substantiv (
ett hus,
flera hus etc.) och något mycket ovanligt hos maskuliner. Såvitt jag förstår ledde detta till att det maskulina
finger utsattes för analogiverkan från två olika håll:
1) Ordet antog den hos maskuliner (och femininer) mycket vanliga pluraländelsen -
ar:
en finger,
flera fingrar.
2) Ordet omtolkades som neutralt:
ett finger,
flera finger.
Den i nusvenskan vanliga behandlingen av detta ord —
ett finger,
flera fingrar — skulle då vara en kombination av 1) och 2). I de senaste upplagorna av SAOL anges
fingern (alltså en utral form motsvarande
en finger) som alternativform. Den ändelselösa pluralformen
finger finns däremot inte med.
* Skandinaviskt å går tillbaka på fornnordiskt långt a. Det nutida gås motsvarar alltså ett äldre gas, med långt a. Detta långa a blev genom i-omljud till ett långt ä i pluralformen gäss (stavad gæs i enlighet med förbudet mot dubbelteckande konsonanter i ordslut). (Senare förkortades ä:et före dubbelkonsonanten ss.)