Zombie skrev:HGJ skrev:Åtminstone vissa av de korta namnen på -i och -a är kortformer av längre namn. Maggi (Magga i oblika kasus) = Magnús, Magga (Möggu i oblika kasus) = Margrét, Siggi (Sigga i oblika kasus) = Sigurður, Sigga (Siggu i oblika kasus) = Sigríður.
Den namntypen är identisk med våra kort- och smeknamn på -e/-a: Mange, Tobbe (belagt på runsten), Magga(-n), Sigge och så vidare.
Ja, det är samma typ. Fornnordiskan skilde mellan tre trycksvaga vokaler (ändelsevokaler):
a,
i/
e och
o/
u.* Vissa ordformer hade alltså i trycksvag position en vokal som skrevs antingen
i eller
e, och på motsvarande sätt förhöll det sig med
o/
u. Variationen var delvis geografiskt betingad, d.v.s. på vissa håll lät de trycksvaga vokalerna mer som
a,
i och
o, på andra håll mer som
a,
e och
u. I isländskan segrade så småningom
i och
u, i svenskan
e och
o.
Svaga maskulina substantiv slutade på -
i/-
e i nominativ och på -
a i oblika kasus, svaga feminina substantiv på -
a i nominativ och på -
o/
u i oblika kasus. De ovannämnda personnamnen hör till denna typ. Kasusböjningen kvarstår ännu i isländskan. I svenskan är dock distinktionen försvunnen, vilket betyder att endera kasusformen (nominativen eller den oblika formen) används oavsett syntaktisk funktion. För de svaga femininernas vidkommande är det den gamla nominativen (på -
a) som kvarstår. Hos de gamla svaga maskulinerna varierar det från ord till ord vilkendera formen som finns kvar, och delvis är det en regional fråga. (I vissa fall finns båda formerna bevarade men i olika betydelser.) Där den oblika
a-formen är den segrande har ordet i fråga många gånger åtminstone delvis omtolkats som feminint. Vad beträffar de svaga maskuliner som är personnamn är det nog alltid
e-formen som är den som finns kvar.
Det händer att utlänningar uppfattar isländskans oblika maskulinformer på -
a som feminina. Jag satt en gång med när en svensk (som förresten råkade vara gammal svensklärare) skulle redogöra för innehållet i en isländsk berättelse han hade läst. På ett ställe i berättelsen yttrade en mansperson något i stil med "Allir kalla mig Sigga", på svenska "Alla kallar mig Sigge". (Det var nog inte just
Sigga det stod, men det var i alla fall en namnform på -
a.) I svenskens tolkning blev detta till att mannen i berättelsen uppfattades som feminin av omgivningen eftersom han kallades vid ett kvinnonamn. I själva verket var namnet förstås det maskulina
Siggi, vilket som objektivt predikativ blivit
Sigga. Det feminina
Sigga i samma funktion skulle ha blivit
Siggu.
* Dessutom uppkom en svarabhaktivokal som kom att sammanfalla med u i isländskan och med e i svenskan.Zombie skrev:Att använda den här så kallade n-stamsböjningen till kort- och smeknamn går sannolikt tillbaka ända till stenålderns urindoeuropeiska, så det här är ännu ett fall där skolan har lärt oss fel när den har fått oss att nästan sluta använda dem för att de skulle vara vulgära nymodigheter som det vore respektlöst att kalla folk för.
Någon stenålderskultur med urindoeuropeiska som språk har dock aldrig funnits i Skandinavien. Man räknar med att indoeuropeiskt språk kom till Skandinavien först mot slutet av bronsåldern.