Josef1 skrev:Jag funderar på att börja säga att jag har "autismspektrumtillstånd" och skrota AS som förklaring trots att det är min diagnos. Om jag inte kan hitta en enda person med AS som liknar mig ser jag inte meningen. Jag har däremot träffat folk utan AS-diagnos men med tydligt spektrumbeteende, dock mer eller mindre socialt fungerande, som varit mer som mig.
Jag brukar säga att jag är autistisk såtillvida att jag i diagnostermer (antagligen) ligger inom autismspektrumet. Ingen diagnos passar som hand i handske, de är modeller som systematiserar de mönster som delas av en vid grupp patienter. Alla som ingår i den populationen kommer att uppvisa måhända liknande, men inte likadana, symptom och besvär. Det går lika lite att individualisera kriterierna för autismspektrumdiagnoser, som att försöka göra det samma med förkylningar. Upplevelsen av ens tillstånd varierar, och patient, läkare och övriga inblandade är människor, och därmed subjektiva varelser.
Det ligger i sakens natur att en AS-diagnos idag vilar på en stadigare grund än de som lades i mitten av 1990-talet. Och det är fullt logiskt att vänta sig en avknoppning till nya diagnoser och en förfining av de befintliga dignoskriterierna i takt med att erfarenheten ökar och vetenskapen blottlägger nya samband. En av anledningarna till AS, HFA och andra diagnoser var just behovet av diagnoser för att förklara de som visade tydliga autistiska drag, men vars intelligens och begåvningsprofil var normal eller högre än normal. Att blanda in ett så löst och löjligt subjektivt begrepp som "efterbliven" i en tänkt, idealisk AS-diagnos, är att differentiera autismspektrumets diagnoser i fel riktning. De flesta här på forumet skulle i ett slag hamna utanför en sådan definition. Kanske inte jag, med min begåvningsprofil (jag misstänker att jag är hårt drabbad av starkt retarderande efterblivenhet; jag kan varken bygga datorer av Mekano eller stå på händerna, jonglerande en IKEA-servis med fötterna), men lejonparten.
Avsaknad av en diagnos betyder inte nödvändigtvis att en person är "normal" (ni vet, mentalt frisk, 180 cm lång och med 2½ barn). Diagnosen AS fanns inte som en godkänd diagnos när jag växte upp. Det är således i vuxen ålder som jag har kunnat få hjälp att förstå mina små egenheter. Jag är på intet sätt stigmatiserad. Tvärtom ser jag inte värdet i att kräkas ur mig en sjukjournal varje gång jag träffar någon. Jag har heller aldrig daltats med p.g.a. mitt tillstånd. Min diagnos har först och främst fått mig att förstå mer om mig själv. Om man upplever sig nedvärderad och trampad på p.g.a. sin AS-diagnos, så utstrålar man antagligen svaghet och sårbarhet. Det beror mer på det, än ett djupt rotat förakt från medmänniskornas sida (eller motmänniskor, eller vad man nu vill kalla den ofrälse pöbeln).
Jag skiter högaktningsfullt i om den jag talar med har AS, ADHD, AC/DC, SJ, RKXIIIO eller KPML(r). Antingen trivs jag eller inte. I det senare fallet drar jag vidare. Om någon beslutar sig för att jag är korkad eller en skröplig sjukling p.g.a. av min (antagna) AS, så ligger problemet hos denne och inte hos mig. Om det är någon jag måste träffa, så kan jag ta tillfället i akt och reta gallfeber på honom. Om det är en avlägset bekant, så kan jag bara le åt dennes bristande förståelse och skrumpnade intellekt.
Postat: 2009-07-24 4:09:05
för det där uttalandet! 