AspergerForum

Vad betyder kramar för dig? Det finns ju en del fakta om kramar men jag vill veta vad kramar betyder för er.

*******

weasley:
Ändrade rubrik. Från "Kramar" till "Kramar och annan närkontakt".

Ingenting för mig. Får jag en kram så bara står jag där och väntar tills kramaren är klar.

EDIT, eller jo, det har en mening för mig då jag antar att kramaren uppskattar det på något plan. Men personligen ser jag inte mycket poäng.

Jag tycker ungefär så här, att många kramar kommer till av slentrian - när NT träffas, så ska männen skaka hand och kvinnorna kramas. Ibland tas jag för en NT och tvingas vid sådana tillfällen delta i dessa kramnings-ceremonier. Jag brukar då ge de kvinnor jag förutsätts krama s.a.s. symboliska kramar - och får i regel då motsvarande tillbaks. Man kan då iofs undra vad de ska vara bra till.

Kramar kan även ges med känsla. Sådant kan förekomma som glädjeyttringar - idrottsfolk kan exempelvis krama varandra rätt så hjärtligt vid olika slags segertillfällen. Eller någon som på annat sätt har gjort sig förtjänt av en gratulation, kan erhålla hjärtliga kramar av sina vänner.

Eller för all del behöver en känslosam kram inte vara förknippad bara med glädje. Sorg kan ligga bakom - en kondoleanskram.

Ytterligare känsla kan läggas i "mer än vän"- eller erotiska kramar. Vid ett sådant tillfälle får kontrahenterna en mycket exakt mätare på i vilken mån kärleken besvaras.

De är ett slags hångel.

Jag vågar inte krama folk hur som helst, för jag är rädd för vilka känslor och associationer det skulle kunna väcka hos mig och andra.

Jag gillar inte konventionskramar. Det ska vara folk man tycker om och man ska kunna krama dem ordentligt.

Gillar heller inte konventionskramar. Har de inte av ngn anledning blivit vanligare bara de senaste åren? Vet inte var det kommer ifrån.

Det verkar dock vara olika i olika familjer tror jag mig märka. I mitt familjehem gjorde vi det aldrig men i min frus familjehem var det kutym. När jag träffat min blivande fru började kramandet smitta av sig till min familj!

Jag känner mig ofta bara stel. Vet aldrig hur länge jag ska "hålla" eller hur "hårt".

/Barracuber

Konventionskramar överlämnar jag åt andra, jag omfamnar bara folk om jag menar det.
Värst av allt måste ändå vara arrangerat kramande, ni vet det där dramapedagogtramset som florerar på skolor. Eller rättare sagt grasserar. Antar att det finns "kramcoacher" och "kramkurser" också...

Fler än jag som upplevt dramapedagogernas idéer negativt? Kan det bli en ny tråd?

Fler trådar om kramar:

http://www.aspergerforum.se/kramas-mer-t8199.html

http://www.aspergerforum.se/saknar-kramar-och-narhet-t6736.html

Här står om "kramreglerna":
http://www.aspergerforum.se/etikettstraden-t5503.html

Kramar kan vara jättebra och jättedåligt. Jättebra med dem man verkligen gillar. Lugnande, ger kärlek och vänskap.

Jag kramas inte, kramar är rent ut obehagliga. Men det finns ett (eller rättare två) undantag. Mina barn. Får jag inte krama dem går jag under, så där är det raka motsatsen.

Överanalyserar som vanligt inte känsloyttringar för att inte såra mig själv.

Jag gillar kramar men inte kramas bara för att det brukar gå till så som det började bli för en massa år sedan, tycker det var en massa kindpussande ett tag, defentivt ett sätt att sprida förkylningar och säkert annat med ibland.
Iaf om flera personer pussar på samma plats inom kort tid.

Skulle vilja kramas länge och väl med någon men jag vill tycka mycket om den personen då
En liten kram går oftast bra men inte bara för att man träffat någon man råkade prata lite med i affären.

Hälsningskramar = stelt, helst inte (om det inte är vad jag skulle kalla, nära vänner, det inkluderar inte släktingar)
Tröstkramar = har jag inte bett om det, får det motsatt effekt
Spontankramar = någon får en käftsmäll av ren reflex, egentligen ingen våldstanke bakom
Kärlekskram = så länge det är kravlös
Barnakramar = lustigt nog, för det mesta "alltid" välkommet
Alla andra tänkbara kramar = ush blä, stelt, jobbigt, krävande

Ja, barns kramar är faktiskt något helt annat, det har jag inte tänkt på, de accepterar jag utan att reflektera över, kanske för att det inte förväntas kunna finnas någon baktanke bakom kramarna.
Minns när jag fick en kram på mina knän, den lille nådde ju inte upp så det blev en kram där så gick antar jag
Jag kramade tillbaka på ryggen så gott jag kom åt och sedan sprang den lille och kramade nästa person.

Fast helst vill jag krama en tjej för att jag är kär i henne fast ibland kommer en annan sorts kram.

Kramar är alltid trevligt, tycker jag! De betyder precis så mycket som man själv bestämmer sig för att tolka in i dem. Har man lärt sig gilla kramar påstås de rentav vara väldigt nyttiga, och om jag än inte hittar något om det på nätet tvivlar jag inte alls på att en kram och känslorna den kan släppa fria kan vara något liknande med hur kroppen släpper loss och sprider av sina egna endorfiner när man gråter - något som det också finns konvenanser som har fått många (män) att träna bort förmågan till, precis som det i vissa grupper och kulturer kan vara en konvenans att kramas är något man inte gör hur som helst.

Det finns mycket i en kram
Den värmer om hjärtat, den välkomnar oss hem
Den gör det härligt att mötas och lättare att skiljas åt
En kram är ett sätt att dela glädje och sorg eller ett sätt
för en vän att visa att dom gillar dig för den du är
Kramar är till för alla som vi bryr oss om
Från mormor till din granne
från din käresta till din nallebjörn
En kram är något fantastiskt
Den är det perfekta sättet att visa något
Att visa kärlek som är svår att uttrycka i ord
Det är underligt vad en kram kan göra för välbefinnandet
Den fungerar överallt och på alla språk
Kramar behöver ingen utrustning, reservdelar, eller batteri
Öppna bara dina armar och ditt hjärta
Det är underbart att få och ge en kram

Dåligt förhållande till kroppskontakt och kramar förefaller i vilket fall som helst aldrig vara något omöjligt att ändra på. Jag var blyg och tafatt för att ta i folk, inklusive att krama ens mina närstående, men märkte plötsligt att det hade släppt utan att jag riktigt tänkt på det eller visste när det hade hänt. Och det finns terapi för det, såsom taktil massage.

Jag skulle vilja unna alla som har svårt för beröring och kramar att lära sig slappna av och kunna uppskatta det, jag är övertygad om att alla med sådana problem skulle vinna på det.

Att krama någon man inte vill krama är ju lika äckligt som
att krama en kaktus.

Jag tror faktiskt detta är generellt för alla människor.

Folk som "falskkramas" är ofta de som "falsk-pratar"
också. Iallafall enligt min erfarenhet.

Finns bara ett par saker jag kan tänka mig är värre...
taktil stimulering i handen.. (de första 5 minuterna iallafall)
och att duscha i svalare och ojämnt strålande duschar..

För övrigt...VEM vill vara fysiskt nära någon man inte gillar?
Torde inte vara så vanligt va?

Rätt kram med rätt person är däremot en underbar kram.

T

detta nya hiskeliga fenomen att kramas i tid och otid oavsett om man känner personen eller inte. jag antar att det finns fler än jag som avskyr detta, men hur gör ni för att slippa? att sträcka fram handen ist blir ofta negativt; folk blir sårade och tar det som ett ogillande av deras person. ska man säga rent ut vad man tycker? vilka reaktioner har ni fått på det?

Kramar man folk man inte känner nuförtiden? Tur att man lever rätt isolerat då.

Här nämns att etikettexperten Magdalena Ribbing säger att man har rätt att tacka nej till kramar: http://www.aspergerforum.se/dn-etikett-magdalena-ribbing-t8368.html

Jag har inte märkt att det är så vanligt. Tvärtom väldigt ovanligt. Jag kramas gärna, tycker inte det är obehagligt.

Det där är ju så besvärligt. Jag vill verkligen inte ha människor inpå livet som jag inte känner. Vissa av min frus vänner ser mig som "han som inte vill kramas". Redan innan jag fick diagnos så var det tydligt för mig att det där förbannade kramandet inte var min grej.

Det är inget nytt fenomen, däremot. Det har kramats järnet sedan åttiotalet någon gång. Ett tag kindpussades det också. Vilket gav mig panik. Om det är svårt att hålla reda på vem man ska krama, hur fan ska jag veta när jag ska pussas?

Jag kramar min fru och mina söner. Det gillar jag.

Men jag har vänner som jag har känt sedan jag var barn som jag aldrig har kramat. Nära vänner. Jag förstår att kramandet är ett tecken på tillgivenhet, men tycker inte att jag kommer närmare folk för att jag kramar dem.

Jag skakar gärna hand. Det känns som ett vuxet och respektfullt sätt att hälsa. Jag tycker inte alls att det känns som ett ogillande. Snarare känns det tryggt.

Ska jag vara ärlig är just kramandet en av de största svårigheterna när jag ska på middag eller fest. Jag fuskar genom att titta på vilka min fru kramar. Och så har jag kommit fram till att folk faktiskt respekterar den som inte kramas. Det är värre att kramas för mycket än för lite, tror jag i alla fall.

Jag tror mitt kroppsspråk säger att jag inte vill ha kramar av folk. Jag skyggar undan när folk gör närmanden. Visst gillar jag kramar (ganska mycket faktiskt ) men då gäller det att det passar in på situationen. Någon jag gillar jättemycket kan jag kramas med ofta också.

Jag kan inte heller påstå att jag märkt något tilltagande kramande den senaste tiden, men det kan naturligtvis variera inom landet.

Jag rörde mig tidigare i livet i kyrkliga kretsar där det kramades en hel del. Då och även senare hade jag väldigt svårt för det, men har blivit bättre på det. Jag tar kanske inte initiativ själv i någon större utsträckning men är det någon som vill så visst ställer jag upp. Jag tycker dock att det kan vara svårt att veta hur hårt och hur länge man ska göra det. Har dessutom bott ett läsår i Frankrike med allt vad det innebar i form av kindpussande. Det blev väl en del tabbar, men det kan det nog bli hur NT man än är om man kommer från t.ex. Sverige.

Jag älskar kramar, jag känner mig glad och personen som får den som kanske haft en tung dag känner sig mera avspänd och blir glad.


Jag är för mera kramar i samhället


Mvh Christer