baconmuffins skrev:Vad tycker ni om gamla bekanta eller väninnor som idag har småbarn?
Jag menar, egentligen ska man väl vara jätteintresserad och tycka att det är så roligt och spännande.
Men varje gång jag möter någon på stan som kommer rullande med sin barnvagn så känns det bara jobbigt. Inte för att jag har något emot varken personen eller att de har familj, utan det är hela situationen som känns knepig. Vad säger man till såna? "men va kuuuul, har du fått en till!! så bra!, med tanke på att du varken har utbildning eller jobb! och inte någon av fäderna heller för den delen!" "hållå där fiddi och lissi och kokos, va söta ni är allihop!"
Är det AS som gör mig ointresserad av sånt? Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?
Vilket underbart ämne. Jag hade tänkt skriva exakt samma sak som ett inlägg.Det är JOBBIGT! Många av mina väninnor har fått barn. Dock är det inte jobbigt huruvida jag själv skulle vilja ha barn eller inte. Det jobbiga är att det i samhället inte känns accepterat att medvetet välja bort barn. Jag har ofta tänkt att hade jag fått barn när jag var 20-25 då hade jag nog haft orken kvar. Men efter kraschlandningen jag hade för tre år sedan orkar jag inte ens tänka tanken på att skaffa barn. Jag har fullt upp med att fungera själv som människa. Att kunna vara trevlig mot mina medmänniskor att inte få utmattninssyndrom igen osv. Visst man skulle säkert kunna få hjälp om man nu skulle vilja skaffa barn, men jag vill INTE ta hand om ngt/ngn. För att inte tala om skrikandet. Ljudkänslig som man är skulle man bli sönderstressad. Dessutom tar ett barn oerhört mkt energi. Man ska vara där för detta barn 24 timmar om dygnet 365 dagar om året till dess det fyller 18 och förmodligen ännu längre.
Men det som verkligen retar mig är att det inte är självklart att få kunna välja bort barn. Att man hela tiden ska argumentera för andra varför. I området där jag bor finns det nästan bara barnfamiljer och det känns som att folk ser ner på en bara för att man själv inte har barn. Folk med barn tar för sig alldeles för mkt av t ex tvätt stugan. Jamen jag har ju 4 barn och bla bla bla. De tar ens tvättider och hänvisar till det faktum att ja men vi har ju 4 barn . Jo men jag har faktiskt också ett liv: respektera detta även om jag inte har barn. Som att man är mindre värd.
Tycker väl det är så där att träffa andra människors barn. Det beror alldeles på om det är goda vänner eller ytligt bekantas barn och sammanhanget överlag. Men jag har svårt att känna den enorma entusiasm som många äldre verkar ha för småbarn. Pga ljuden från småbarn har jag svårare och svårare för dem. Sedan att hålla på att säga som du beskrev men vad gulligt osv.....det känns väldigt tillgjort. Kan ju bara vara ärlig och då är jag hellre tyst än håller på att fåna mig.....
En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det. Det känns så oäkta och falskt på ngt vis.Har nog aldrig gjort det som vuxen. Känns otroligt patetiskt. Men det ingår ju....
I mitt fall, tror jag absolut att AS har bidragit till min inställning i barnfrågan. Hade jag inte haft AS hade jag lättare kunna hantera stressituationer, inte haft ljudproblemen och förmodligen inte haft jobbproblemen. För vem vill skaffa barn utan att ha ett ordentligt jobb? Om man kan undvika detta.