Anastasia skrev:Jag tycker det borde vara möjligt att presentera i princip allt som finns (om det inte rör sig om något jätteovanligt), men det skulle ju kräva att de ansträngde sig lite mer. Om jag var kurator så skulle jag göra det, men jag förväntar mig inte att andra ska vara lite noggranna som jag. Det här är också en av anledningarna till att jag inte vill ha något med dem att göra, när jag hade kontakt med habiliteringen så kände jag att de var slarviga och opålitliga, och jag har för stort kontrollbehov för att vilja lämpa över ansvar på någon annan.
Jag kan förstå hur du tänker i detta och håller till stor del med.
Anastasia skrev:Ja, jag har förstått att en del aspergare har det problemet. Jag tycker, utifrån det du skriver, att du verkar ha bra självinsikt och veta vad du vill, men du kanske har svårt att få andra att förstå dig ?
Jag har svårt att få andra både att förstå mig och tro på mig.
Jag tror att jag kan ge ett rätt "duktigt" intryck.
Samtidigt ser jag kanske kompetent och "hård" ut på något sätt, jag vet inte.
Jag råkar mycket sällan ut för att folk "tycker synd" om mig, och vill "ta hand" om mig.
Bra i vissa sammanhang, och dåligt i andra.
Det är också först de senaste åren (efter diagnosen) som jag verkligen börjat se sammanhangen i en del av mina problem. Insikterna jag fick innan dess, blev det mest att argumentera mot folk som sade emot, än att utveckla mig själv.
Även om jag kan verka kompetent och insiktsfull i vissa delar, så finns det ändå dels andra delar av mig som jag inte förstår själv och dels så är det stor skillnad på att beskriva sig själv i teorin och på att få till ett flyt i praktiken.
Det går ju inte att vara med om en situation, och sedan ta några dagar för att ta reda på vad man skulle ha gjort, då är det försent.
För att sedan dra nytta av vad man kommer fram till, så ska man dels få till att få fram tankarna i rätt situation och dels upptäcka att en ny situation är tillräckligt lik den man analyserade.
Jag är mycket bättre på att beskriva hur jag fungerar än på att använda de kunskaperna i praktiken. Stor skillnad på det.
Anastasia skrev:Problemet kan ju vara att hab inte känner dig tillräckligt för att kunna föreslå sånt som just du behöver. Många har svårt att förstå sig på aspergare, och det kräver ganska mycket intelligens, inlevelseförmåga och intresse för att kunna förstå någon som inte liknar en själv. Det enda man kan kräva är nog att de informerar om "standardhjälpen" vid AS. Har du ingen vän eller släkting som känner dig bättre, och som kanske vet vad du ska föreslå ?
Jag har nog kommit så långt nu att jag aktivt kan leta efter "hjälpmedel" och aktivt kan arbeta på att komma på lösningar.
Men alla kan ju inte det. Och detta faktum är otäckt och otrevligt.
I nuläget kanske just jag inte behöver en PO, men det skulle vara fint om jag kunde medverka till att det i min kommun blir tillgängligt för andra aspergare i framtiden.
Anastasia skrev:Bror Duktig skrev:Jag har också förstått att en del får för mycket "lägga sig i-hjälp" av de som kallas tanter, och då verkar problemet bli motsatt.
Man får hjälp, men inte rätt frågor och stöd för att få RÄTT hjälp OM man vill ha hjälp.
Precis, jag har nog det motsatta problemet. Jag har svårt att få andra att förstå att mina problem inte har så mycket med AS i sig att göra, och att jag inte har så stor nytta av LSS o.dyl. Jag kan organisera min tillvaro själv, och blir bara irriterad om någon har synpunkter på det.
Jag blir egentligen också irriterad på sådant.
Men som mitt liv är nu, så har det blivit mycket svårt att driva på egen hand.
Förr organiserade jag mig själv och frågade inte efter hjälp.
Jag hade säkert inte heller kunnat ta emot hjälp
Jag insåg inte att man inte kunde leva på den kost jag levde på, eller att man totalt förstör sitt hus/sin lägenhet om man sköter den som jag gjorde.
Efter att ha fått uppleva effekterna av vissa saker, så har jag lärt mig att det fungerar inte att göra hur som helst.
Man kan verkligen säga att jag är en person som "inte kan ta andras goda råd" även om jag numer lärt mig att "det kan ligga något bra i andras goda råd".
Anastasia skrev:Jag har heller inget behov av att bli tilltalad på något speciellt sätt bara för att jag har AS. De psykologer som jag har träffat innan diagnosen pratade med mig som en "vanlig människa", men sen efter diagnosen ändrades något, och jag tyckte t.o.m att utredningsteamet pratade med mig som med ett barn.
Ja, usch.
Psykvården, kommun och vissa andra pratar så med mig.
Fast förr var de mer irriterade på mig och ifrågasatte mig ofta, tvivlade på att det jag sade stämde eftersom jag inte "visade på rätt sätt", sade att jag var trotsig och motarbetande i allt de gjorde och att jag kände annorlunda än jag gjorde. De trodde att jag var "hård" och tuff och tyckte att jag var "taggig". Och visst, så som de tolkade mig och behandlade mig, så blev jag ju även till viss del "taggig och trotsig" "på riktigt".
Jag kan inte säga att det ena sättet att prata till mig har varit bättre än det andra, de båda sätten är skit på var sitt sätt.