Sida 2 av 2

Social avvisning: problembeteende eller valfrihet?

InläggPostat: 2020-07-31 21:34:07
av Tulson74
Jag är van att vara ensam och uppfattade inte alltid att jag blev avvisad. Att bli avvisad av potentiella vänner har aldrig varit ett problem. I tonåren skapade det ångest att bli avvisad av flickor p g a att jag inte förstod hur man tar kontakt med det motsatta könet, än värre var att psykologer och skolledning aktivt deltog i att förbereda mig för ett liv i ensamhet och celibat. Jag har som vuxen lärt mig att ytligt kommunicera med människor i grupp i det offentliga rummet men umgås fortfarande ogärna med människor privat.

Social avvisning: problembeteende eller valfrihet?

InläggPostat: 2020-07-31 23:24:15
av Vildsvin
Tulson74 skrev: I tonåren skapade det ångest att bli avvisad av flickor p g a att jag inte förstod hur man tar kontakt med det motsatta könet, än värre var att psykologer och skolledning aktivt deltog i att förbereda mig för ett liv i ensamhet och celibat.

Vad var bakgrunden till detta?

Social avvisning: problembeteende eller valfrihet?

InläggPostat: 2020-07-31 23:56:17
av Tulson74
Vildsvin skrev:
Tulson74 skrev: I tonåren skapade det ångest att bli avvisad av flickor p g a att jag inte förstod hur man tar kontakt med det motsatta könet, än värre var att psykologer och skolledning aktivt deltog i att förbereda mig för ett liv i ensamhet och celibat.

Vad var bakgrunden till detta?


Det får man nästan fråga inblandade myndigheter. Efter att jag jagat en flicka på dagis som sexåring skickades jag till psykolog i tre år. Svårigheter till social interaktion gjorde att sökte mig till talpedagogen under mellanstadiet. när jag var 15 år gick två flickor till skolkuratorn efter att jag stirrat på dem under en tid. Det var mitt tafatta sätt att söka kontakt. Att de gick till kuratorn ledde till samtal med kuratorn och flickorna, samtal med rektor, hot om relegering för min del, familjeterapi på order av rektor,

All denna bestraffande terapi när jag blev förälskad gjorde att jag förknippade förälskelse med att bli bestraffad av samhället och därav blev livrädd för att bli förälskad. Detta ledde till att jag i 20-årsåldern begärde samtalsterapi hos habiliteringskurator om de första omgångarna terapi. Den sista terapin ledde fram till att jag begärde min aspergerutredning, eftersom jag sedan tonåren själv förstått att jag inte förstod vissa känslomässiga signaler exempelvis vänskapliga och amorösa signaler från kvinnor, för att inte tala om sexuella signaler som kvinnor sänder vilket kuratorn fick illustrera genom, gester

Social avvisning: problembeteende eller valfrihet?

InläggPostat: 2020-08-01 0:01:11
av slackern
Ja klart att kvinnor tycker att det är obehagligt när män stirrar på dom, kan säkert kännas som ett övergrepp eller att dom har fått en stalker/våldtäktsman på halsen, nu pratar jag om känslan inte att någon här skulle vara stalker/våldtäktsman.