Min ex-kille måste haft Asperger
Postat: 2019-06-16 23:07:15
Hej alla!
Jag har de sista veckorna försökt sätta mig in i hur personer med Asperger fungerar. Jag har precis avslutat ett förhållande med en kille som jag starkt misstänker har Asperger. Vi var tillsammans i ett år och under det året upplevde jag fruktansvärt mycket frustration och besvikelse...och jag förstod ingenting.
Jag träffade denna kille förra sommaren och vi blev båda intresserade av varandra relativt direkt. Han var väldigt högutbildad och jag blev väldigt imponerad av hans ämneskunskaper. Redan efter första träffen tyckte jag dock det var lite märkligt att jag fick en liten skriftlig utvärdering efteråt. Att jag verkade kunna hantera stress på ett bra och fokuserat sätt. Jag tänkte inte så mycket mer på detta i början, jag var ju förälskad, och han också.
Relativt snart började jag emellertid erfara sidor hos honom som jag överhuvudtaget inte förstod.
Han hade väldigt svårt att se mig i ögonen och hans uppmärksamhet stördes hela tiden när jag skulle berätta något, vilket gjorde mig stressad. Jag kände det som att jag hade tre sekunder på mig att prata när jag skulle berätta något.
Han var sårande ärlig i sina kommentarer. Hade jag berättat något han tyckte var tråkigt, då sa han helt enkelt det till mig. "Det var tråkigt"
Han var helt plötsligt tvungen att "ta paus" mitt när vi sågs.
Han började klaga på att jag uttryckte mig oprecist....när jag berättade något. (Folk brukar tycka jag uttrycker mig bra.)
Han behövde mer och mer egentid.
Han förstod inte att jag ville träffa honom vid långhelger....etc. (Ofta hade han redan bokat upp sig, vid påsk etc. Medan jag tog föregivet att man i första hand frågade sin partner om man skulle hitta på nåt tillsammans dylika helger.)
Han tyckte det var rimligt att han tog en paus genom att gå iväg till en kompis när jag var hos honom...(och jag bodde väldigt långt ifrån honom... och pendlade till honom när vi sågs). Han uttryckte: "ju fler pauser jag får ta, desto längre kan vi ses".
Han var världens finaste när han träffade mina vänner, men efteråt var han helt slutkörd och arg, så då slutade vi umgås med mina vänner.
Han hittade ett nytt intresse och det var det enda som gällde för honom.....jag kunde inte tävla mot hans intresse.
Efter bara ett par veckor var han inte särskilt intresserad av att kyssa mig längre. Han uttryckte att "nu har vi ju gjort det". Och relativt snart blev han även ointresserad av sex.
Han började fråga mig saker som: om jag ville att han skulle skriva "god natt" varje kväll. (Jag blev irriterad och svarade att "det får du gärna göra om du känner att du vill det, men gör det inte bara för att jag säger att jag vill".)
Han kunde helt plötsligt bli superangelägen om att vi skulle skicka 1000 sms-hjärtan till varandra....men mellan de stunderna var han otroligt frånvarande.
Han blev arg på mig om jag drog ett skämt som han inte tyckte var roligt.
Han tyckte vi skulle ha våra olika sociala umgängen och inte träffa varandras vänner.
Han klarade inte av att resa, då nya platser gjorde honom irriterad och obekväm.
Trots alla dessa grejer sa han att han "trodde på vårt förhållande och var kär" i mig....och jag förstod ingenting. Allt det han gjorde är sådant jag spontant skulle tolka som att någon är ointresserad. Jag försökte prata med honom om att jag kände mig ensam och osedd i vårt förhållande. Han var helt oförstående och blev mest ledsen och tyckte jag var dum som "skällde" på honom.
Men till slut kände jag mig så ensam i förhållandet att jag inte kunde något annat än att göra slut. Han blev superledsen och sa att förhållandet hade betytt väldigt mycket för honom och att han kämpat massor för det. Och att jag inte stöttat honom i hans kamp....och nu hade jag dessutom dumpat honom.
När jag efteråt började läsa om Asperger kändes det som en rimlig förklaring. Någon av er som känner igen något av det jag beskriver?
Jag tycker det är väldigt sorgligt att det blev som det blev. Vissa gånger när vi sågs, jag och han, hade vi det verkligen superfint, men efteråt erkände han att han de gångerna ansträngt sig till tusen för att ge mig all uppmärksamhet. ...och att han varit väldigt väldigt trött efteråt. De gångerna hade jag uppfattat honom som en "vanlig" person....alltså som någon som inte har Asperger.
Jag har de sista veckorna försökt sätta mig in i hur personer med Asperger fungerar. Jag har precis avslutat ett förhållande med en kille som jag starkt misstänker har Asperger. Vi var tillsammans i ett år och under det året upplevde jag fruktansvärt mycket frustration och besvikelse...och jag förstod ingenting.
Jag träffade denna kille förra sommaren och vi blev båda intresserade av varandra relativt direkt. Han var väldigt högutbildad och jag blev väldigt imponerad av hans ämneskunskaper. Redan efter första träffen tyckte jag dock det var lite märkligt att jag fick en liten skriftlig utvärdering efteråt. Att jag verkade kunna hantera stress på ett bra och fokuserat sätt. Jag tänkte inte så mycket mer på detta i början, jag var ju förälskad, och han också.
Relativt snart började jag emellertid erfara sidor hos honom som jag överhuvudtaget inte förstod.
Han hade väldigt svårt att se mig i ögonen och hans uppmärksamhet stördes hela tiden när jag skulle berätta något, vilket gjorde mig stressad. Jag kände det som att jag hade tre sekunder på mig att prata när jag skulle berätta något.
Han var sårande ärlig i sina kommentarer. Hade jag berättat något han tyckte var tråkigt, då sa han helt enkelt det till mig. "Det var tråkigt"
Han var helt plötsligt tvungen att "ta paus" mitt när vi sågs.
Han började klaga på att jag uttryckte mig oprecist....när jag berättade något. (Folk brukar tycka jag uttrycker mig bra.)
Han behövde mer och mer egentid.
Han förstod inte att jag ville träffa honom vid långhelger....etc. (Ofta hade han redan bokat upp sig, vid påsk etc. Medan jag tog föregivet att man i första hand frågade sin partner om man skulle hitta på nåt tillsammans dylika helger.)
Han tyckte det var rimligt att han tog en paus genom att gå iväg till en kompis när jag var hos honom...(och jag bodde väldigt långt ifrån honom... och pendlade till honom när vi sågs). Han uttryckte: "ju fler pauser jag får ta, desto längre kan vi ses".
Han var världens finaste när han träffade mina vänner, men efteråt var han helt slutkörd och arg, så då slutade vi umgås med mina vänner.
Han hittade ett nytt intresse och det var det enda som gällde för honom.....jag kunde inte tävla mot hans intresse.
Efter bara ett par veckor var han inte särskilt intresserad av att kyssa mig längre. Han uttryckte att "nu har vi ju gjort det". Och relativt snart blev han även ointresserad av sex.
Han började fråga mig saker som: om jag ville att han skulle skriva "god natt" varje kväll. (Jag blev irriterad och svarade att "det får du gärna göra om du känner att du vill det, men gör det inte bara för att jag säger att jag vill".)
Han kunde helt plötsligt bli superangelägen om att vi skulle skicka 1000 sms-hjärtan till varandra....men mellan de stunderna var han otroligt frånvarande.
Han blev arg på mig om jag drog ett skämt som han inte tyckte var roligt.
Han tyckte vi skulle ha våra olika sociala umgängen och inte träffa varandras vänner.
Han klarade inte av att resa, då nya platser gjorde honom irriterad och obekväm.
Trots alla dessa grejer sa han att han "trodde på vårt förhållande och var kär" i mig....och jag förstod ingenting. Allt det han gjorde är sådant jag spontant skulle tolka som att någon är ointresserad. Jag försökte prata med honom om att jag kände mig ensam och osedd i vårt förhållande. Han var helt oförstående och blev mest ledsen och tyckte jag var dum som "skällde" på honom.
Men till slut kände jag mig så ensam i förhållandet att jag inte kunde något annat än att göra slut. Han blev superledsen och sa att förhållandet hade betytt väldigt mycket för honom och att han kämpat massor för det. Och att jag inte stöttat honom i hans kamp....och nu hade jag dessutom dumpat honom.
När jag efteråt började läsa om Asperger kändes det som en rimlig förklaring. Någon av er som känner igen något av det jag beskriver?
Jag tycker det är väldigt sorgligt att det blev som det blev. Vissa gånger när vi sågs, jag och han, hade vi det verkligen superfint, men efteråt erkände han att han de gångerna ansträngt sig till tusen för att ge mig all uppmärksamhet. ...och att han varit väldigt väldigt trött efteråt. De gångerna hade jag uppfattat honom som en "vanlig" person....alltså som någon som inte har Asperger.