Motivation i förhållande
Postat: 2019-03-17 17:44:19
Bakgrunden kan tyckas lång, men jag valde att inkludera den för större precision för min situation. Frågeställningen är, oavsett vad, densamma, så även om ni inte vill läsa bakgrunden så uppskattar jag fortfarande era uttryckta åsikter. Syftet med inlägget är att vidga mitt perspektiv på förhållandet och förtydliga en riktning för mig. Relevant är också att förhållandet, som jag ingick i i den senare hälften av tjugoårsåldern, är det första jag haft, så jag saknar ett vidare perspektiv.
Min fråga till er: Har ni upplevt bristande motivation och vilja att vara i ett förhållande och hur hanterade ni det?
Jag har varit tillsammans med min flickvän i drygt fem år och fick min diagnos, Aspergers syndrom, för cirka tre år sedan. När vi träffades hade jag inte en susning om min funktionsvariation, utan det var något som uppdagades ett par månader inpå diagnosen (processen är lite snabbare i Danmark, där jag bodde då). Innan dess påvisade jag, naturligtvis, symtom som de flesta med en AS-diagnos säkert känner igen: mindervärdeskänslor, en känsla av utanförskap, depression, ångest och liknande problematik. Sättet jag hanterade det var att bara göra som hon ville hela tiden, dels för att jag inte tyckte att jag var värd lika mycket och dels för jag utgick ifrån att eftersom hon valde att uttrycka sin vilja så måste det vara väldigt viktigt för henne (för så resonerar jag personligen). Det, i kombination med dysfunktionalitet i arbetslivet, tärde hårt på mig och jag blev tämligen självdestruktiv och sökte vård för detta, cirka ett år in i förhållandet.
Vårt förhållande fortlöpte, dock, drygt ett år till och till sist fick jag diagnosen som helt förändrade min självbild och mitt synsätt på beteenden och situationer jag kan acceptera att befinna mig i. Att jag plötsligt satte helt annan press på vårt samliv hade en stor inverkan och förhållandet gick snabbt utför, fram till att jag gjorde slut. Det var några månader efter att jag fick diagnosen och beslutet var delvis ett resultat av en slags personlighetskris den resulterade i. Vi höll kontakten och blev tillsammans igen efter ungefär ett halvår.
Sedan diagnosen har jag i varierande grad haft problem med motivationen och viljan att vara i förhållandet. Jag tycker om henne, hennes värderingar, kreativitet, intellekt och intressen. Det är ingen människa som utmanat mig intellektuellt till den graden tidigare, vilket är något av det viktigaste för mig. Faktum är att när jag försöker att föreställa mig de två framtida utfallen att fortsätta vara tillsammans och att inte fortsätta vara tillsammans, så bedömer jag att det första torde vara mer berikande. Vårt förhållande har såklart fortfarande många av de klassiska problemen med att jag har ett mycket större behov för egentid och svårigheter att uttrycka mig, vilket ofta leder till konflikter. Jag har mycket svårt för konflikterna, där hon ofta reagerar väldigt känslomässigt på det jag säger, där hon tolkar mina ord på värsta tänkbara sätt. Det slutar oftast med att istället för att vi pratar om vad jag eller hon ville prata om, så måste jag sitta och försvara mig för en åsikt jag aldrig haft. Det är heller inte direkt någon annan i min sociala krets (inklusive familjen) som fungerar på samma sätt och uppskattar samma saker (som mig och henne), vilket har visat sig väldigt svårt för mig att hantera, då hon gärna vill bli inkluderad.
På senare tid har det varit väldigt motigt och jag har närmast ingen lust att jobba på förhållandet och det känns som att jag bara går och väntar på att det ska ta slut. Jag har börjat intressera mig för andra kvinnor (något jag har en historia av sedan tidigare), även om jag inte ger utlopp för intresset.
Jag kan inte helt förstå varför jag reagerar som jag gör och hur jag bör fortskrida. Mina hypoteser är som följer:
Sannolikt ligger det sanning i flera av de olika hypoteserna, så verkligheten är nog närmast en kombination av dem.
Tack för att ni läste.
Min fråga till er: Har ni upplevt bristande motivation och vilja att vara i ett förhållande och hur hanterade ni det?
Jag har varit tillsammans med min flickvän i drygt fem år och fick min diagnos, Aspergers syndrom, för cirka tre år sedan. När vi träffades hade jag inte en susning om min funktionsvariation, utan det var något som uppdagades ett par månader inpå diagnosen (processen är lite snabbare i Danmark, där jag bodde då). Innan dess påvisade jag, naturligtvis, symtom som de flesta med en AS-diagnos säkert känner igen: mindervärdeskänslor, en känsla av utanförskap, depression, ångest och liknande problematik. Sättet jag hanterade det var att bara göra som hon ville hela tiden, dels för att jag inte tyckte att jag var värd lika mycket och dels för jag utgick ifrån att eftersom hon valde att uttrycka sin vilja så måste det vara väldigt viktigt för henne (för så resonerar jag personligen). Det, i kombination med dysfunktionalitet i arbetslivet, tärde hårt på mig och jag blev tämligen självdestruktiv och sökte vård för detta, cirka ett år in i förhållandet.
Vårt förhållande fortlöpte, dock, drygt ett år till och till sist fick jag diagnosen som helt förändrade min självbild och mitt synsätt på beteenden och situationer jag kan acceptera att befinna mig i. Att jag plötsligt satte helt annan press på vårt samliv hade en stor inverkan och förhållandet gick snabbt utför, fram till att jag gjorde slut. Det var några månader efter att jag fick diagnosen och beslutet var delvis ett resultat av en slags personlighetskris den resulterade i. Vi höll kontakten och blev tillsammans igen efter ungefär ett halvår.
Sedan diagnosen har jag i varierande grad haft problem med motivationen och viljan att vara i förhållandet. Jag tycker om henne, hennes värderingar, kreativitet, intellekt och intressen. Det är ingen människa som utmanat mig intellektuellt till den graden tidigare, vilket är något av det viktigaste för mig. Faktum är att när jag försöker att föreställa mig de två framtida utfallen att fortsätta vara tillsammans och att inte fortsätta vara tillsammans, så bedömer jag att det första torde vara mer berikande. Vårt förhållande har såklart fortfarande många av de klassiska problemen med att jag har ett mycket större behov för egentid och svårigheter att uttrycka mig, vilket ofta leder till konflikter. Jag har mycket svårt för konflikterna, där hon ofta reagerar väldigt känslomässigt på det jag säger, där hon tolkar mina ord på värsta tänkbara sätt. Det slutar oftast med att istället för att vi pratar om vad jag eller hon ville prata om, så måste jag sitta och försvara mig för en åsikt jag aldrig haft. Det är heller inte direkt någon annan i min sociala krets (inklusive familjen) som fungerar på samma sätt och uppskattar samma saker (som mig och henne), vilket har visat sig väldigt svårt för mig att hantera, då hon gärna vill bli inkluderad.
På senare tid har det varit väldigt motigt och jag har närmast ingen lust att jobba på förhållandet och det känns som att jag bara går och väntar på att det ska ta slut. Jag har börjat intressera mig för andra kvinnor (något jag har en historia av sedan tidigare), även om jag inte ger utlopp för intresset.
Jag kan inte helt förstå varför jag reagerar som jag gör och hur jag bör fortskrida. Mina hypoteser är som följer:
- Min nedsatta förmåga att förutse framtida känslotillstånd gör att jag inte kan föreställa mig att jag mår sämre utan det här förhållandet. Gräset är alltid grönare på andra sidan, är här ett lämpligt ordspråk.
- De hårda åren som, egentligen hela, vårt förhållande har varit ger mig den känslomässiga reaktionen att det vore lättare att gå vidare och starta på ny kula än att kämpa mig igenom svårigheterna till fullo.
- Jag och min flickvän delar inte ett tillräckligt lika perspektiv på hur vi vill bygga upp våra liv, på ett plan annat än det rent praktiska, och jag vill inte vara i det.
- Sättet hon hanterar sina känslor och agerar mot mig är något jag inte vill vara i.
Sannolikt ligger det sanning i flera av de olika hypoteserna, så verkligheten är nog närmast en kombination av dem.
Tack för att ni läste.