Varför dessa smärtsamma känslor? Vad ska jag göra?
Postat: 2019-02-03 19:14:41
Börjar må bättre & bättre efter att i stort sett hela livet varit deprimerad. Är oftast ganska glad numera, men vissa dagar, som idag, faller jag tillbaka ner i ett djupt hål av sorg, tårar, psykisk smärta och plågsamma tankar & känslor... Vet inte vad det kan vara som utlöser det. Dessa dagar känner jag mig så enormt ensam trots att jag har människor omkring mig. Idag har det varit extra tufft.. Jag känner hur mycket folk som helst, kan knappt gå utanför dörren utan att träffa nån jag känner och det blir alltid trevligt småprat, skratt & leenden. Har vänner och bekanta, men det som jag upplever är att ingen har tid när jag verkligen behöver träffas och umgås. Inte att de inte bryr sig eller är dåliga på att höra av sig; mer att de vill ses när det inte passar mig och tvärtom. Vi verkar "tajma in" varandra dåligt.
Sen ett par vänner som bor många mil ifrån..ja ni förstår själva! Känslan av att vara ensam trots vänner & bekanta överallt, saknar en riktigt nära vän att både anförtro mig åt och göra saker med, att dra ut och hitta på nåt med spontant. Har inte en enda sådan vän jag kan ringa!
Saknar sammanhang, gemenskap, jag gör nästan aldrig nåt ihop med andra.. Sånt som andra gör hela tiden, dvs fester, släktmiddagar, resor, konserter, bio, bröllop, dop, kräftskivor, Grönan etc etc. För jag har inga människor i mitt liv som gör sådana saker, så jag blir aldrig tillfrågad om nåt sånt. Och det gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam, missanpassad, utanför, som att livet saknar innehåll, och en stor tomhet!
Att se löpsedlar och bilder om t ex Melodifestivalen (pågår för fullt just nu) gör att jag vill slänga mig på marken och storgråta! Det skär i bröstet att se deras festbilder och glada ansikten på alla löpsedlar, det påminner mig så jä-la mycket om sånt jag inte har och saknar enormt! Mår så j-la DÅLIGT av att se människor som är så hajpade & hyllade och hur kul de har på efterfesterna!! Och jag tvingas stå ut och lida i tysthet den här tiden varenda år.
Det märkliga är att alla som mår lika dåligt som jag tycker väldigt illa om sig själva.. Men grejen är att jag faktiskt tycker väldigt mycket om mig själv! Jag tänker BARA snälla saker om mig själv, är stolt över mig, anser inte att det är nåt "fel" på mig. Mår bara så dåligt över sånt här som jag saknar! Men: Borde inte denna sorg och dessa känslor blekna nu när jag lärt mig acceptera & älska mig själv som jag är?? Förstår liksom inte varför jag känner som jag gör när jag tycker så bra om mig och behandlar mig själv väl?!
Sen ett par vänner som bor många mil ifrån..ja ni förstår själva! Känslan av att vara ensam trots vänner & bekanta överallt, saknar en riktigt nära vän att både anförtro mig åt och göra saker med, att dra ut och hitta på nåt med spontant. Har inte en enda sådan vän jag kan ringa!
Saknar sammanhang, gemenskap, jag gör nästan aldrig nåt ihop med andra.. Sånt som andra gör hela tiden, dvs fester, släktmiddagar, resor, konserter, bio, bröllop, dop, kräftskivor, Grönan etc etc. För jag har inga människor i mitt liv som gör sådana saker, så jag blir aldrig tillfrågad om nåt sånt. Och det gör att jag känner mig så fruktansvärt ensam, missanpassad, utanför, som att livet saknar innehåll, och en stor tomhet!
Att se löpsedlar och bilder om t ex Melodifestivalen (pågår för fullt just nu) gör att jag vill slänga mig på marken och storgråta! Det skär i bröstet att se deras festbilder och glada ansikten på alla löpsedlar, det påminner mig så jä-la mycket om sånt jag inte har och saknar enormt! Mår så j-la DÅLIGT av att se människor som är så hajpade & hyllade och hur kul de har på efterfesterna!! Och jag tvingas stå ut och lida i tysthet den här tiden varenda år.
Det märkliga är att alla som mår lika dåligt som jag tycker väldigt illa om sig själva.. Men grejen är att jag faktiskt tycker väldigt mycket om mig själv! Jag tänker BARA snälla saker om mig själv, är stolt över mig, anser inte att det är nåt "fel" på mig. Mår bara så dåligt över sånt här som jag saknar! Men: Borde inte denna sorg och dessa känslor blekna nu när jag lärt mig acceptera & älska mig själv som jag är?? Förstår liksom inte varför jag känner som jag gör när jag tycker så bra om mig och behandlar mig själv väl?!