Har min sambo Asperger? Hur kan vi ändra vårt beteende?
Postat: 2018-12-21 13:15:15
Jag skriver här för att jag har sett att det finns stor kunskap och många infallsvinklar som kommer fram i diskussionerna och jag är i stort behov av båda för att förstå hur jag ska ta mig vidare.
Sen ett antal år är jag sambo med en man som jag är helt övertygad om har Asperger. Jag insåg ganska tidigt att han inte var som andra. Han hade svårt att småprata och att associera vidare i samtal. Vanlig hövlighet genom att visa intresse för andra och tacka ”tillbaks” hände ytterst sällan. Däremot var han väldigt pragmatisk i diskussioner där andra kan vara känslomässigt påverkade.
Senare har jag varit med om situationer där han upplevt stress från expediter, kypare och även i diskussioner där en extremt obehaglig ilska kommer fram. Det är inte så att han blir våldsam, men man vill inte vara i vägen. I allmänhet märker jag när det är på gång, så jag kan gjuta olja på vågorna innan personerna drabbas.
Ju mer jag läser om Asperger desto mer kan jag pricka av från listan.
• Inte något som helst tålamod med andra
• Diskussioner handlar om hans intressen som han kan prata hur mycket som helst om
• Saknar empati. Kan inte se eller förstå andra människors behov. (Han förstår självklart om man förklarar)
• Har inte många vänner eller socialt liv. Dock är det bland de vännerna jag kan koppla av eftersom de känner och accepterar honom sen många år.
• Extremt duktig på allt han tar sig för
Vissa av ovanstående beteenden kan jag leva med, men vissa vill jag så gärna att de ska förändras.
Det jag främst saknar är att han frågar hur jag mår, varför jag ser ledsen ut, varför jag är upprörd osv. Istället är det oftast kommentarer om hans jobb eller intressen som jag förväntas lyssna på och kommentera. Jag bryr mig om människor och har svårt att förstå hans totala ointresse för människorna runt oss, barn och familj.
I rättvisans namn så är han inte helt ointresserad, men då måste jag verkligen tala om att nu vill jag prata för att jag är ledsen, upprörd osv. Då kan han vara jättebra att prata med.
Jag står helt rådvill i hur jag ska gå vidare. Min sambo är genomsnäll och vill ju inte göra mig ledsen, men det händer tyvärr alldeles för ofta. När jag tar upp det så brukar han ta till sig det jag säger, men det är ju bara en delmängd, att nämna allt som bekymrar mig vid ett sånt tillfälle blir inte hanterbart.
Eftersom jag inte vill lämna ut honom i mina sociala sammanhang har jag heller inte diskuterat detta med någon.
När jag läser här på forumet så är flera med Asperger medvetna om vad deras svårigheter är och vad de kanske måste jobba med. Jag är inte ute efter att sätta en diagnos, jag vill bara att han ska bli medveten om möjligheten att ”hitta” ett beteende som fungerar i våra sammanhang där vi båda får anpassa oss lite var.
Situationen är så extremt uttröttande. Den energi jag behöver får jag utifrån av mina barn, vänner och jobb.
Hur får jag fram det här till honom? Hur skulle ni göra eller själva vilja bli behandlade?
Sen ett antal år är jag sambo med en man som jag är helt övertygad om har Asperger. Jag insåg ganska tidigt att han inte var som andra. Han hade svårt att småprata och att associera vidare i samtal. Vanlig hövlighet genom att visa intresse för andra och tacka ”tillbaks” hände ytterst sällan. Däremot var han väldigt pragmatisk i diskussioner där andra kan vara känslomässigt påverkade.
Senare har jag varit med om situationer där han upplevt stress från expediter, kypare och även i diskussioner där en extremt obehaglig ilska kommer fram. Det är inte så att han blir våldsam, men man vill inte vara i vägen. I allmänhet märker jag när det är på gång, så jag kan gjuta olja på vågorna innan personerna drabbas.
Ju mer jag läser om Asperger desto mer kan jag pricka av från listan.
• Inte något som helst tålamod med andra
• Diskussioner handlar om hans intressen som han kan prata hur mycket som helst om
• Saknar empati. Kan inte se eller förstå andra människors behov. (Han förstår självklart om man förklarar)
• Har inte många vänner eller socialt liv. Dock är det bland de vännerna jag kan koppla av eftersom de känner och accepterar honom sen många år.
• Extremt duktig på allt han tar sig för
Vissa av ovanstående beteenden kan jag leva med, men vissa vill jag så gärna att de ska förändras.
Det jag främst saknar är att han frågar hur jag mår, varför jag ser ledsen ut, varför jag är upprörd osv. Istället är det oftast kommentarer om hans jobb eller intressen som jag förväntas lyssna på och kommentera. Jag bryr mig om människor och har svårt att förstå hans totala ointresse för människorna runt oss, barn och familj.
I rättvisans namn så är han inte helt ointresserad, men då måste jag verkligen tala om att nu vill jag prata för att jag är ledsen, upprörd osv. Då kan han vara jättebra att prata med.
Jag står helt rådvill i hur jag ska gå vidare. Min sambo är genomsnäll och vill ju inte göra mig ledsen, men det händer tyvärr alldeles för ofta. När jag tar upp det så brukar han ta till sig det jag säger, men det är ju bara en delmängd, att nämna allt som bekymrar mig vid ett sånt tillfälle blir inte hanterbart.
Eftersom jag inte vill lämna ut honom i mina sociala sammanhang har jag heller inte diskuterat detta med någon.
När jag läser här på forumet så är flera med Asperger medvetna om vad deras svårigheter är och vad de kanske måste jobba med. Jag är inte ute efter att sätta en diagnos, jag vill bara att han ska bli medveten om möjligheten att ”hitta” ett beteende som fungerar i våra sammanhang där vi båda får anpassa oss lite var.
Situationen är så extremt uttröttande. Den energi jag behöver får jag utifrån av mina barn, vänner och jobb.
Hur får jag fram det här till honom? Hur skulle ni göra eller själva vilja bli behandlade?