AspergerForum

Kommer väl låta fördomsfullt men de flesta som jag umgås med mycket, kräver väldigt mycket svar. Till den gräns att jag nästan känner mig förnedrad för att min vilja inte respekteras. De verkar inte mena illa, men det känns inte kul för det.

Frågar jag saker svarar de som de kan, samma om de frågar mig något. Men ibland så tycker de jag borde reagerat mer eller gett ett bättre svar. Ibland är det svårt att ge en bra reaktion när någon berättat allt skit som hänt på jobbet, och man tycker att, det var ju trist. Ungefär. Man relaterar olika mycket. Ibland reagerar man mer, ibland mindre. Samma med frågor. Om jag inte kan ämnet så säger jag det och förväntar mig inte att bli pressad men blir det. Som om jag bara ska veta. Eller också frågar de personliga frågor om dem själva, sånt vet inte jag, som om jag ska svara vad de känner och tänker. Eller jag ska förklara ett beteende hos en person de känner men jag aldrig har mött. Eller frågar om ett fakta, t ex var ett gammalt fik jag brukade gå till låg, och jag minns inte mer än en allmän riktning.

Men det släpps inte där. Utan det blir press och tjat om att jag ska svara!!!

Men det går ju inte! Jag kan inte vägleda folk i saker jag inte alls känner till. Jag talar om detta. Till slut kan de bli sura för att jag "inte vill hjälpa till".

Det kan också vara något jag inte vill svara på, och då tjatas det extra mycket.

Svårt att hålla civil ton i ett sådant läge.

Varför tror folk att jag sitter inne med alla svaren?

Det verkar inte hjälpa om jag pratar på och engagerar mig och samtidigt talar om att jag inte vet. Det blir lika fel som om jag ger ett kort svar.

Det är bara de med aspergers och autism, eller drag av aspergers som gör så här mot mig. Jag undra bara om det är typiskt, eller om det bara råkat bli så med de jag känner.

Med risk för att ställa en lika omöjlig fråga som de ställer till mig. Men jag lovar att jag inte ska bli gnatig om jag inte får "rätt" svar med en gång.

Jag tycker att du gör intryck av att väldigt gärna vilja ge förklaringar så det är kanske det folk väntar sig av dig.

Kanske är så. Inte tänkt på det. Men om man säger till en gång att man inte vet, kan inte det räcka?

X: Tror du Y är kär i mig?
Jag: Jag har aldrig träffat Y och du har inte sagt mycket om honom.
X: Men TROR du det?
Jag: Det är nog du som får tro i detta fallet som känner honom. Vad tror du?
X: Jag vet inte. Därför frågar jag dig.
Jag: Har han visat något som tyder på att han är kär i dig?
X: Jag vet inte.
Jag: Jag kan tyvärr inte veta sådant.
X: MEN GISSA DÅ!!!

Den allmänna uppfattningen hos NT är ju att alla ljuger, så de kräver svar bara för att så att säga hålla igång svadan, om de då träffar på konstigheter som en AS blir de lite ställd, och tappar ansiktet, "underlig jäkel som inte håller med", tänker de och då har man hamnat i högen med dom som inte går att lita på, trots att man inte sagt något för att man inte vet, eller inte vill ljuga...

Ja detta har jag också märkt, även hos mig själv. Träffade en kvinna som berättade om en aspergare som skickade mejl och krävde svar "direkt". Det är väl en sak om man ber om att den man skickar ett meddelande till kan skynda sig eftersom man är väldigt angelägen, däremot att kräva.

Tror att många sådana här underligheter finns då en nedsatt mentaliseringsförmåga påverkar i princip alla sociala interaktioner. När man inte kan sätta sig in hur andra tänker och fungerar blir det ju mycket "jag jag jag".

Jag tar mig själv som exempel, jag har väl mer eller mindre hållit forumet som gisslan ett bra tag. Inte heller bryr jag mig om ifall många tycker det är tråkigt eller rentav blir arga av vad jag skriver, det viktiga är att jag får blöddra på om mina specialintressen. Vi är egocentriska som ett resultat av handikappet, det är ju inte så svårt att förstå.

Narcissisten agerar i stäv med sin förståelse (många narcissister har nog sociala nedsättningar), vi har inte hela bilden klar och därmed kliver innanför folks komfortabelzon.

Det verkar iallafall inte som detta är vanligt hos AS, då skulle folk känt igen sig. Så jag har nog haft otur eller på något vis frammanat det själv.

Aspergare tenderar mer vara sådana att de inte litar ihuvudtaget på vad andra säger om komplicerade saker.

Jag vet bara att det ofta är nödvändigt för många med AST att få svar på när, var, hur, varför, på vilket sätt man ska göra saker. Samt att man får informationen i mycket god tid innan man förväntas göra något.

Jag är ofta förvirrad pga att jag inte förstår vad människor egentligen menar med det de säger. Efter möten med t ex boendestödjare, psykologen och ibland även vänner skriver jag ofta ner frågor som jag läser upp vid nästa mötestillfälle. Bara ibland fattar jag mer efter ett "förhör". Kan tänka mig att jag framstår som sjukt misstänksam ibland när jag ställer frågor och det enda jag vill är att uppleva lite kontroll över ett inre kaos som äter upp mig.

Jag frågar nog oxo mycket när jag tänker på det. Typ Var det kl 21? Vem skulle hämta mig?

Minne som ett såll. Vill att det ska bli rätt.

Men frågar inte saker som den andre inte kan svara på. Om hen har glömt var hen köpte sin fina tröja så släpper jag det.

kiddie skrev:X: Tror du Y är kär i mig?

Är väl enklast att svara 'nej'.

Jag tar som regel aldrig någons ord, men när ordet följs upp med handling som stärker ordet så är sannolikheten att jag kan ta individens ord med någon lugnare attityd.

Jag är en sådan som alltid måste veta. Jag måste veta.

kiddie skrev:Kanske är så. Inte tänkt på det. Men om man säger till en gång att man inte vet, kan inte det räcka?

X: Tror du Y är kär i mig?
Jag: Jag har aldrig träffat Y och du har inte sagt mycket om honom.
X: Men TROR du det?
Jag: Det är nog du som får tro i detta fallet som känner honom. Vad tror du?
X: Jag vet inte. Därför frågar jag dig.
Jag: Har han visat något som tyder på att han är kär i dig?
X: Jag vet inte.
Jag: Jag kan tyvärr inte veta sådant.
X: MEN GISSA DÅ!!!

Jag skulle också svara "Jag vet inte". För litet underlag för att ens gissa.

Men kanske får man räkna ut att X inte bara vill veta om Y är kär i hen. X tänker mycket på Y och vill helt enkelt bara prata om honom. Så man får svara med motfrågor "Brukar Y vilja träffa dig el träffas ni annars (typ samma skola)?", "Brukar han prata mycket med dig, ler han mycket?" etc.

Om jag var i den situationen att jag var ung och kär och hade en bästis så skulle jag kanske också fråga något sådant, men då skulle jag berätta mer om Y.

Jag har en känsla av att om den tillfrågade är NT så vill hon uppmuntra och säga det den frågande vill höra. Men det skulle nog inte jag göra.

nescio skrev:

kiddie skrev:X: Tror du Y är kär i mig?

Är väl enklast att svara 'nej'.

Bra idé. Istället för att försöka tänka ut något bra svar eller förklara varför det inte går, kan jag bara svara nej på det mesta. Haha ska prova det.

I mina situationer är både jag och de andra NPF.

Jag får känslan av att X är mycket ung el åtminstone rätt barnslig. Och har en hög uppfattning om vad du kan och förstår.

X är barnslig. Men Z som jag inte beskrivit så mycket är äldre och rätt mogen. Å är medelålders och jag upplever honom som ganska normal i sättet att kommunicera.

Men ändå gör de liknande saker, ja inte frågar just om relationer, men ställer frågor det inte finns svar på eller jag glömt svaret och de vill veta ändå, eller vill inte respektera att jag säger det är privat osv.

De kanske har svårt att acceptera att vissa frågor saknar svar. Och anser att du är så kunnig/smart att du kan ge dem svaren. Som barn som frågar sina föräldrar om allt innan de lärt sig att föräldrarna faktiskt inte vet allt.

Mitt problem var snarare att jag trodde att alla regler gällde och att alla följde dem.

Juvenilt beteende hänger väl ofta ihop med NPF. Kan ibland känna mig barnslig i vissa situationer, för att sekunden senare tänka som en i övre medelåldern...

kiddie skrev:Kanske är så. Inte tänkt på det. Men om man säger till en gång att man inte vet, kan inte det räcka?

X: Tror du Y är kär i mig?
Jag: Jag har aldrig träffat Y och du har inte sagt mycket om honom.
X: Men TROR du det?
Jag: Det är nog du som får tro i detta fallet som känner honom. Vad tror du?
X: Jag vet inte. Därför frågar jag dig.
Jag: Har han visat något som tyder på att han är kär i dig?
X: Jag vet inte.
Jag: Jag kan tyvärr inte veta sådant.
X: MEN GISSA DÅ!!!

Vanligtvis skulle jag säga att det inte har med vettiga svar att göra. Personen vill att du ska stödja och uppmuntra denne i sina försök att få uppmärksamhet från Y. Men om du säger att X har NPF så kan det nog också vara ett mer medvetet försök att få hjälp med tolkningar.

Jag tycker att NT är dem som oftare försöker pressa en på information, åsikter och respons i saker som jag tycker är totalt ointressant. Jag tror att det är ett personlighetsdrag man har, diagnos eller ej. Alltså människor som har noll respekt för andras energi och inte kan känna av när andra är ointresserade.

sen finns det ju folk som inte klarar av att det är tyst och bara babblar på för att slippa tystnaden jobbiga typer

Z blir tokig om jag förklarar dåligt även om det inte var viktigt. Om jag känner att jag har gröt i huvudet och inte kan förklara igen så att man gör sig mer förstådd (ofta kan jag omformulera eller hitta de led som jag missat att förklara men är jag trött i skallen är det svårt) så blir jag tjatad på.

Är det en viktig sak kan jag förstå att hen vill ha informationen. Men det kan oxo vara rent småprat men hen måste alltid veta vad det var jag ville säga. Det är inte sådär respektlöst men lite påstridigt.

Det brukar ordna sig. Men att det ALDRIG går att säga att det var inget viktigt...

När jag nu läser tråden märker jag att det kanske visst är aspigt.

NT däremot är mer näsan i blöt och därför de frågar.

kiddie skrev:NT däremot är mer näsan i blöt och därför de frågar.

Ja fan, Det är ju sant.

Känner igen mig i det där att det kan bli fel när andra förklarar på ett sätt som känns "otydligt" för en själv

kiddie skrev:Kanske är så. Inte tänkt på det. Men om man säger till en gång att man inte vet, kan inte det räcka?

X: Tror du Y är kär i mig?
Jag: Jag har aldrig träffat Y och du har inte sagt mycket om honom.
X: Men TROR du det?
Jag: Det är nog du som får tro i detta fallet som känner honom. Vad tror du?
X: Jag vet inte. Därför frågar jag dig.
Jag: Har han visat något som tyder på att han är kär i dig?
X: Jag vet inte.
Jag: Jag kan tyvärr inte veta sådant.
X: MEN GISSA DÅ!!!

Men gud va drygt!! De vill troligtvis att du ska svara: "JA, han är DÖKÄR i dig!" eller så. För att de själva ska tro på det, typ. Nån mer än jag som tror det kan vara så, att de som kräver svar av TS vill ha ett svar som DE VILL HÖRA? (Jag är rätt aspig själv men har nog bra koll på mänskligt beteende iallafall )

antonius skrev:Den allmänna uppfattningen hos NT är ju att alla ljuger, så de kräver svar bara för att så att säga hålla igång svadan, om de då träffar på konstigheter som en AS blir de lite ställd, och tappar ansiktet, "underlig jäkel som inte håller med", tänker de och då har man hamnat i högen med dom som inte går att lita på, trots att man inte sagt något för att man inte vet, eller inte vill ljuga...

Är det verkligen så krasst, att NT tror att "alla ljuger"? Eller generaliserade du bara grovt nu?