Är jag bara galen? Eller har jag AS?
Postat: 2018-07-12 2:22:39
Jag är ny här, men har läst igenom många trådar de senaste veckorna då jag har blivit som besatt av tanken på ev. autism/aspergerdiagnos. Grejen är att dessa tankar aldrig slagit mig förrän för lite mer än ett år sedan (när jag var 19 och skulle ta studenten, är alltså 20 nu). Jag har växt upp med en kusin med asperger och en av mina barndomskompisar har en storebror med samma diagnos, men jag kände aldrig att jag relaterade till någon av dem (kanske för att alla med diagnos är olika, precis som alla utan diagnos). Dessutom hade jag aldrig någonsin läst på om asperger, så jag kände bara till de mest stereotypiska dragen.
Jag vet knappt var jag ska börja, men förra året var jag hos en psykiatriker med min mamma för att jag skulle få hjälp med att klara av de muntliga presentationerna jag var tvungen att göra i skolan och han frågade om jag hade folk i min släkt med diagnoser/psykisk ohälsa, varpå jag svarade att "ja, min kusin på pappas sida har asperger" och sedan något om att min moster har någon ångestproblematik. Vi pratade sedan lite om mina problem och så där (minns faktiskt inte så mycket), men det var i princip bara mamma som pratade och jag satt mest tyst.
Någon gång under samtalet nämner han något om att jag skulle kunna ha autism i förbifarten, så jag tror inte ens min mamma uppfattade det, men jag lade märke till det och tänkte på det lite efteråt. Jag googlade runt lite och läste, men gick inte så djupt in på det och kände mest "nä, det kan nog inte stämma", så jag typ glömde bort det och gick vidare med mitt liv.
Sedan i början av detta år började jag gå i KBT för min social fobi och kände inte att jag kom någonstans alls, för jag har så svårt att våga yttra mina tankar och känslor och jag har också insett att jag ofta inte ens vet vad jag tänker eller känner så att försöka få någon annan att förstå när jag själv knappt gör det känns ju ganska omöjligt. Mitt standardsvar på mötena var/är "jag vet inte" och jag får hjärnsläpp typ hela tiden. Hur som helst hade hon tydligen börjat misstänka något åt autismhållet, för en dag fick jag fylla i ett formulär som handlade just om det (det var för övrigt helt otroligt svårt att svara på, då jag i vanliga fall kan tycka sådant är svårt, men speciellt den här gången. Innan har jag ju bara fyllt i depressions och ångestformulär, vilket är saker jag hunnit fundera och reflektera mycket kring innan jag ens fyllt i dessa och eftersom det var ganska extremt var det lättare. Jag tycker det är svårare när känslorna är lite mer vaga och mer outforskade).
Från det att jag fyllde i formuläret har jag inte kunnat släppa tanken på om jag faktiskt skulle kunna ha asperger (jag väljer nu i den här texten att säga asperger, även om det kallas autismspektrumtillstånd nu för tiden). Jag har spenderat så sjukt många timmar med att googla och läsa, lyssna, titta, googla lite mer, läsa och håller på om och om igen. Det är helt omöjligt att släppa de typ konstanta tankarna. Hur som helst står jag i kö till utredning (som antagligen kommer ske i höst, enligt min terapeut.. eller sjuksköterska som hon är för tillfället, men hon är snart legitimerad KBT-terapeut). Tankarna om diagnosen svänger dock som sjutton. Ena dagen kan jag vara bombsäker, andra dagen kan jag vara helt "nej det är omöjligt, jag är nog bara tokig och inbillar mig bara" och vissa dagar känner jag lite mittemellan. Det rationella vore väl att helt enkelt bara vänta och se och inte försöka oroa mig i onödan, men det går inte!!
Jag kan väl berätta lite om mig själv, vilket inte är så lätt för jag vill ju få med allt, men då skulle det bli på tok för långt.
- Jag lärde mig gå och prata i normal tid, lite tidigt till och med. Dock kröp jag aldrig, utan hasade mig på rumpan. Eller jo, jag kunde ibland krypa först efter att jag lärt mig gå.
- Som barn var jag väldigt blyg och tillbakadragen bland folk jag inte kände. Mamma har berättat om en gång på förskolan då jag för första gången sade högt vad jag ville (vi skulle äta glass och man fick välja mellan två sorter). Helt från ingenstans säger jag bara "jag vill ha *smak*" och fröknarna blev helt till sig och berättade om det för mamma när hon hämtade mig.
- När jag gick på min första förskola (som jag bara gick på ett kort tag eftersom det var någon mögelskada där, om jag minns rätt), så var jag nog väldigt förtjust i en flicka som gick där, men jag tror aldrig vi lekte. Grejen jag gjorde var dock att jag hade som en "lek" (lek enligt mamma i alla fall) där jag sprang fram och tillbaka om och om igen och ropade "Majaaaa!" (hon hette Maja). En annan grej från förskolan var när jag stod i dockvrån med min kusin och jag verkligen behövde gå och kissa, men problemet var att jag inte ville att min kusin skulle ta min docka (det var ju MIN liksom!), så jag stod kvar och kissade ner hela mig istället.
- Mina fröknar på min förskola (den jag gick längst på) var oroliga för min motorik för jag var väldigt långsam av mig (har alltid varit det) när jag t.ex. skulle upp på en gunga. De andra barnen kunde liksom hoppa upp på gungan, men jag tog det väldigt försiktigt. Mamma blev dock bara irriterad och sade "och hur många gånger har hon trillat och slagit sig till skillnad från alla andra barn?". Då blev de tysta, för hon hade ju rätt. Jag skadade mig väldigt sällan för jag var så himla långsam och försiktig, antagligen för jag alltid har varit rädd för att ev. skada mig. Sjuksköterskan på BVC tyckte dock inte att jag verkade ha problem med motoriken.
- Vad jag vet var jag aldrig den som tog kontakt med andra barn, utan det var de som tog kontakt med mig och då accepterade jag det oftast. Jag har dock minnen från när personer på förskolan ville leka med mig och jag inte ville, men jag gjorde det ändå. Ett specifikt minne är när ett barn springer fram till mamma som skulle hämta mig, för att fråga om hon fick leka med mig. Jag minns tydligt att jag blev väldigt irriterad på att hon frågade min mamma och inte mig??? Dessutom hoppades jag på att mamma skulle säga nej (minns dock inte vad som hände sedan). Något som dock talar emot en aspergerdiagnos är att barn verkade tycka om mig eftersom de tog kontakt med mig och försökte "tjusa mig" som mamma säger. När jag läst om andra har de inte kommit överens med andra barn och så var det verkligen för min kusin. Hon var extremt aggressiv som barn och slog de andra barnen. Jag har aldrig varit utåtagerande utan snällt "följt med" så att säga. Jag hade alltså ganska många vänner, om man ens kan kalla det vänner när man var så liten? Dock blev det färre och färre med tiden då jag kom med mer och mer ursäkter till att inte leka och jag hörde nästan aldrig av mig på eget initiativ, så dessa vänner slutade till slut också höra av sig (det var dock inget problem alls för mig, jag har alltid gillat mitt eget sällskap). När jag väl var med vänner kunde jag vara rätt så bossig av mig och ville gärna bestämma, vilket märktes när jag hade vänner hemma hos mig. Mamma har berättat att man i princip bara hörde min röst. Dock verkade väl mina vänner inte ha problem med det eftersom de fortsatte vara vänner med mig?
- Jag hade alltid fullt med idéer när jag var barn och kom hela tiden på nya lekar med speciella regler. Tyvärr var det sällan mina vänner förstod när jag skulle förklara. För mig var det ju självklart hur lekarna gick till, men när jag förklarade har mamma berättat att de bara såg ut som frågetecken, vilket gjorde mig frustrerad. Dock ledde detta aldrig till några konflikter vad jag vet, då jag alltid har varit extremt konflikträdd. Jag antar att jag gav upp till slut och bara hängde på dem andra.
- När det gällde lekar i skolan som man lekte med många barn inblandade tyckte jag ofta var väldigt svårt. Jag minns särskilt en lek som hette pantgömme (fast med en boll också?) och jag minns tydligt hur jag aldrig lyckades lära mig reglerna. Min strategi var att följa efter en kompis och försöka att inte hamna i en situation där jag skulle behöva göra något speciellt. När jag väl blev tagen och skulle göra något speciellt med bollen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra så jag stod där helt förvirrad och fick till slut bara säga rätt ut "vad ska jag göra nu?" så fick någon förklara, men varje gång jag kom i samma situation hade jag glömt vad jag skulle göra.
- Sedan jag först kunde hålla i en penna har jag alltid älskat att måla och rita (pyssla också för den delen). När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.
- Jag har alltid känt ett behov av att passa in och även om jag alltid har älskat att vara för mig själv hemma i min trygghet, har jag haft mycket svårt att vara ensam/självständig bland andra människor, exempelvis i skolmiljön. När jag åkte buss till skolan brukade jag förbereda mig mentalt inför att jag skulle behöva gå runt själv på skolgården i typ en halvtimme eftersom min buss kom så tidigt jämfört med mina kompisars bussar. Just när jag var i skolan så kände jag att jag alltid behövde ha minst en person jag kunde följa efter och vågade sällan gå själv till och från ställen (dels p.g.a. att jag var rädd att gå fel, för jag minns att jag hade rätt dåligt lokalsinne när jag var yngre). Jag hatade t.ex. när man skulle gå till skolsköterskan, för det gjorde man ju en och en och jag tyckte alltid det var så jobbigt att lämna klassrummet mitt i en lektion. Vet inte om detta också talar emot, för jag har fått uppfattningen om att folk med asperger är väldigt självständiga? Jag har aldrig varit självständig och har ofta behövt folk som gör saker åt mig eller hjälper mig på olika sätt.
- En annan grej som har med det sociala att göra är att jag sedan jag var yngre funderat på hur folk i min ålder kunde ha vänner utanför skolan. Det var ett mysterium för mig. Alla som jag någonsin umgåtts med var antingen genom förskolan/skolan eller för att mamma parat ihop mig med någon väninnas barn. Andra barn i min närhet hade vänner på andra skolor som de kanske lärt känna på någon aktivitet eller så och trots att jag gått på en hel del aktiviteter genom åren tror jag aldrig att jag lärde känna någon där. Jag höll mig alltid till dem jag redan kände. Det blev mer tydligt när jag blev tonåring och jag skämdes så mycket över att jag inte kände någon utanför skolan som alla andra verkade göra.
- I mellanstadiet var jag besatt av speciellt en kille i min klass. Jag skrev hur mycket "fråga-chans-brev" som helst och fick alltid svaret "nej" och i efterhand kan jag förstå att han typ hatade mig för han var ofta elak, men jag förstod inte alls då. Jag bara fortsatte fråga chans och jag läste in alldeles för mycket av hans signaler. Jag var till exempel övertygad om att han var störtkär i mig för att han hjälpte mig med en skoluppgift??? Samma en annan gång när han gav mig lite godis i bussen hem från skolan. En dag minns jag att några av hans kompisar kom fram till mig och sa att han ville bli ihop med mig och jag blev helt till mig, men sedan kom de tillbaka och sade att de bara hade skämtat med mig, vilket jag inte hade uppfattat för fem öre. Jag var så besatt av vårt potentiella kärleksförhållande att jag tvingade min ena kompis (som hade blivit ihop med honom) att göra slut med honom på direkten, vilket hon gjorde. Jag förstod inte alls att "så gör man inte" och i efterhand skäms jag verkligen över det och förstår inte hur den vännen stod ut med mig ärligt talat.
- En lite udda grej som mamma berättat om mig var att jag hade ett kassettband med Madicken som jag brukade lyssna på och sedan gick jag runt i cirklar, både inomhus och utomhus och återberättade hela bandet med alla detaljer och allt. Detta gjorde jag flera gånger. Både mamma och pappa var väldigt imponerade.
- På tal om att gå i cirklar så gjorde jag alltid det när jag pratade i telefon som liten och då gick jag alltid på en matta och följde mönstret som var längs kanterna. Jag har alltid haft telefonskräck och behövde alltid öva i mitt huvud på vad som skulle kunna ske och vad jag skulle säga. Som jag nämnt tidigare tog jag inte ofta initiativ till att leka med folk, men gångerna jag faktiskt ringde till kompisar var jag alltid väldigt nervös inför samtalen. Ett av ångestmomenten var att aldrig kunde veta vem som skulle svara, för man kunde ju inte garantera att det var kompisen som svarade. Jag hade en kompis vars familj bara svarade deras efternamn när man ringde och då visste jag aldrig vem i familjen jag pratade med. Så jag planerade helt enkelt i mitt huvud hur konversationen skulle kunna gå. Detta planerande gjorde jag också när jag väl hade kommit till en kompis och jag skulle ringa på dörren för att komma in. Då stod jag och övade i huvudet på vad som skulle hända, för även där kunde jag ju inte veta vem som skulle öppna dörren.
- I skolan försökte jag alltid vara så duktig jag kunde och jag fick höra på utvecklingssamtalen att det gick bra för mig och att jag var duktig, men det var tre grejer jag alltid fick höra och det var: att jag måste våga svara på frågor och delta i klassdiskussioner (alltså vara aktiv på lektionerna, vilket jag i princip aldrig var under hela min skolgång) för även om lärarna vet att jag kan och är duktig så måste jag visa det "muntligt", att jag måste fråga om hjälp när jag inte förstår något (jag frågade i princip aldrig om hjälp för jag visste inte hur jag skulle fråga om hjälp, när det var rätt timing att fråga om hjälp och sedan ville jag inte framstå som dum) och den tredje grejen var att jag skulle vara mer aktiv på idrotten.
- Även om jag var duktig i skolan och verkligen försökte göra mitt bästa så hade jag svårt för vissa grejer och en av dessa grejer var hörförståelse. Jag fattade inte hur andra bara kunde lyssna och veta vad de skulle lyssna efter. Även om det stod på pappret vad man skulle lyssna efter så hade jag så svårt att sortera ut det viktiga ur det som sades, för det var ju så mycket information och det gick ofta väldigt fort! Det var fett svårt att plocka ut det väsentliga och ignorera det som var oviktigt. Detta blev svårare med åldern också eftersom proven blev mer avancerade, det gick fortare och man fick mindre tid att tänka. Läsförståelse var lättare för då hade man alltid texten framför sig så man kunde gå tillbaka hur mycket som helst. Jag var ganska bra på det, men då läste jag inte först texten och svarade sedan på frågorna, utan jag läste frågorna först och tog en fråga i taget som jag försökte hitta svar på i texten för jag hade inte klarat av att minnas vad jag läst och svara på frågorna efter det. Fast så kanske alla gör, vad vet jag?
- Enda sedan jag var riktigt liten har jag haft vissa konstiga "rörelser" jag har gjort. När jag var i förskoleåldern brukade jag vifta med armarna och ibland benen (om jag satt ner) när jag var exalterad och jag gjorde vissa särskilda skutt, eller jag skulle nog inte kalla det skutt, men jag vet inte hur jag ska förklara det. En annan grej som jag gjort sedan jag föddes i princip, är att lukta på min egen hand. Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat och funnit trygghet i att lukta på min ena hand (alltså en hand i taget). Så jag kunde sitta länge och hålla handen över näsan. När jag blev lite äldre (vet inte när detta började) gjorde jag en grej som var att spänna hela kroppen, vrida på huvudet åt ett håll och trycka ihop händerna hårt. Detta gjorde jag oftast i samband med något jag skapat eller höll på att skapa, t.ex. när jag ritade. Ytterligare en grej jag gjort väldigt länge, men inte minns hur länge, är att riva med naglarna längs sömmar på kläder, speciellt sömmen där nere på en tröja. Det är så avkopplande och det känns nästan som jag zonar ut när jag gör det. Jag kan sitta/stå länge och bara riva med en nagel längs sömmen fram och tillbaka. Det finns mer saker jag gör, men dessa är de vanligaste och som jag i princip alltid gjort (och alltså fortfarande gör). Just att vifta på händerna gjorde jag främst när jag var så där liten, men man kan se att jag gör liknande rörelser på en hemmavideo från när jag var utomlands en gång i 12-årsåldern. Då viftade jag dock bara på händerna och inte armarna. Jag har också märkt att sedan jag började läsa en massa och tänka på en ev. diagnos så har jag börjat vifta med armarna igen och det känns så befriande på något sätt. Nu gör jag det för att typ göra av med energi eller om jag är exalterad (dock inte när andra ser på). De andra grejerna har jag gjort hela tiden, men mer eller mindre genom åren. Nu har det blivit mer, men det kan ju bero på att jag har fått mer förståelse för mig själv och jag vet också att det inte är något fel. Dock gör jag mer diskreta saker när jag är bland folk.
- När det kommer till sensoriska grejer har jag nästan så länge jag kan minnas hatat att få russinfingrar som man får av vatten. Jag klarar inte av att röra andra människor, eller mig själv när fingrarna är så. Jag klarar heller inte av om någon annan som har russinfingrar rör vid mig. Detta är dock lite oklart, för trots detta har jag alltid älskat att bada och jag är som en fisk i vattnet. Jag antar att min strategi har varit att inte ta i folk eller vissa saker för att slippa obehagskänslorna. När jag var på t.ex. stranden när jag var yngre var jag tvungen att vänta en stund efter att jag kommit upp ur vattnet innan jag kunde ta i saker och fika (som vi brukade göra efter/mellan bad). Något annat som har med vatten att göra är att jag hatade att få vatten i ögonen när mamma tvättade mitt hår som barn. Jag var tvungen att hålla en handduk framför ögonen och när jag väl fick vatten i ögonen kände jag hur jag bara ville bryta ihop och jag minns att jag nästan grät ibland för det var så obehagligt (kanske till och med gjorde det? Har så svårt att minnas). Vi fick också köpa en speciell skärm som skulle leda bort vattnet från ansiktet. På tal om hår så var jag väldigt håröm som barn och hatade speciellt när frisören skulle kamma håret, för det gjorde så sjukt ont. Dock vågade jag aldrig säga till utan led i tystnad. Jag har också minnen från när jag var väldigt liten och skulle ut och leka i snön och jag tyckte mina kläder satt fel. På vintern har man ju lager på lager och då kunde ena byxbenet åka upp lite under overallen eller så kunde en strumpa hasa ner etc. Då kände jag också för att gråta och det var väldigt frustrerande minns jag. Dock minns jag inte hur ofta detta hände. För att återkomma till russinfingrarna kan jag erkänna en pinsam och äcklig sak och det är att jag nästan aldrig tvättar händerna, om jag inte är kladdig (hatar kladd) eller när jag går på offentliga toaletter. Kan jag undvika att bli blöt om händerna så gör jag det och dessutom hatar jag den "rena" känslan som händerna får efter en tvätt. Det liksom stramar på ett obehagligt sätt och huden har liksom inte hunnit få sina naturliga oljor tillbaka.
En annan grej jag hatar med hela mitt hjärta är när folk andas på min hud. Det är så fruktansvärt obehagligt att känna andetag mot huden och jag känner att jag måste "borsta bort" andetaget och sedan täcka med något för att inte känna det igen (om personen sitter bredvid mig t.ex. Jag var till och med öppen med det till min bästa barndomskompis och då löste vi det genom att jag lade en kudde/tröja/filt över armen när jag t.ex. spelade ett datorspel med henne och det var jag som styrde musen (alltså att min arm i vanliga fall var exponerad när jag styrde). Jag har också skitsvårt för vissa ljud så som smaskningar, snarkningar, när folk visslar med näsan och när folk andas högt. Det är det främsta i alla fall, sedan tycker jag det är jobbigt med folk som river på sina naglar, när man drar ut lådor ur en frys, glas som krossas, ballonger som spräcks (var rädd för det när jag var yngre). När jag ska sova måste jag ha det knäpptyst och därför har jag sovit med öronproppar varje natt sedan jag var rätt liten (vilket jag har skämts så mycket för när jag sovit över med kompisar och jag har försökt dölja det).
- I 6an fram till halva 7an blev jag mobbad och utfryst av majoriteten av klassen och det var ett tjejgäng som startade det. Anledningen som jag senare fick höra var att jag tydligen hade gjort/sagt något till en av tjejerna som måste ha gjort henne upprörd då eftersom hon ville mobba mig efter det. Dock insåg jag inte att jag var mobbad förrän efteråt.
- Efter mobbningen blev två av mobbarna vän med mig?? Jag har ingen som helst aning om hur det ens gick till. Det hände i alla fall och jag kände inte att jag hade något annat val än att umgås med dem trots att jag hatade att umgås med dem för de ville hela tiden träffa nya människor och umgås ofta (vilket jag verkligen inte ville). När jag väl följde med och träffade nya människor satt jag helt tyst och visste inte hur jag skulle bete mig. Dessa nya människor brukade alltid säga "varför är du så tyst?" och "varför pratar du inte?" och det enda jag kunde svara var "jag vet inte" eller "jag har inget att säga". Den "vänskapen" varade fram tills i början av vårterminen i 9an då jag totalt kraschade efter att ha försökt spela en roll i 2-3 år. Dessutom hade den ena "vännen" en tendens till att utnyttja min oförmåga att säga nej. Jag blev mer och mer deprimerad när 9an började och på våren klarade jag det inte mer. Jag hade börjat självskada en hel del och hade självmordtankar varje dag. Kom i kontakt med bup, men fick bara ångest av att gå dit så jag slutade gå till slut och låtsades må bättre.
Okej, det finns mycket mycket mer att skriva, men det har redan blivit en hel roman känner jag. Snälla förlåt för det! Att vara kortfattad är inte min starkaste sida...
Om någon stackare där ute lyckades läsa hela texten får ni gärna säga om ni kan känna igen er i något eller om något är helt främmande. Jag är förresten tjej om någon undrar (har ju läst om att asperger ofta yttrar sig på ett annorlunda sätt hos tjejer).
Jag vet knappt var jag ska börja, men förra året var jag hos en psykiatriker med min mamma för att jag skulle få hjälp med att klara av de muntliga presentationerna jag var tvungen att göra i skolan och han frågade om jag hade folk i min släkt med diagnoser/psykisk ohälsa, varpå jag svarade att "ja, min kusin på pappas sida har asperger" och sedan något om att min moster har någon ångestproblematik. Vi pratade sedan lite om mina problem och så där (minns faktiskt inte så mycket), men det var i princip bara mamma som pratade och jag satt mest tyst.
Någon gång under samtalet nämner han något om att jag skulle kunna ha autism i förbifarten, så jag tror inte ens min mamma uppfattade det, men jag lade märke till det och tänkte på det lite efteråt. Jag googlade runt lite och läste, men gick inte så djupt in på det och kände mest "nä, det kan nog inte stämma", så jag typ glömde bort det och gick vidare med mitt liv.
Sedan i början av detta år började jag gå i KBT för min social fobi och kände inte att jag kom någonstans alls, för jag har så svårt att våga yttra mina tankar och känslor och jag har också insett att jag ofta inte ens vet vad jag tänker eller känner så att försöka få någon annan att förstå när jag själv knappt gör det känns ju ganska omöjligt. Mitt standardsvar på mötena var/är "jag vet inte" och jag får hjärnsläpp typ hela tiden. Hur som helst hade hon tydligen börjat misstänka något åt autismhållet, för en dag fick jag fylla i ett formulär som handlade just om det (det var för övrigt helt otroligt svårt att svara på, då jag i vanliga fall kan tycka sådant är svårt, men speciellt den här gången. Innan har jag ju bara fyllt i depressions och ångestformulär, vilket är saker jag hunnit fundera och reflektera mycket kring innan jag ens fyllt i dessa och eftersom det var ganska extremt var det lättare. Jag tycker det är svårare när känslorna är lite mer vaga och mer outforskade).
Från det att jag fyllde i formuläret har jag inte kunnat släppa tanken på om jag faktiskt skulle kunna ha asperger (jag väljer nu i den här texten att säga asperger, även om det kallas autismspektrumtillstånd nu för tiden). Jag har spenderat så sjukt många timmar med att googla och läsa, lyssna, titta, googla lite mer, läsa och håller på om och om igen. Det är helt omöjligt att släppa de typ konstanta tankarna. Hur som helst står jag i kö till utredning (som antagligen kommer ske i höst, enligt min terapeut.. eller sjuksköterska som hon är för tillfället, men hon är snart legitimerad KBT-terapeut). Tankarna om diagnosen svänger dock som sjutton. Ena dagen kan jag vara bombsäker, andra dagen kan jag vara helt "nej det är omöjligt, jag är nog bara tokig och inbillar mig bara" och vissa dagar känner jag lite mittemellan. Det rationella vore väl att helt enkelt bara vänta och se och inte försöka oroa mig i onödan, men det går inte!!
Jag kan väl berätta lite om mig själv, vilket inte är så lätt för jag vill ju få med allt, men då skulle det bli på tok för långt.
- Jag lärde mig gå och prata i normal tid, lite tidigt till och med. Dock kröp jag aldrig, utan hasade mig på rumpan. Eller jo, jag kunde ibland krypa först efter att jag lärt mig gå.
- Som barn var jag väldigt blyg och tillbakadragen bland folk jag inte kände. Mamma har berättat om en gång på förskolan då jag för första gången sade högt vad jag ville (vi skulle äta glass och man fick välja mellan två sorter). Helt från ingenstans säger jag bara "jag vill ha *smak*" och fröknarna blev helt till sig och berättade om det för mamma när hon hämtade mig.
- När jag gick på min första förskola (som jag bara gick på ett kort tag eftersom det var någon mögelskada där, om jag minns rätt), så var jag nog väldigt förtjust i en flicka som gick där, men jag tror aldrig vi lekte. Grejen jag gjorde var dock att jag hade som en "lek" (lek enligt mamma i alla fall) där jag sprang fram och tillbaka om och om igen och ropade "Majaaaa!" (hon hette Maja). En annan grej från förskolan var när jag stod i dockvrån med min kusin och jag verkligen behövde gå och kissa, men problemet var att jag inte ville att min kusin skulle ta min docka (det var ju MIN liksom!), så jag stod kvar och kissade ner hela mig istället.
- Mina fröknar på min förskola (den jag gick längst på) var oroliga för min motorik för jag var väldigt långsam av mig (har alltid varit det) när jag t.ex. skulle upp på en gunga. De andra barnen kunde liksom hoppa upp på gungan, men jag tog det väldigt försiktigt. Mamma blev dock bara irriterad och sade "och hur många gånger har hon trillat och slagit sig till skillnad från alla andra barn?". Då blev de tysta, för hon hade ju rätt. Jag skadade mig väldigt sällan för jag var så himla långsam och försiktig, antagligen för jag alltid har varit rädd för att ev. skada mig. Sjuksköterskan på BVC tyckte dock inte att jag verkade ha problem med motoriken.
- Vad jag vet var jag aldrig den som tog kontakt med andra barn, utan det var de som tog kontakt med mig och då accepterade jag det oftast. Jag har dock minnen från när personer på förskolan ville leka med mig och jag inte ville, men jag gjorde det ändå. Ett specifikt minne är när ett barn springer fram till mamma som skulle hämta mig, för att fråga om hon fick leka med mig. Jag minns tydligt att jag blev väldigt irriterad på att hon frågade min mamma och inte mig??? Dessutom hoppades jag på att mamma skulle säga nej (minns dock inte vad som hände sedan). Något som dock talar emot en aspergerdiagnos är att barn verkade tycka om mig eftersom de tog kontakt med mig och försökte "tjusa mig" som mamma säger. När jag läst om andra har de inte kommit överens med andra barn och så var det verkligen för min kusin. Hon var extremt aggressiv som barn och slog de andra barnen. Jag har aldrig varit utåtagerande utan snällt "följt med" så att säga. Jag hade alltså ganska många vänner, om man ens kan kalla det vänner när man var så liten? Dock blev det färre och färre med tiden då jag kom med mer och mer ursäkter till att inte leka och jag hörde nästan aldrig av mig på eget initiativ, så dessa vänner slutade till slut också höra av sig (det var dock inget problem alls för mig, jag har alltid gillat mitt eget sällskap). När jag väl var med vänner kunde jag vara rätt så bossig av mig och ville gärna bestämma, vilket märktes när jag hade vänner hemma hos mig. Mamma har berättat att man i princip bara hörde min röst. Dock verkade väl mina vänner inte ha problem med det eftersom de fortsatte vara vänner med mig?
- Jag hade alltid fullt med idéer när jag var barn och kom hela tiden på nya lekar med speciella regler. Tyvärr var det sällan mina vänner förstod när jag skulle förklara. För mig var det ju självklart hur lekarna gick till, men när jag förklarade har mamma berättat att de bara såg ut som frågetecken, vilket gjorde mig frustrerad. Dock ledde detta aldrig till några konflikter vad jag vet, då jag alltid har varit extremt konflikträdd. Jag antar att jag gav upp till slut och bara hängde på dem andra.
- När det gällde lekar i skolan som man lekte med många barn inblandade tyckte jag ofta var väldigt svårt. Jag minns särskilt en lek som hette pantgömme (fast med en boll också?) och jag minns tydligt hur jag aldrig lyckades lära mig reglerna. Min strategi var att följa efter en kompis och försöka att inte hamna i en situation där jag skulle behöva göra något speciellt. När jag väl blev tagen och skulle göra något speciellt med bollen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra så jag stod där helt förvirrad och fick till slut bara säga rätt ut "vad ska jag göra nu?" så fick någon förklara, men varje gång jag kom i samma situation hade jag glömt vad jag skulle göra.
- Sedan jag först kunde hålla i en penna har jag alltid älskat att måla och rita (pyssla också för den delen). När jag var på på 4-årskontroll (tror jag det var), skulle jag rita ett hus och jag började rita massor av detaljer som gardiner, fönsterträd och liknande så sjuksköterskan fick liksom stoppa mig och säga att "tack, det räcker nu..". Dock känner jag ju att eftersom ingen märkte något konstigt på dessa kontroller, kan jag ens ha någon diagnos då? Man borde väl ha märkt något i så fall.
- Jag har alltid känt ett behov av att passa in och även om jag alltid har älskat att vara för mig själv hemma i min trygghet, har jag haft mycket svårt att vara ensam/självständig bland andra människor, exempelvis i skolmiljön. När jag åkte buss till skolan brukade jag förbereda mig mentalt inför att jag skulle behöva gå runt själv på skolgården i typ en halvtimme eftersom min buss kom så tidigt jämfört med mina kompisars bussar. Just när jag var i skolan så kände jag att jag alltid behövde ha minst en person jag kunde följa efter och vågade sällan gå själv till och från ställen (dels p.g.a. att jag var rädd att gå fel, för jag minns att jag hade rätt dåligt lokalsinne när jag var yngre). Jag hatade t.ex. när man skulle gå till skolsköterskan, för det gjorde man ju en och en och jag tyckte alltid det var så jobbigt att lämna klassrummet mitt i en lektion. Vet inte om detta också talar emot, för jag har fått uppfattningen om att folk med asperger är väldigt självständiga? Jag har aldrig varit självständig och har ofta behövt folk som gör saker åt mig eller hjälper mig på olika sätt.
- En annan grej som har med det sociala att göra är att jag sedan jag var yngre funderat på hur folk i min ålder kunde ha vänner utanför skolan. Det var ett mysterium för mig. Alla som jag någonsin umgåtts med var antingen genom förskolan/skolan eller för att mamma parat ihop mig med någon väninnas barn. Andra barn i min närhet hade vänner på andra skolor som de kanske lärt känna på någon aktivitet eller så och trots att jag gått på en hel del aktiviteter genom åren tror jag aldrig att jag lärde känna någon där. Jag höll mig alltid till dem jag redan kände. Det blev mer tydligt när jag blev tonåring och jag skämdes så mycket över att jag inte kände någon utanför skolan som alla andra verkade göra.
- I mellanstadiet var jag besatt av speciellt en kille i min klass. Jag skrev hur mycket "fråga-chans-brev" som helst och fick alltid svaret "nej" och i efterhand kan jag förstå att han typ hatade mig för han var ofta elak, men jag förstod inte alls då. Jag bara fortsatte fråga chans och jag läste in alldeles för mycket av hans signaler. Jag var till exempel övertygad om att han var störtkär i mig för att han hjälpte mig med en skoluppgift??? Samma en annan gång när han gav mig lite godis i bussen hem från skolan. En dag minns jag att några av hans kompisar kom fram till mig och sa att han ville bli ihop med mig och jag blev helt till mig, men sedan kom de tillbaka och sade att de bara hade skämtat med mig, vilket jag inte hade uppfattat för fem öre. Jag var så besatt av vårt potentiella kärleksförhållande att jag tvingade min ena kompis (som hade blivit ihop med honom) att göra slut med honom på direkten, vilket hon gjorde. Jag förstod inte alls att "så gör man inte" och i efterhand skäms jag verkligen över det och förstår inte hur den vännen stod ut med mig ärligt talat.
- En lite udda grej som mamma berättat om mig var att jag hade ett kassettband med Madicken som jag brukade lyssna på och sedan gick jag runt i cirklar, både inomhus och utomhus och återberättade hela bandet med alla detaljer och allt. Detta gjorde jag flera gånger. Både mamma och pappa var väldigt imponerade.
- På tal om att gå i cirklar så gjorde jag alltid det när jag pratade i telefon som liten och då gick jag alltid på en matta och följde mönstret som var längs kanterna. Jag har alltid haft telefonskräck och behövde alltid öva i mitt huvud på vad som skulle kunna ske och vad jag skulle säga. Som jag nämnt tidigare tog jag inte ofta initiativ till att leka med folk, men gångerna jag faktiskt ringde till kompisar var jag alltid väldigt nervös inför samtalen. Ett av ångestmomenten var att aldrig kunde veta vem som skulle svara, för man kunde ju inte garantera att det var kompisen som svarade. Jag hade en kompis vars familj bara svarade deras efternamn när man ringde och då visste jag aldrig vem i familjen jag pratade med. Så jag planerade helt enkelt i mitt huvud hur konversationen skulle kunna gå. Detta planerande gjorde jag också när jag väl hade kommit till en kompis och jag skulle ringa på dörren för att komma in. Då stod jag och övade i huvudet på vad som skulle hända, för även där kunde jag ju inte veta vem som skulle öppna dörren.
- I skolan försökte jag alltid vara så duktig jag kunde och jag fick höra på utvecklingssamtalen att det gick bra för mig och att jag var duktig, men det var tre grejer jag alltid fick höra och det var: att jag måste våga svara på frågor och delta i klassdiskussioner (alltså vara aktiv på lektionerna, vilket jag i princip aldrig var under hela min skolgång) för även om lärarna vet att jag kan och är duktig så måste jag visa det "muntligt", att jag måste fråga om hjälp när jag inte förstår något (jag frågade i princip aldrig om hjälp för jag visste inte hur jag skulle fråga om hjälp, när det var rätt timing att fråga om hjälp och sedan ville jag inte framstå som dum) och den tredje grejen var att jag skulle vara mer aktiv på idrotten.
- Även om jag var duktig i skolan och verkligen försökte göra mitt bästa så hade jag svårt för vissa grejer och en av dessa grejer var hörförståelse. Jag fattade inte hur andra bara kunde lyssna och veta vad de skulle lyssna efter. Även om det stod på pappret vad man skulle lyssna efter så hade jag så svårt att sortera ut det viktiga ur det som sades, för det var ju så mycket information och det gick ofta väldigt fort! Det var fett svårt att plocka ut det väsentliga och ignorera det som var oviktigt. Detta blev svårare med åldern också eftersom proven blev mer avancerade, det gick fortare och man fick mindre tid att tänka. Läsförståelse var lättare för då hade man alltid texten framför sig så man kunde gå tillbaka hur mycket som helst. Jag var ganska bra på det, men då läste jag inte först texten och svarade sedan på frågorna, utan jag läste frågorna först och tog en fråga i taget som jag försökte hitta svar på i texten för jag hade inte klarat av att minnas vad jag läst och svara på frågorna efter det. Fast så kanske alla gör, vad vet jag?
- Enda sedan jag var riktigt liten har jag haft vissa konstiga "rörelser" jag har gjort. När jag var i förskoleåldern brukade jag vifta med armarna och ibland benen (om jag satt ner) när jag var exalterad och jag gjorde vissa särskilda skutt, eller jag skulle nog inte kalla det skutt, men jag vet inte hur jag ska förklara det. En annan grej som jag gjort sedan jag föddes i princip, är att lukta på min egen hand. Jag vet inte varför, men jag har alltid älskat och funnit trygghet i att lukta på min ena hand (alltså en hand i taget). Så jag kunde sitta länge och hålla handen över näsan. När jag blev lite äldre (vet inte när detta började) gjorde jag en grej som var att spänna hela kroppen, vrida på huvudet åt ett håll och trycka ihop händerna hårt. Detta gjorde jag oftast i samband med något jag skapat eller höll på att skapa, t.ex. när jag ritade. Ytterligare en grej jag gjort väldigt länge, men inte minns hur länge, är att riva med naglarna längs sömmar på kläder, speciellt sömmen där nere på en tröja. Det är så avkopplande och det känns nästan som jag zonar ut när jag gör det. Jag kan sitta/stå länge och bara riva med en nagel längs sömmen fram och tillbaka. Det finns mer saker jag gör, men dessa är de vanligaste och som jag i princip alltid gjort (och alltså fortfarande gör). Just att vifta på händerna gjorde jag främst när jag var så där liten, men man kan se att jag gör liknande rörelser på en hemmavideo från när jag var utomlands en gång i 12-årsåldern. Då viftade jag dock bara på händerna och inte armarna. Jag har också märkt att sedan jag började läsa en massa och tänka på en ev. diagnos så har jag börjat vifta med armarna igen och det känns så befriande på något sätt. Nu gör jag det för att typ göra av med energi eller om jag är exalterad (dock inte när andra ser på). De andra grejerna har jag gjort hela tiden, men mer eller mindre genom åren. Nu har det blivit mer, men det kan ju bero på att jag har fått mer förståelse för mig själv och jag vet också att det inte är något fel. Dock gör jag mer diskreta saker när jag är bland folk.
- När det kommer till sensoriska grejer har jag nästan så länge jag kan minnas hatat att få russinfingrar som man får av vatten. Jag klarar inte av att röra andra människor, eller mig själv när fingrarna är så. Jag klarar heller inte av om någon annan som har russinfingrar rör vid mig. Detta är dock lite oklart, för trots detta har jag alltid älskat att bada och jag är som en fisk i vattnet. Jag antar att min strategi har varit att inte ta i folk eller vissa saker för att slippa obehagskänslorna. När jag var på t.ex. stranden när jag var yngre var jag tvungen att vänta en stund efter att jag kommit upp ur vattnet innan jag kunde ta i saker och fika (som vi brukade göra efter/mellan bad). Något annat som har med vatten att göra är att jag hatade att få vatten i ögonen när mamma tvättade mitt hår som barn. Jag var tvungen att hålla en handduk framför ögonen och när jag väl fick vatten i ögonen kände jag hur jag bara ville bryta ihop och jag minns att jag nästan grät ibland för det var så obehagligt (kanske till och med gjorde det? Har så svårt att minnas). Vi fick också köpa en speciell skärm som skulle leda bort vattnet från ansiktet. På tal om hår så var jag väldigt håröm som barn och hatade speciellt när frisören skulle kamma håret, för det gjorde så sjukt ont. Dock vågade jag aldrig säga till utan led i tystnad. Jag har också minnen från när jag var väldigt liten och skulle ut och leka i snön och jag tyckte mina kläder satt fel. På vintern har man ju lager på lager och då kunde ena byxbenet åka upp lite under overallen eller så kunde en strumpa hasa ner etc. Då kände jag också för att gråta och det var väldigt frustrerande minns jag. Dock minns jag inte hur ofta detta hände. För att återkomma till russinfingrarna kan jag erkänna en pinsam och äcklig sak och det är att jag nästan aldrig tvättar händerna, om jag inte är kladdig (hatar kladd) eller när jag går på offentliga toaletter. Kan jag undvika att bli blöt om händerna så gör jag det och dessutom hatar jag den "rena" känslan som händerna får efter en tvätt. Det liksom stramar på ett obehagligt sätt och huden har liksom inte hunnit få sina naturliga oljor tillbaka.
En annan grej jag hatar med hela mitt hjärta är när folk andas på min hud. Det är så fruktansvärt obehagligt att känna andetag mot huden och jag känner att jag måste "borsta bort" andetaget och sedan täcka med något för att inte känna det igen (om personen sitter bredvid mig t.ex. Jag var till och med öppen med det till min bästa barndomskompis och då löste vi det genom att jag lade en kudde/tröja/filt över armen när jag t.ex. spelade ett datorspel med henne och det var jag som styrde musen (alltså att min arm i vanliga fall var exponerad när jag styrde). Jag har också skitsvårt för vissa ljud så som smaskningar, snarkningar, när folk visslar med näsan och när folk andas högt. Det är det främsta i alla fall, sedan tycker jag det är jobbigt med folk som river på sina naglar, när man drar ut lådor ur en frys, glas som krossas, ballonger som spräcks (var rädd för det när jag var yngre). När jag ska sova måste jag ha det knäpptyst och därför har jag sovit med öronproppar varje natt sedan jag var rätt liten (vilket jag har skämts så mycket för när jag sovit över med kompisar och jag har försökt dölja det).
- I 6an fram till halva 7an blev jag mobbad och utfryst av majoriteten av klassen och det var ett tjejgäng som startade det. Anledningen som jag senare fick höra var att jag tydligen hade gjort/sagt något till en av tjejerna som måste ha gjort henne upprörd då eftersom hon ville mobba mig efter det. Dock insåg jag inte att jag var mobbad förrän efteråt.
- Efter mobbningen blev två av mobbarna vän med mig?? Jag har ingen som helst aning om hur det ens gick till. Det hände i alla fall och jag kände inte att jag hade något annat val än att umgås med dem trots att jag hatade att umgås med dem för de ville hela tiden träffa nya människor och umgås ofta (vilket jag verkligen inte ville). När jag väl följde med och träffade nya människor satt jag helt tyst och visste inte hur jag skulle bete mig. Dessa nya människor brukade alltid säga "varför är du så tyst?" och "varför pratar du inte?" och det enda jag kunde svara var "jag vet inte" eller "jag har inget att säga". Den "vänskapen" varade fram tills i början av vårterminen i 9an då jag totalt kraschade efter att ha försökt spela en roll i 2-3 år. Dessutom hade den ena "vännen" en tendens till att utnyttja min oförmåga att säga nej. Jag blev mer och mer deprimerad när 9an började och på våren klarade jag det inte mer. Jag hade börjat självskada en hel del och hade självmordtankar varje dag. Kom i kontakt med bup, men fick bara ångest av att gå dit så jag slutade gå till slut och låtsades må bättre.
Okej, det finns mycket mycket mer att skriva, men det har redan blivit en hel roman känner jag. Snälla förlåt för det! Att vara kortfattad är inte min starkaste sida...
Om någon stackare där ute lyckades läsa hela texten får ni gärna säga om ni kan känna igen er i något eller om något är helt främmande. Jag är förresten tjej om någon undrar (har ju läst om att asperger ofta yttrar sig på ett annorlunda sätt hos tjejer).