Smoyy skrev:Jag som fick uppfattningen att du också led av grov insomnia.
Jag har bara väldigt lite insomni. Den inträffar om jag har mycket ångest eller oro eller måste upp "i tid" nästa dag. Skulle säga att den är högst en tiondel av mina sömnproblem.
Jag kan sova. Problemet är NÄR. Skulle jag lämnas i ett rum med mat men inga fönster (men lampor haha) så tror jag att jag skulle lägga mig senare och senare och dessutom sova ganska länge. Jag skulle alltså somna men det skulle sällan vara tider som är accepterade av mig eller samhället.
Med dagsljus och andras aktiviteter närvarande försöker jag att inte somna senare än 4-5 på morgonen men det funkar inte alltid eftersom mitt inre dygns längd inte stämmer med det riktiga dygnet. Så jag kämpar mycket med att det ska hålla sig stabilt.
Att vara inte stabil i sin dygnsrytm är nästan ett värre handikapp för mig än att ha ett väldigt sent insomnande. Jag känner att jag skulle vara nöjd om jag fick veta att jag kunde sova kl 4 varje morgon. Då skulle det t o m funka om jag måste upp 7 en dag för en natt med kort sömn klarar jag. Men med ett sådant kaotiskt sömnmönster har jag inte den blekaste om jag kommer ha sovit alls innan kl 7.
Det kan anses som ett ickeproblem och man kan väl sova när man vill som min fd läkare sa, när man är sjukskriven. Men riktigt så lätt är det inte. Folk ringer, folk vill umgås, jag vill umgås med dem, jag vill ha iallafall lite dagsljus, jag vill kunna köpa mat när affären är öppen osv.
Ger jag upp att försöka stabilisera när jag somnar så hamnar jag väldigt snabbt där jag vaknar kl 23. Det känns jättedeppigt att vakna då när hela världen precis lägger sig.
Sedan vet jag att det kommer gå ett par nätter sedan hoppar det fram till kl 4 och då kan jag göra vissa förmiddagsgrejer men man blir så fort trött på dagen efter att ha vaknat såpass tidigt. Så sedan efter ytterligare dagar hoppar sömnen fram till att jag vaknar 6-8 sådär. Och då tycker man ju att det var ju jättebra. När vanliga människor vaknar.
Men det är då tortyren kommer. Från att ha upplevt att mitt inre dygn är mer än 24 timmar långt så när jag vaknar tidigt, upplever jag att mitt inre dygn är för kort. Runt 14-15 kan jag knappt stå på benen men vet om att inte tvingar min själv i ett jättetrött tillstånd till ca 22, så kommer jag inte kunna ta en kort tupplur utan om jag somnar jag blir oväckbar och vaknar av mig själv kanske kl 23. Och då är jag på ruta noll igen!!!
Så det är bara att streta på. Jag ska låna en app som mäter djupsömn, vet inte om den är avancerad nog. Men min teori är att jag har min bästa sömn mellan kl 4 på morgonen till kl 12 på dagen. Jag känner mig helt enkelt inte utvilad om jag sover de tider en normal människa sover. Jag känner mer som om det är en lång lättare tupplur. Då kanske det inte är konstigt att det är så svårt att vara vaken hela dagen sedan.
Jag har provat dagligen i över ett år (2001 så det var ett tag sedan) att vakna i normal tid som de vanliga gör, eftersom jag gick på miljöterapin då och den var hela dagen och började tidigt. Jag trodde i min dumhet att somna tidigt det kan jag väl vänja mig vid, men det blev totalkatastrof. Det var en så dålig tid för mig att sova att jag faktiskt vaknade efter bara ett par timmars sömn, och somnade om kunde jag inte.
Så jag inser att ska jag jobba på stabilitet i min sömn så får det bli i enlighet med när min kropp sover som mest effektivt. Dvs jag kan gå genom hela dagen utan att nästan gråta rakt ut av trötthet. Jag känner att jag kommer inte behöva sömn förrän det är dax.
Då kan man ju säga att sätt klockan på 13 och somna 4 så blir det lagom timmar kanske. Jag gör faktiskt så i perioder. Tills kroppen hoppar framåt i tiden och vägrar sova på sin sömntid. jag går ändå upp när klockan ringer och kan hålla det mönstret i en vecka. Men till slut kollapsar det, kraften inombords är för stor och jag är för klen så till sist så stänger jag av klockan och sover mera.
Det gick bättre innan då det fanns en sömnmedicin som jag tålde och som var effektiv. Jag fick "nolla" dvs hålla fast min dygnsrytm tre gånger i veckan så om det drog sig lite gjorde det inget för jag kunde skruva tillbaka med ett piller så var det finfint! Men nu finns inte den medicinen mer och andra sömnmediciner har inte alls samma egenskap tyvärr. Så jag är lämnad åt att rent mekaniskt försöka lösa detta.
Har använt massa olika trick, men inget funkar ju!
Att du trodde jag har insomni är inte så konstigt. Försenad och instabil sömnfas finns som diagnos MEN ingen läkare vet vad det är! Inte ens de som jobbar med aspergers /ADHD där det är extra vanligt.
Min förra läkare skulle skicka mig på KBT för att att jag skulle lära mig slappna av och inte oroa mig vid sänggåendet då jag PRECIS hade förklarat att i de allra flesta fall känner jag ingen oro vid sänggående och jag grubblar inte, det är bara att jag inte är sovtrött än.
Hur kan detta problem vara så osynligt både i aspergervärlden och bland läkare som sysslar med personer med aspergers?
Det är klart, insomni är mycket vanligare, men det känns så fel att ha en insomnidiagnos fast jag INTE har insomni.
Det är självklart jättejobbigt att ha insomni och inte få de timmarna man behöver, men man blir bara sur som derpad dygnsrytmsskadad när läkaren kör hela sömnhygienrasket för dem. Jag lider med de som har det som jag och måste leva ett vanligt liv. Jag hade detta även som barn och ungdom och ung vuxen men det var ju bara att bita ihop. Jag tror jag gjorde slut på min självdisciplin under de åren. Att alltid gå upp fast man inte sovit tillräckligt. Jag kan det inte numera fastän jag försökt, men då kunde jag somna "i tid" på ren sömnbrist. Så då kunde jag somna runt 1 och gå upp runt 6.
Jag vet inte varför det yttre tvånget inte funkar längre. Men det känns som störningen helt gradvis blivit sämre för varje år. Jag märker det när jag ser tillbaka, att för några år sedan var det LITE bättre.
Jag tycker sjukvården skulle göra mer för att hålla dessa två sömnproblem mer åtskilda eftersom råd angående dem inte gäller mellan varandra.
Så ja, man kan ha en svår sömnstörning och samtidigt få tillräckligt med sömn (de dagar man inte måste upp men då är det ju bara tillfälligt).