Mår jag för bra för en utredning?
Postat: 2017-11-23 10:21:31
Är ledsen efter gårdagens besök på vårdcentralen där jag hoppades på remiss för Aspergerutredning, men nu förstår jag att jag är för frisk. Finns några högfungerande vuxna här som kan berätta hur det gått för er? Jag har eget företag, barn och min husläkare har förklarat för mig att jag borde vara glad. Nedan följer anteckningar från besöket i går. Kram från en bortbyting.
Så fort jag sätter mig i besöksstolen inser jag att det var ett misstag att ta på mig den fina kappan och kamma mig. Under kappan bär jag mjuka kläder, velour och tränings-bh eftersom jag inte står ut med kläder som skaver. Min husläkare fingrar på datorn innan han sätter sig framför mig, kroppen samlad till en låda. Han består av vinklar: knän, armbågar och kantigt ansikte. Får ur mig att jag varit här femtio gånger förut. I mitt huvud. Han verkar inte förstå. Säger att jag tror att jag har Aspergers, liksom min dotter. Inser att han redan har bestämt sig.
”Du är gift, har barn, jobbar. Du har framgång. Jag tycker vi ska vara glada!” säger han snabbt. Jag tar fram mina anteckningar, boken som är fylld med post-it-lappar och sida efter sida med livshistoria. Nämner några symptom. Han ger mig lugnande ord.
”Du fungerar ju bra!” Att jag precis sagt att jag nästan var utbränd för ett par år sedan går honom förbi, liksom orden om depression, ångest, insomnia. Att jag kan bli stående i en affär för att jag inte kan fatta beslut. Missar jobbmöten och barnens aktiviteter även när jag mår bra och har skrivit in allt i samtliga kalendrar. Förstår att han redan har bestämt sig. Jag mår bra. Även om jag säger att jag inte gör det. Erinrar mig att mitt ansikte sällan berättar vad jag känner och tänker, eftersom jag brukar se neutral ut, men jag vet inte hur jag borde se ut just nu. Inte för glad. Mig själv kan jag heller inte vara, läget är alldeles för spänt.
”Både jag och min dotter har svårt för småprat”, säger jag. ”Vi förstår inte att det är viktig kommunikation utan sorterar bort det som irrelevant och då blir det svårt att skapa vänner. Speciellt i tonåren.” Då säger han något om hur enstöriga människor med autism är, att de inte är sociala.
”Men det stämmer ju inte”, säger jag. ”Min dotter är väldigt social. Då blir det extra smärtsamt när man inte förstår det sociala samspelet. Det har jag ju lärt mig med åren, så jag kan hjälpa henne.”
Nu äter jag upp hans tid. Egentligen tycker han att jag inte har något här att göra. Jag är ju frisk och fungerar bra och vi ska vara glada. Det skulle vara helt okej om han bara sa att skattemedlen inte räcker till någon som jag, då skulle jag kunna lämna rummet. I stället lutar han sig framåt i sin lådliknande, förstående position men verkar inte begripa något jag säger alls. Jag är en alien. Visar mina papper med provresultat från ett test som visar neurotypiska och neurodiversa drag. Han tittar och ser smart ut.
”Du har ju bra poäng!” säger han.
”Alltså, jag har höga poäng för perception på sidan för neorodiversa egenskaper. Som någon med Aspergers. Men min förmåga till normala relationer är god.” Ja hyfsat god i alla fall, tänker jag. Kramar uppskattar jag bara från mina närmaste och massage från en främmande person är otänkbart.
”Det här siffrorna betyder ingenting för mig.” Nej, jag märker det. Hjärnan går på högvarv och min strukturerade bakgrund, livsberättelse och analys finns det inte tid för. Mötet är egentligen avslutat men jag är kvar och han lutar sig fortfarande framåt. Han menar väl och är verkligen vänlig. Ler hela tiden. Jag känner mig nollställd. Gör ett par sista ansatser. Berättar om hur udda jag var när jag växte upp. Konstig. Mobbad. Stirrade på alla. (Än i dag brukar jag veta exakt vilken ögonfärg någon har, men när någon jag känner dyker upp i fel sammanhang vet jag inte alltid vem det är – men det hinner jag inte säga – inte heller att jag har strabismus och att jag har hittat en studie som säger att det är mycket vanligare hos personer som har Aspergers). Att jag känner igen mig väldigt väl när jag läser självbiografier av kvinnor med Aspergers. Det är inte bekvämt att berätta det här för någon som bara sitter och gör sitt jobb.
”Du har ju lyckats så bra”, säger han coachande. ”De där sakerna dyker väl upp nu när du har din dotter också.” Instämmer. Nämner att förmågan att fokusera och forska innebär att jag snabbt blir självlärd inom alltifrån hundar till konsten att bygga hemsidor. Det gillar han, det är ju jättepositivt. Att förmågan till fokus hör ihop med Aspergers vet jag inte om han förstår. Pratar om att läsa flytande när jag var fem år, ha spretig begåvning, hata skolan. Med fantastiska högskolebetyg vet jag att jag är smart. Och samtidigt förbluffande obegåvad i vissa sammanhang, som när jag besvarar skämt med stort allvar och långa förklaringar. Måste anstränga mig för att ge syre åt andra, så att jag inte pratar för mycket eller blir för personlig för snabbt.
Nämner att jag är enormt klumpig, krossar alla glas, slår mig ofta, lärde mig cykla och simma sent. I efterhand har jag ingen aning om han kopplade ihop det här med Aspergers eller om han bara trodde att jag satt och småpratade, för det mesta nickade han och tyckte att jag skulle vara glad. Jag hinner inte säga något om min mors självmordsbenägenhet eller att jag tror att hon också har Aspergers, att jag bott själv med mina syskon sedan jag var tonåring, eller hur jag som tonåring tränade hårt för att skaffa passande leenden med en blinkning på precis rätt ställe så att jag skulle kunna starta ett nytt liv någon annanstans där ingen kände mig. Episoden från nutiden där en av mina älsklingar försökte ta livet av sig verkar han inte höra över huvud taget. Men när jag nämner att jag avskyr att åka bil och inte kan ta körkort vaknar han till.
”Nu känner jag faktiskt sympati för dig. Jag gillar inte heller bilar. Men man kan åka kommunalt!”
Han verkar tro att jag behöver bekräftelse, att någon ska säga att allt är okej, att vi inte behöver etiketter eller diagnoser, för alla är individer. Det jag önskar mig är karta och kompass till min livshistoria, verktyg för att hjälpa mitt eget barn, och så vill jag veta om jag bör undvika utlandsjobb eftersom det senaste fick mig att ligga vaken med ångest varje natt trots att jag bodde på ett idylliskt ställe. Har skapat mitt eget arbete och kan jobba mycket hemifrån. Min besatthet har blivit mitt yrke och jag kan dela med mig och föra monologer så att folk har nytta och glädje av det. En viss sorts musik och läsning behövs också. Jag tar Johannesört för att få ett jämnare humör och det fungerar, jag har just nu en positiv period. För sömn tar jag Valeriana och det fungerar ibland men inte alltid.
”Ja det där är ju naturmedel och sådana får man ta. Det är ju bra att du hittar lösningar. Men jag hoppas att du inte känner att du inte blir bemött nu. Du kan alltid söka privat.”
Jag vet inte vad jag ska känna, det här går för fort. Munnen säger saker, det är samma autopilot som jag har för föräldramöten som slår på, med lite hummande och medhåll. Vet att skalet ser bra ut. Får ofta höra att jag ser så ung ut och det är ju också vanligt när man har Aspergers men det säger jag inte. Nämner något om hur svårt jag har för föräldramöten och mingel, då sparkar jag med benen och låtsas anteckna men skriver på någon text.
”Ja det gör ju ingenting, det finns ju en pappa också och han går på mötena, eller hur?”
”Hm … vi undviker dem nog båda två så gott det går”, säger jag och tänker på att jag är glad över min älskade man. Extremt monogam är jag. Lojal. Ytterst få nära vänner och de som är nära pratar jag sällan med.
”Och livet har en vardag”, fortsätter han förnuftigt. Mitt inre protesterar och för en gångs skull säger jag det jag verkligen känner.
”Jag har ingen vardag. Jag har magi eller ett helvete.” Det verkar han inte riktigt kunna ta in, men snart är han tillbaka i sitt spår igen.
”Så kan det vara. Det är okej. Jag tycker vi ska vara glada. Och buddhismen är faktiskt bra.”
Visserligen tycker jag att buddhismen är sympatisk men varför pratar han om det nu? Tycker han att jag borde meditera mera eller vad? Prövar försiktigt.
”Jag gör yoga och försöker meditera men det är rätt omöjligt. Mitt huvud släcker sällan ned, det är så många lager där inne.”
”Jaaa … men man måste öva.” Mmm. Okej. En svart klump har formats mitt i solar plexus. Den är blytung.
”Okej, tack ska du ha då”, säger jag och går. Hälsningsfraser. Ha det så bra. Hälsa familjen.
Jag hade tänkt handla i den lilla närbutiken på vägen hem, men det kan jag inte. För nu tåras ögonen. Det blir raka vägen hem där jag lägger mig på soffan med precis rätt musik i lurarna och jag sover som en stock i två timmar. När jag vaknar är det svart bläck i hela bröstet. Tänker att vi inte ska vara glada. Vi ska vara rasande, förtjusta, nollställda, berusade, förtvivlade och deprimerade, bara det inte pågår för länge, för alla känslor behövs. Även om det i mitt fall kan ta lång tid innan jag förstår vad de olika fenomenen i kroppen betyder.
Så fort jag sätter mig i besöksstolen inser jag att det var ett misstag att ta på mig den fina kappan och kamma mig. Under kappan bär jag mjuka kläder, velour och tränings-bh eftersom jag inte står ut med kläder som skaver. Min husläkare fingrar på datorn innan han sätter sig framför mig, kroppen samlad till en låda. Han består av vinklar: knän, armbågar och kantigt ansikte. Får ur mig att jag varit här femtio gånger förut. I mitt huvud. Han verkar inte förstå. Säger att jag tror att jag har Aspergers, liksom min dotter. Inser att han redan har bestämt sig.
”Du är gift, har barn, jobbar. Du har framgång. Jag tycker vi ska vara glada!” säger han snabbt. Jag tar fram mina anteckningar, boken som är fylld med post-it-lappar och sida efter sida med livshistoria. Nämner några symptom. Han ger mig lugnande ord.
”Du fungerar ju bra!” Att jag precis sagt att jag nästan var utbränd för ett par år sedan går honom förbi, liksom orden om depression, ångest, insomnia. Att jag kan bli stående i en affär för att jag inte kan fatta beslut. Missar jobbmöten och barnens aktiviteter även när jag mår bra och har skrivit in allt i samtliga kalendrar. Förstår att han redan har bestämt sig. Jag mår bra. Även om jag säger att jag inte gör det. Erinrar mig att mitt ansikte sällan berättar vad jag känner och tänker, eftersom jag brukar se neutral ut, men jag vet inte hur jag borde se ut just nu. Inte för glad. Mig själv kan jag heller inte vara, läget är alldeles för spänt.
”Både jag och min dotter har svårt för småprat”, säger jag. ”Vi förstår inte att det är viktig kommunikation utan sorterar bort det som irrelevant och då blir det svårt att skapa vänner. Speciellt i tonåren.” Då säger han något om hur enstöriga människor med autism är, att de inte är sociala.
”Men det stämmer ju inte”, säger jag. ”Min dotter är väldigt social. Då blir det extra smärtsamt när man inte förstår det sociala samspelet. Det har jag ju lärt mig med åren, så jag kan hjälpa henne.”
Nu äter jag upp hans tid. Egentligen tycker han att jag inte har något här att göra. Jag är ju frisk och fungerar bra och vi ska vara glada. Det skulle vara helt okej om han bara sa att skattemedlen inte räcker till någon som jag, då skulle jag kunna lämna rummet. I stället lutar han sig framåt i sin lådliknande, förstående position men verkar inte begripa något jag säger alls. Jag är en alien. Visar mina papper med provresultat från ett test som visar neurotypiska och neurodiversa drag. Han tittar och ser smart ut.
”Du har ju bra poäng!” säger han.
”Alltså, jag har höga poäng för perception på sidan för neorodiversa egenskaper. Som någon med Aspergers. Men min förmåga till normala relationer är god.” Ja hyfsat god i alla fall, tänker jag. Kramar uppskattar jag bara från mina närmaste och massage från en främmande person är otänkbart.
”Det här siffrorna betyder ingenting för mig.” Nej, jag märker det. Hjärnan går på högvarv och min strukturerade bakgrund, livsberättelse och analys finns det inte tid för. Mötet är egentligen avslutat men jag är kvar och han lutar sig fortfarande framåt. Han menar väl och är verkligen vänlig. Ler hela tiden. Jag känner mig nollställd. Gör ett par sista ansatser. Berättar om hur udda jag var när jag växte upp. Konstig. Mobbad. Stirrade på alla. (Än i dag brukar jag veta exakt vilken ögonfärg någon har, men när någon jag känner dyker upp i fel sammanhang vet jag inte alltid vem det är – men det hinner jag inte säga – inte heller att jag har strabismus och att jag har hittat en studie som säger att det är mycket vanligare hos personer som har Aspergers). Att jag känner igen mig väldigt väl när jag läser självbiografier av kvinnor med Aspergers. Det är inte bekvämt att berätta det här för någon som bara sitter och gör sitt jobb.
”Du har ju lyckats så bra”, säger han coachande. ”De där sakerna dyker väl upp nu när du har din dotter också.” Instämmer. Nämner att förmågan att fokusera och forska innebär att jag snabbt blir självlärd inom alltifrån hundar till konsten att bygga hemsidor. Det gillar han, det är ju jättepositivt. Att förmågan till fokus hör ihop med Aspergers vet jag inte om han förstår. Pratar om att läsa flytande när jag var fem år, ha spretig begåvning, hata skolan. Med fantastiska högskolebetyg vet jag att jag är smart. Och samtidigt förbluffande obegåvad i vissa sammanhang, som när jag besvarar skämt med stort allvar och långa förklaringar. Måste anstränga mig för att ge syre åt andra, så att jag inte pratar för mycket eller blir för personlig för snabbt.
Nämner att jag är enormt klumpig, krossar alla glas, slår mig ofta, lärde mig cykla och simma sent. I efterhand har jag ingen aning om han kopplade ihop det här med Aspergers eller om han bara trodde att jag satt och småpratade, för det mesta nickade han och tyckte att jag skulle vara glad. Jag hinner inte säga något om min mors självmordsbenägenhet eller att jag tror att hon också har Aspergers, att jag bott själv med mina syskon sedan jag var tonåring, eller hur jag som tonåring tränade hårt för att skaffa passande leenden med en blinkning på precis rätt ställe så att jag skulle kunna starta ett nytt liv någon annanstans där ingen kände mig. Episoden från nutiden där en av mina älsklingar försökte ta livet av sig verkar han inte höra över huvud taget. Men när jag nämner att jag avskyr att åka bil och inte kan ta körkort vaknar han till.
”Nu känner jag faktiskt sympati för dig. Jag gillar inte heller bilar. Men man kan åka kommunalt!”
Han verkar tro att jag behöver bekräftelse, att någon ska säga att allt är okej, att vi inte behöver etiketter eller diagnoser, för alla är individer. Det jag önskar mig är karta och kompass till min livshistoria, verktyg för att hjälpa mitt eget barn, och så vill jag veta om jag bör undvika utlandsjobb eftersom det senaste fick mig att ligga vaken med ångest varje natt trots att jag bodde på ett idylliskt ställe. Har skapat mitt eget arbete och kan jobba mycket hemifrån. Min besatthet har blivit mitt yrke och jag kan dela med mig och föra monologer så att folk har nytta och glädje av det. En viss sorts musik och läsning behövs också. Jag tar Johannesört för att få ett jämnare humör och det fungerar, jag har just nu en positiv period. För sömn tar jag Valeriana och det fungerar ibland men inte alltid.
”Ja det där är ju naturmedel och sådana får man ta. Det är ju bra att du hittar lösningar. Men jag hoppas att du inte känner att du inte blir bemött nu. Du kan alltid söka privat.”
Jag vet inte vad jag ska känna, det här går för fort. Munnen säger saker, det är samma autopilot som jag har för föräldramöten som slår på, med lite hummande och medhåll. Vet att skalet ser bra ut. Får ofta höra att jag ser så ung ut och det är ju också vanligt när man har Aspergers men det säger jag inte. Nämner något om hur svårt jag har för föräldramöten och mingel, då sparkar jag med benen och låtsas anteckna men skriver på någon text.
”Ja det gör ju ingenting, det finns ju en pappa också och han går på mötena, eller hur?”
”Hm … vi undviker dem nog båda två så gott det går”, säger jag och tänker på att jag är glad över min älskade man. Extremt monogam är jag. Lojal. Ytterst få nära vänner och de som är nära pratar jag sällan med.
”Och livet har en vardag”, fortsätter han förnuftigt. Mitt inre protesterar och för en gångs skull säger jag det jag verkligen känner.
”Jag har ingen vardag. Jag har magi eller ett helvete.” Det verkar han inte riktigt kunna ta in, men snart är han tillbaka i sitt spår igen.
”Så kan det vara. Det är okej. Jag tycker vi ska vara glada. Och buddhismen är faktiskt bra.”
Visserligen tycker jag att buddhismen är sympatisk men varför pratar han om det nu? Tycker han att jag borde meditera mera eller vad? Prövar försiktigt.
”Jag gör yoga och försöker meditera men det är rätt omöjligt. Mitt huvud släcker sällan ned, det är så många lager där inne.”
”Jaaa … men man måste öva.” Mmm. Okej. En svart klump har formats mitt i solar plexus. Den är blytung.
”Okej, tack ska du ha då”, säger jag och går. Hälsningsfraser. Ha det så bra. Hälsa familjen.
Jag hade tänkt handla i den lilla närbutiken på vägen hem, men det kan jag inte. För nu tåras ögonen. Det blir raka vägen hem där jag lägger mig på soffan med precis rätt musik i lurarna och jag sover som en stock i två timmar. När jag vaknar är det svart bläck i hela bröstet. Tänker att vi inte ska vara glada. Vi ska vara rasande, förtjusta, nollställda, berusade, förtvivlade och deprimerade, bara det inte pågår för länge, för alla känslor behövs. Även om det i mitt fall kan ta lång tid innan jag förstår vad de olika fenomenen i kroppen betyder.