Önskar tips från AS-NT par med välfungerande förhållande!
Postat: 2017-10-22 17:09:55
Hej!
Jag var tillsammans med min partner i flera år innan vi bestämde att dela på oss. Efter mer än ett halvår ifrån varandra älskar jag fortfarande honom och upplever inte att jag kan gå vidare. Jag är helt enkelt förtjust i honom och uppskattar verkligen många av hans egenskaper. Anledningen till att vi valde att sluta träffas är de olika närhetsbehov vi har. För någon vecka sedan insåg jag att han förmodligen har asperger, eller en mild grad av det. Det förklarade en del för mig.
Jag har inte varit den perfekta partnern för honom. Eftersom jag inte visste att han hade asperger har jag kritiserat honom för hans sätt att dra sig undan men främst för hans sätt att uttrycka känslor. Jag tyckte att han uttryckte för lite och jag behövde mer för att känna mig trygg. Han blev mer låst och jag mer desperat. Klassiskt! Men efter en del läsande på internet, olika forum och artiklar har jag förstått att vissa AS - NT par får det att funka bra och jag skulle oerhört gärna vilja att jag och mitt ex, som inte verkar stängd för ett förhållande igen, ska bli en av de par som får det att funka!
Vi har träffats ett par gånger nu igen, och jag älskar honom verkligen fortfarande. Jag märker på sociala medier att han "visar" mer känslor nu än tidigare. Att ta upp med honom att jag läst om asperger känns olägligt. Istället för att ställa krav eller be honom gå och eventuellt få en diagnos vill jag fokusera på vad jag kan göra. Med det menar jag inte enbart hur jag kan vara mot honom utan hur jag kan hantera det i mig själv.
Jag skulle vara oerhört tacksam om någon med väl fungerande förhållanden vill dela med sig om tips både på hur man som NT bör agera mot en partner med AS?
Men framför allt: Hur hanterar jag det i mig själv?
Jag är fullt medveten om de positiva egenskaper han har... Han är lojal, rolig, artig, lugn, brusar aldrig upp, älskar djur och natur, spännande, gullig, godhjärtad, smart och lätt att tycka om. När det inte har varit skit mellan oss har det varit helt jävla underbart.
Jag är rädd att bli ensam när mina föräldrar är döda. De har blivit en trygg punkt där jag är omhändertagen under de perioder det har varit jobbigt mellan mig och killen.
Hur kan man få bort de värsta dipparna?
Och hur kan jag hantera dem?
Hjälp please!
Jag var tillsammans med min partner i flera år innan vi bestämde att dela på oss. Efter mer än ett halvår ifrån varandra älskar jag fortfarande honom och upplever inte att jag kan gå vidare. Jag är helt enkelt förtjust i honom och uppskattar verkligen många av hans egenskaper. Anledningen till att vi valde att sluta träffas är de olika närhetsbehov vi har. För någon vecka sedan insåg jag att han förmodligen har asperger, eller en mild grad av det. Det förklarade en del för mig.
Jag har inte varit den perfekta partnern för honom. Eftersom jag inte visste att han hade asperger har jag kritiserat honom för hans sätt att dra sig undan men främst för hans sätt att uttrycka känslor. Jag tyckte att han uttryckte för lite och jag behövde mer för att känna mig trygg. Han blev mer låst och jag mer desperat. Klassiskt! Men efter en del läsande på internet, olika forum och artiklar har jag förstått att vissa AS - NT par får det att funka bra och jag skulle oerhört gärna vilja att jag och mitt ex, som inte verkar stängd för ett förhållande igen, ska bli en av de par som får det att funka!
Vi har träffats ett par gånger nu igen, och jag älskar honom verkligen fortfarande. Jag märker på sociala medier att han "visar" mer känslor nu än tidigare. Att ta upp med honom att jag läst om asperger känns olägligt. Istället för att ställa krav eller be honom gå och eventuellt få en diagnos vill jag fokusera på vad jag kan göra. Med det menar jag inte enbart hur jag kan vara mot honom utan hur jag kan hantera det i mig själv.
Jag skulle vara oerhört tacksam om någon med väl fungerande förhållanden vill dela med sig om tips både på hur man som NT bör agera mot en partner med AS?
Men framför allt: Hur hanterar jag det i mig själv?
Jag är fullt medveten om de positiva egenskaper han har... Han är lojal, rolig, artig, lugn, brusar aldrig upp, älskar djur och natur, spännande, gullig, godhjärtad, smart och lätt att tycka om. När det inte har varit skit mellan oss har det varit helt jävla underbart.
Jag är rädd att bli ensam när mina föräldrar är döda. De har blivit en trygg punkt där jag är omhändertagen under de perioder det har varit jobbigt mellan mig och killen.
Hur kan man få bort de värsta dipparna?
Och hur kan jag hantera dem?
Hjälp please!