Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?
Postat: 2017-06-24 19:03:36
Hej,
jag blev nyss medlem här då sidor som denna har räddat mitt förstånd många gånger genom de senaste två åren. Nu är jag så utochin i skallen så jag känner att jag måste få någon slags övervägande fingervisning, helst från andra aspies men även från NT som mig själv. Jag ska FÖRSÖKA fatta mig kort och hålla mig ifrån emotionella utsvävningar, men då detta förhållande har varit en berg-och-dalbana under två års tid kan det bitvis bli komplicerat, långt eller väl detaljerat att läsa. Bear with me! Och snälla snälla, om någon läser detta, hjälp mig om ni tror att ni har den minsta aning om vad jag bör göra som vore det bästa för oss båda.
För två år sedan träffade jag min numera ex-pojkvän som har aspie. Vi föll pladask för varandra och umgicks intensivt i fyra dagar - fyra dagar, eftersom han precis hade fått en universitetsplats och en bostad i en annan stad över 30 mil bort. Hans examen låg då FEM ÅR bort, och det kändes kört. Vi försökte därför slå känslorna ur hågen, men det gick bara inte. Vi hördes av varje dag, oftast via Messenger och sms eftersom han inte vill prata i tfn, men allt oftare körde vi videosamtal via Messenger som verkade funka bra. Han berättade att han hade berättat om mig för sin familj och att han ville att vi skulle träffas nästa gång han kom hem igen.
En månad senare berättade han via Messenger att han hade varit med en annan tjej därnere, på fyllan. Jag blev förkrossad men försökte tänka att vi ju precis hade inlett någonting på femårsdistans, och dessutom var han sju år yngre än mig som är i 30-årsåldern och tog kanske inte känslor på samma allvar. Jag förlät honom men sa att han måste berätta för mig om hans känslor för mig svalnar eller om han känner igen att han vill vara med någon annan. Jag bad honom också att testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar eftersom han sa att han ville fortsätta ha en relation med mig och "skulle göra vadsomhelst" bara jag tog tillbaka honom. Detta gjorde han och vi fortsatte att ha daglig kontakt, vi ingick en verklig relation och vi sågs ca en helg i månaden i vår hemstad (eftersom jag jobbade helger och inte kunde hälsa på honom). Livet som kära verkade flyta på och jag fick nära kontakt med hans familj.
Jag upptäckte att vardagslivet var väldigt krävande men anpassade mig till det mesta (speciell kost, inga spontana kompisträffar, var sak på sin plats, att han spelade samma artist hemma om och om igen och till och med sov med musiken på). Jag kände mig trygg och lycklig både med honom och hans familj, och vi hade en otrolig dragningskraft till varandra. Det kändes alltid som att världen försvann under våra fötter när vi var nära varandra. En enda blick kunde få oss att kasta allting åt helvete och bara snärja in oss i varandra. Jag har aldrig känt såhär förut, och då har jag haft långvariga relationer på exempelvis 8 år bakom mig, varit förlovad, sambo etc.
Jag har alltid varit rak och ärlig som person. Undrar jag något frågar jag. Vill jag förmedla något sveper jag inte in det. Kanske funkade den livsstilen på honom, för han öppnade sig gradvis ganska tidigt för mig och berättade om pappans livshotande sjukdom och alkoholism, om sina egna rädslor och känslan av att alltid känna sig utanför, asocial och misslyckad. Jag lyssnade, stöttade, peppade, letade lösningar, tog hand om honom. Jag kände att jag hade ett meningsfullt syfte där jag gjorde skillnad för honom, vilket i sin tur gav mig skillnad i mitt eget liv. Våra gemensamma vänner tyckte att han var konstig men accepterade honom. Mina egna vänner tålde honom inte - på fyllan blev han alltid aggressiv både mot dem och mig, hotfull, högljudd, elak och avvisande.
Det var just det där, hans egen alkoholism, som han inte insåg att han hade ärvt förrän vi hade varit tillsammans i ca 7 månader och skulle fira hans födelsedag med gemensamma vänner på restaurang. Jag hade jobbat sent och tog t o m med mig löparskor till jobbet för att kunna springa till restaurangen och vara där i tid. Väl där dök han inte upp förrän en timme försent till vår bordsreservation och var då full och spydig mot mig. Efter ett par timmars elaka kommentarer och hånfulla skratt valde jag helt sonika att resa mig upp och gå. Han tog då tag i min arm och frågade varför - han förstod på fullaste allvar inte någonting trots att jag hade bett honom att sluta kalla mig saker eller vara respektlös flera gånger under kvällen. Jag åkte hem, och han gick vidare med sina vänner. En gemensam vän sa då äntligen också till honom att han alltid beter sig hemskt på fyllan, speciellt mot mig, och han verkade då ta till sig det eftersom han tog upp det med mig dagen därpå.
Han kunde dock inte sluta dricka, och utbrotten samt hans (för alla) tydliga flirtande med andra kvinnor som följde på alkoholen var något som drev oss längre och längre isär. Eftersom han blev en ”social” person när han drack, hur vidrig denna än visade sig bli under kvällen, så verkade han behöva vara den för att få uppleva något socialt samspel alls. Jag kände att jag började drunkna med honom, men varken kunde eller ville lämna honom. Jag kände mer än någonsin att han behövde mig, för han mådde ju inte bra och ingen annan verkade inse allvaret eller bry sig om honom just för att han ansågs vara ”konstig” och ”avvikande”. För mig var han den smartaste, sexigaste, finaste killen.
Under våren 2016 misslyckades han med ett par tentor och hade svårt att plugga under sommaren inför höstens omtentor medan han var hemma. Han är extremt överintelligent och hade ett mycket understimulerande sommarjobb som krävde energi utan att ge något tillbaka. Han började distansera sig och ingenting jag gjorde blev uppskattat eller lyckat. Jag kände att han var deprimerad, såsom jag har känt att han hade varit tidigare men aldrig ville acceptera. Han svarade med att bli ännu vresigare och elakare och till slut stod jag inte ut längre. Jag fick utbrott tillbaka, lämnade lägenheten vid ett tillfälle, orkade inte ta hand om honom mer när jag bara fick skit tillbaka.
Han visste precis vad han skulle säga, både för att knäcka mig och för att senare övertyga mig att ta honom tillbaka, och jag kände mig manipulerad. Jag kände mig också obegripligt och överrumplande oåterkalleligt kär. Han var allt för mig, hela min värld, trots att jag har flera höga utbildningar med en ljus framtid, en fin bostad, underbara husdjur och nära vänner. Var inte han lycklig, så var jag automatiskt inte det heller. Vår lycka hängde på hur han mådde. Som en annan NT sade i en artikel en gång: "Så länge vi umgås på hans sätt är det jätteroligt, jättetrevligt". Jag kunde inte få ha en dålig dag eller fokusera enbart på mig, för då ansågs jag vara en börda som han inte orkade med. Efter att ha läst om Aspergers i två år samt efter min examen i bland annat neurologi och neuropsykiatriska dolda funktionsnedsättningar så förstår jag hur han menade. Men det är inte lätt att tänka det när den man älskar stirrar en kallblodigt rakt in i ögonen med en blick svart som natten och sakligt artikulerar "Jag ÅNGRAR att jag träffade dig" eller "När vi ska åka båt i helgen ska jag hoppa över flytvästen så att jag drunknar ifrån dig". Detta varvades med "Jag vill gifta mig med dig", "Våra barn kommer bli de smartaste och snyggaste någonsin" och "Du är det bästa som har hänt mig, jag har aldrig känt såhär". Förvirringen blev, som ni säkert förstår, total för mig med tiden. Ni som är NT känner kanske igen er nu, och ni som är aspie kanske också gör det och vet varför.
Hursomhelst, vår saga tog abrupt slut en sensommardag 2016. Vi skulle åka på en picknick till hans barndomshem på landet och han hade föreslagit att vi skulle köpa en picknickfilt innan. Jag sa att jag redan hade en men han ville köpa en egen för att sedan ta med sig till sin studentstad. Vi åkte, han köpte filten, jag frågade vart vi skulle köpa picknickmaten och DÄR fick han ett utbrott igen, skrek hur jävla cp jag var (han hade föreslagit ett ställe på morgonen och i pausen som skedde då vi köpte filten hade jag glömt det), att hela dagen var förstörd och att vi bara skulle åka hem. Jag fattade ingenting men lät det bero trots att jag var extremt irriterad, för jag hade ju bara glömt bort hans förslag och i *min värld* så säger man då ”men jag sa ju det imorse, på XX” eller liknande och sen åker man dit. Hursomhelst, när vi kom hem var han fruktansvärt förbannad över att han hade köpt den där filten helt i onödan och anklagade MIG för att utflykten hade ställts in, trots att både filtköpet och beslutet att ställa in picknicken varit hans beslut. Då fick jag verkligen nog och för första gången fick jag ett totalt psykbryt på honom – han skulle kunna anklaga mig för många saker i sin egen värld men absolut INTE detta. Det slutade med att jag slet ut hans saker ur mina garderober och ”hjälpte” honom packa för nu skulle han fan sluta leva på mig, det blev våldsamt och aggressivt, han slängde ner mig på sängen och slet loss sovrumsdörren från karmen. Vi skildes åt som de värsta av fiender och därpå följde inledningsvis en enorm lättnad att äntligen slippa honom och hans orättvisa utbrott, vilken gradvis förbyttes mot ekande tomhet och slutligen djup ensamhet och sorg. Han verkade känna samma sak, för vi hördes av redan på kvällen och bestämde att ses och prata två dagar senare, för skiljas ville vi men som vänner snarare än ovänner. Då var han ångerfull, ville mysa hela tiden och ville bo hos mig de sista veckorna tills han skulle tillbaka till sin studentstad, men jag sa att jag inte ville det eftersom det blir förvirrande men att vi kunde ses på dagtid ibland på en neutral plats utan alkohol. Dagen innan han skulle åka tillbaka åkte jag till den kompis som han bodde hos, tvättade alla hans kläder, packade åt honom och gav honom avskedspresenter. Varför detta omhändertagande kan vara relevant märker ni snart.
Under hösten 2016 hördes vi av ett par gånger med ett par veckors mellanrum. I september när jag var utomlands hörde han av sig och ville veta om jag hade hookat upp med någon eller tänkte göra det (det ville jag inte). Jag skrev att jag var ledsen att det var slut även om det varit det bästa beslutet, och att jag ändå ville ha kvar honom i mitt liv om det var möjligt, om än bara som vän. Jag skrev också att jag trodde att det skulle hjälpa oss båda antingen att gå vidare eller behålla kontakten om han skrev ett brev till mig där han beskrev sina känslor för mig och tankar kring oss, eftersom jag trodde att riktlinjer skulle göra allt tydligare. Han vägrade och avslutade kontakten.
Några veckor senare – lägligt nog precis innan min födelsedag som han var inbjuden till - kom ändå ett brev, sex sidor Word om hur dåligt han mådde, hur svag han ansåg sig vara, hur alkoholismen påverkade honom samtidigt som han inte kände att han hade alternativ för att bli social, och att han älskade mig mer än något annat men att han hade ljugit för mig hela vår relation och även haft sex med andra kvinnor både i studentstaden och i vår hemstad under den tid vi varit tillsammans – bland annat i kompisens bostad där jag nyligen hade stått och packat ner hans nytvättade kläder åt honom. Han bad om förlåtelse, skrev att han hatade sig själv men skulle göra vadsomhelst för en chans till. Jag dog inombords av sorg och raseri och all förlorad energi som jag aldrig skulle få igen, men kunde inte klippa bandet dels eftersom han var så ensam som person, han behövde fortfarande stöd och jag älskade honom lika mycket som innan. Jag hoppades, som alla dumskallar, att han skulle må bättre och lyckas ge oss en chans framöver. Jag gick trots allt med på kontakt på två motkrav: att han skulle börja i terapi, och att han skulle sluta dricka.
Han tog kontakt med vården och slutade enligt egen ”rapportering” att dricka. Jag märkte gradvis en förbättrad skillnad på honom både i humör och stressnivå, och han verkade bli lugnare och bättre på att kommunicera sina känslor. Han ville prata både i tfn och på messenger videosamtal ibland. Han kom hem till jul och eftersom läget hade stabiliserats mer mellan oss lät jag honom bo hos mig under ca två veckor. Han var nykter under högtiderna och bjöd in mig att fira jul med hans familj, där han var fysiskt nära och ville pussas och hålla handen inför sina familjemedlemmar. Vi blev också fysiskt intima under den här perioden och det kändes lugnare mellan oss, även om det inte på något sätt bestämdes att det skulle fortsätta som ett förhållande igen. Det bara funkade just då, och ingen av oss verkade vilja bestämma en fortsättning varken åt ena eller andra hållet eftersom vi var så sköra.
När han väl hade åkt hem blev han avogt inställd, distanserad och elak igen. Han ville avsluta kontakten för gott och blockerade mig på Facebook och Instagram. Han sa åt mig att radera alla bilder på oss och sa att han också skulle göra det. Jag blev ledsen och arg men visste att jag inte kan övertyga honom om något när han har bestämt sig, och att det kanske var bäst så. Jag började så småningom vänja mig vid att det inte skulle bli någon vänskap eller kontakt, men till Alla hjärtans dag kom plötsligt ett vykort med fåglar som pussades där han skrev att var vi än står just nu så älskar han mig och kommer alltid att göra det, att han hoppades att jag mådde bra. Jag blev djupt berörd men valde att inte svara eftersom jag inte ville förvirra eller plåga honom med min närvaro eftersom det var just Alla hjärtans dag. Däremot skickade jag några veckor senare ett stort födelsedagspaket med flera saker som är kopplade till hans intressen. Han hörde av sig och tackade, och vi smsade vänskapligt. Cirka en gång i månaden hörde han av sig för att meddela att han hade varit nykter i ytterligare en månad, totalt under sex månader. Några veckor senare hördes vi av igen och började prata lite minnen av sexuell karaktär, vilket kändes lite spännande men samtidigt förvirrande och knappast allvarligt. Vi skrev att vi får väl nöja oss med att vara avundsjuka på våra framtida partners, men ses och ”prata minnen” i sommar. Jag kände att situationen var flirtig men hanterbar och ändå mer åt kompishållet.
Nyligen hördes vi av igen när han var på väg till vår hemstad för en svensexa för sin svåger, och det kom då fram under sms-konversationen att vi båda hade börjat träffa andra. Jag fick dåligt samvete och bad om ursäkt för att jag hade flirtat med honom utan att veta att han var upptagen, vilket han avfärdade som ”bådas skuld” och inget att bry sig om. Han frågade om jag ville ses direkt och prata om det, vilket jag ville. Så vi träffades dagtid nyktra på en neutral plats och pratade om både det och våra nya partners, om skola och jobb och det flöt på bra. Men det var också en spänning i luften som vi inte kunde förtränga, en längtan att återförenas. Vi började prata om de saker som våra partners kunde ge som vi inte kunde ge varandra, men också om de egenskaper vi saknade med dem som vi båda hade kvar. När vi skildes åt fortsatte vi smsa hela kvällen och dagen därpå under svensexan. Han skickade massor med kärleksbilder på oss från bl a bröllop och vardagsaktiviteter, bilder som han ju hade sagt att han raderat men uppenbarligen hade sparat i alla fall. Jag kunde helt enkelt inte sluta prata med honom, han väckte så mycket känslor i mig och tryckte på alla de rätta knapparna han har lärt sig genom åren. Min nya partner och jag kom fram till att vi inte stämde överens som kärlekspar och det slutade med att vi gjorde slut den kvällen, men bestämde att vara vänner. På kvällen började mitt aspie-ex skriva att han ville träffa mig, men jag tvekade eftersom han var full. Han skrev bland annat att han hade fått ragg och jag svarade besviket att då får han ha en trevlig kväll utan mig men han övertygade mig att han ville ses, att han inte hade sovplats (klart han hade när han skulle vara här hela helgen) och vi stämde träff utanför min lägenhet.
När han såg mig stegade han fram, svepte in mig i sin jacka och artikulerade långsamt och tydligt ”Jag ÄLSKAR dig. Jag vill leva med dig resten av mitt liv”. Han fortsatte att berätta att han hade suttit med sin svåger under kvällen och berättat allt om sina känslor för mig, att han var förvirrad eftersom han var kär i sin nuvarande flickvän men älskar mig. Han sa till mig den natten att han vill gifta sig och bilda familj med mig efter examen, att han önskade att jag skulle flytta till hans stad men att han vet att det inte finns jobb för mig där, att han trivs med henne men att det han och jag har är tusen gånger större. Jag sa att jag inte vill vara den andra kvinnan, och han svarade att det är HON som är den andra kvinnan. Jag frågade om kvinnan som han skrivit att han hade fått ragg på tidigare under kvällen, men han svarade att han bara hade sagt så för att göra mig svartsjuk. Som ni förstår vred detta runt huvudet på mig ännu mer. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag visste ju också hur det brukar gå med honom. Jag försökte vara neutral men kunde inte stå emot. Han sov hos mig den natten, tätt omslingrad i min famn, men morgonen därpå såg han så olycklig ut att jag var tvungen att fråga om han ångrade sig. Han nickade, och jag dog igen. Jag skrev ett sms under dagen där jag frågade om han menade allt han hade sagt (gav exempel för tydlighetens skull), men han svarade bara att han inte kunde stå för allt han hade sagt, att jag inte skulle vänta på honom, och nu var han bakis och skulle försöka att inte dö. Jag blev olycklig igen för jag hade ju trott på honom, jag kände mig så grundlurad. Jag bestämde mig för att sluta skriva med honom, och bara låta det bero.
Det gick en vecka, sedan hörde han av sig på sin flickväns födelsedag. Han ville veta hur jag mådde (vilket han aldrig frågar annars), hur det var med mig och min partner (fortfarande gjort slut, fortfarande vänner). Jag skrev att allt var bra, men det var inte det han ville höra för han skrev inget mer. Dock låste han upp blockeringen på Facebook, men addade mig inte.
En vecka senare hörde han av sig igen, denna gång för att informera om att sista tentan för terminen var skriven. Han undrade hur det gick på jobbet. Jag svarade att det gick bra och att jag kunde hjälpa honom skriva ett tal till syrrans stundande bröllop om han ville, för jag visste att han kände sig stressad över sommarjobb och annat som störde just den veckan. Han svarade inte. Plötsligt hade han blockerat mig igen på Facebook.
Ytterligare en vecka senare skedde bröllopet i vår hemstad och vi hördes såklart av eftersom han drack och var sentimental. Samma kärleksfulla procedur som senast upprepades, samma förvirring skapades, samma självhat bubblade upp inom honom, så jag skrev dagen efter att jag ville ses och bestämma några slags förhållningsregler så att vi båda vet vad som gäller – vänskap eller inget alls. Vi stämde en nykter träff på eftermiddagen och jag försökte ställa raka och tydliga frågor, för man måste annars dra ur honom allting och jag ville absolut inte lägga orden i hans mun denna viktiga dag. I korthet, och vi var ganska tysta i övrigt, fick jag veta att han nu har raderat alla bilder på oss (visst, den har man hört förr men han verkade mena det), att han ville att känslorna mellan oss ska svalna helt, att han (såklart) inte kan lova en framtid mellan oss men inte heller vill avsluta kontakten helt, att han väntar men samtidigt inte vill vänta för han kan inte fokusera på skolan om han tänker på mig 30 mil bort, tre år bort.
Idag har jag ett jobb där jag både har tid och råd att hälsa på honom, men han verkar inte vilja det. Han är trots allt upptagen så det i sig är väl logiskt, men har sagt ett tiotal gånger sen en månad tillbaka att hon ändå ska flytta nästa år och börja plugga, att han ändå har förstört förhållandet, att hon ändå inte verkar vara intresserad av honom, att han är med henne för att slippa känna sig så ensam i sin studentstad. Vi bestämde att vi inte ska ha kontakt under en obestämd tid, och därefter endast kontakt under dagtid och nyktra former på neutral mark.
Jag frågade om helgerna som varit hade varit mer fysisk kärlek än emotionell kärlek för honom, och han svarade ja. Jag förklarade att det då blir väldigt förvirrande för mig att han säger att han älskar mig och vill leva resten av sitt liv med mig inkl barn och giftermål, vilket han sa att han förstår (men det betvivlar jag). Jag frågade då om han ens får ut något av att umgås med mig, eftersom det fysiska inte får ske. Han sa att han får det. Jag sa då att vänskap för mig är tvåfiligt, och det vore orättvist att bygga en vänskap på någon slags byggsten att JAG ska vara den enda som underhåller, stöttar, peppar, bygger upp och sköter om den. Han höll med. Jag sa att jag inte vill bli betraktad som bara en kropp, vilket han sa att han inte heller vill att någon ska tänka om mig, att jag förtjänar bättre. Så, detta är i princip min tolkning av det lilla som sades: ”Lämna mig ifred på obestämd tid tills jag pallar att ses igen”.
Nu har det gått en vecka sen vi tog farväl, och det känns lite verkligare nu. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag behöver få veta om hans känslor är äkta eller om han bara ljuger och manipulerar mig, trots att jag har svårt att förstå varför. Varför har han sagt alla dessa saker och t o m involverat familjen i sina känslor och tankebanor om han inte menat dem? Varför har han sparat bilderna på oss trots att han har sagt flera gånger att han har raderat dem? Och om han menat det han sagt till mig, varför kan han aldrig stå för det när jag frågar honom rakt ut, trots att hans känslor då är besvarade och vi har möjlighet att ses så mycket oftare och dessutom i hans egen stad nu? Förstår att ingen av er kan svara för honom och att alla är olika och har olika grader av Aspberger, men kanske känner någon av er (även någon NT) igen er lite extra och kan förklara hur iallafall just ni tänkte eller tänker när ni läser detta.
Det jag undrar är väl egentligen, eftersom ingen av oss verkar kunna fatta beslutet på egen hand: kan någon försöka ge råd om vad ska jag göra, så att det blir bäst för oss båda? Vad vill han egentligen? Har han bara hört av sig för att han vet att jag alltid tar hand om honom, som en mamma snarare än partner? Kommer han höra av sig igen, och hur ska jag då hantera det? Vill inte lämna honom ensam om han behöver mig, men vill heller inte bli utnyttjad för jag bryr mig verkligen om honom och vill att han ska må bra på riktigt.
Tacksam för råd…
jag blev nyss medlem här då sidor som denna har räddat mitt förstånd många gånger genom de senaste två åren. Nu är jag så utochin i skallen så jag känner att jag måste få någon slags övervägande fingervisning, helst från andra aspies men även från NT som mig själv. Jag ska FÖRSÖKA fatta mig kort och hålla mig ifrån emotionella utsvävningar, men då detta förhållande har varit en berg-och-dalbana under två års tid kan det bitvis bli komplicerat, långt eller väl detaljerat att läsa. Bear with me! Och snälla snälla, om någon läser detta, hjälp mig om ni tror att ni har den minsta aning om vad jag bör göra som vore det bästa för oss båda.
För två år sedan träffade jag min numera ex-pojkvän som har aspie. Vi föll pladask för varandra och umgicks intensivt i fyra dagar - fyra dagar, eftersom han precis hade fått en universitetsplats och en bostad i en annan stad över 30 mil bort. Hans examen låg då FEM ÅR bort, och det kändes kört. Vi försökte därför slå känslorna ur hågen, men det gick bara inte. Vi hördes av varje dag, oftast via Messenger och sms eftersom han inte vill prata i tfn, men allt oftare körde vi videosamtal via Messenger som verkade funka bra. Han berättade att han hade berättat om mig för sin familj och att han ville att vi skulle träffas nästa gång han kom hem igen.
En månad senare berättade han via Messenger att han hade varit med en annan tjej därnere, på fyllan. Jag blev förkrossad men försökte tänka att vi ju precis hade inlett någonting på femårsdistans, och dessutom var han sju år yngre än mig som är i 30-årsåldern och tog kanske inte känslor på samma allvar. Jag förlät honom men sa att han måste berätta för mig om hans känslor för mig svalnar eller om han känner igen att han vill vara med någon annan. Jag bad honom också att testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar eftersom han sa att han ville fortsätta ha en relation med mig och "skulle göra vadsomhelst" bara jag tog tillbaka honom. Detta gjorde han och vi fortsatte att ha daglig kontakt, vi ingick en verklig relation och vi sågs ca en helg i månaden i vår hemstad (eftersom jag jobbade helger och inte kunde hälsa på honom). Livet som kära verkade flyta på och jag fick nära kontakt med hans familj.
Jag upptäckte att vardagslivet var väldigt krävande men anpassade mig till det mesta (speciell kost, inga spontana kompisträffar, var sak på sin plats, att han spelade samma artist hemma om och om igen och till och med sov med musiken på). Jag kände mig trygg och lycklig både med honom och hans familj, och vi hade en otrolig dragningskraft till varandra. Det kändes alltid som att världen försvann under våra fötter när vi var nära varandra. En enda blick kunde få oss att kasta allting åt helvete och bara snärja in oss i varandra. Jag har aldrig känt såhär förut, och då har jag haft långvariga relationer på exempelvis 8 år bakom mig, varit förlovad, sambo etc.
Jag har alltid varit rak och ärlig som person. Undrar jag något frågar jag. Vill jag förmedla något sveper jag inte in det. Kanske funkade den livsstilen på honom, för han öppnade sig gradvis ganska tidigt för mig och berättade om pappans livshotande sjukdom och alkoholism, om sina egna rädslor och känslan av att alltid känna sig utanför, asocial och misslyckad. Jag lyssnade, stöttade, peppade, letade lösningar, tog hand om honom. Jag kände att jag hade ett meningsfullt syfte där jag gjorde skillnad för honom, vilket i sin tur gav mig skillnad i mitt eget liv. Våra gemensamma vänner tyckte att han var konstig men accepterade honom. Mina egna vänner tålde honom inte - på fyllan blev han alltid aggressiv både mot dem och mig, hotfull, högljudd, elak och avvisande.
Det var just det där, hans egen alkoholism, som han inte insåg att han hade ärvt förrän vi hade varit tillsammans i ca 7 månader och skulle fira hans födelsedag med gemensamma vänner på restaurang. Jag hade jobbat sent och tog t o m med mig löparskor till jobbet för att kunna springa till restaurangen och vara där i tid. Väl där dök han inte upp förrän en timme försent till vår bordsreservation och var då full och spydig mot mig. Efter ett par timmars elaka kommentarer och hånfulla skratt valde jag helt sonika att resa mig upp och gå. Han tog då tag i min arm och frågade varför - han förstod på fullaste allvar inte någonting trots att jag hade bett honom att sluta kalla mig saker eller vara respektlös flera gånger under kvällen. Jag åkte hem, och han gick vidare med sina vänner. En gemensam vän sa då äntligen också till honom att han alltid beter sig hemskt på fyllan, speciellt mot mig, och han verkade då ta till sig det eftersom han tog upp det med mig dagen därpå.
Han kunde dock inte sluta dricka, och utbrotten samt hans (för alla) tydliga flirtande med andra kvinnor som följde på alkoholen var något som drev oss längre och längre isär. Eftersom han blev en ”social” person när han drack, hur vidrig denna än visade sig bli under kvällen, så verkade han behöva vara den för att få uppleva något socialt samspel alls. Jag kände att jag började drunkna med honom, men varken kunde eller ville lämna honom. Jag kände mer än någonsin att han behövde mig, för han mådde ju inte bra och ingen annan verkade inse allvaret eller bry sig om honom just för att han ansågs vara ”konstig” och ”avvikande”. För mig var han den smartaste, sexigaste, finaste killen.
Under våren 2016 misslyckades han med ett par tentor och hade svårt att plugga under sommaren inför höstens omtentor medan han var hemma. Han är extremt överintelligent och hade ett mycket understimulerande sommarjobb som krävde energi utan att ge något tillbaka. Han började distansera sig och ingenting jag gjorde blev uppskattat eller lyckat. Jag kände att han var deprimerad, såsom jag har känt att han hade varit tidigare men aldrig ville acceptera. Han svarade med att bli ännu vresigare och elakare och till slut stod jag inte ut längre. Jag fick utbrott tillbaka, lämnade lägenheten vid ett tillfälle, orkade inte ta hand om honom mer när jag bara fick skit tillbaka.
Han visste precis vad han skulle säga, både för att knäcka mig och för att senare övertyga mig att ta honom tillbaka, och jag kände mig manipulerad. Jag kände mig också obegripligt och överrumplande oåterkalleligt kär. Han var allt för mig, hela min värld, trots att jag har flera höga utbildningar med en ljus framtid, en fin bostad, underbara husdjur och nära vänner. Var inte han lycklig, så var jag automatiskt inte det heller. Vår lycka hängde på hur han mådde. Som en annan NT sade i en artikel en gång: "Så länge vi umgås på hans sätt är det jätteroligt, jättetrevligt". Jag kunde inte få ha en dålig dag eller fokusera enbart på mig, för då ansågs jag vara en börda som han inte orkade med. Efter att ha läst om Aspergers i två år samt efter min examen i bland annat neurologi och neuropsykiatriska dolda funktionsnedsättningar så förstår jag hur han menade. Men det är inte lätt att tänka det när den man älskar stirrar en kallblodigt rakt in i ögonen med en blick svart som natten och sakligt artikulerar "Jag ÅNGRAR att jag träffade dig" eller "När vi ska åka båt i helgen ska jag hoppa över flytvästen så att jag drunknar ifrån dig". Detta varvades med "Jag vill gifta mig med dig", "Våra barn kommer bli de smartaste och snyggaste någonsin" och "Du är det bästa som har hänt mig, jag har aldrig känt såhär". Förvirringen blev, som ni säkert förstår, total för mig med tiden. Ni som är NT känner kanske igen er nu, och ni som är aspie kanske också gör det och vet varför.
Hursomhelst, vår saga tog abrupt slut en sensommardag 2016. Vi skulle åka på en picknick till hans barndomshem på landet och han hade föreslagit att vi skulle köpa en picknickfilt innan. Jag sa att jag redan hade en men han ville köpa en egen för att sedan ta med sig till sin studentstad. Vi åkte, han köpte filten, jag frågade vart vi skulle köpa picknickmaten och DÄR fick han ett utbrott igen, skrek hur jävla cp jag var (han hade föreslagit ett ställe på morgonen och i pausen som skedde då vi köpte filten hade jag glömt det), att hela dagen var förstörd och att vi bara skulle åka hem. Jag fattade ingenting men lät det bero trots att jag var extremt irriterad, för jag hade ju bara glömt bort hans förslag och i *min värld* så säger man då ”men jag sa ju det imorse, på XX” eller liknande och sen åker man dit. Hursomhelst, när vi kom hem var han fruktansvärt förbannad över att han hade köpt den där filten helt i onödan och anklagade MIG för att utflykten hade ställts in, trots att både filtköpet och beslutet att ställa in picknicken varit hans beslut. Då fick jag verkligen nog och för första gången fick jag ett totalt psykbryt på honom – han skulle kunna anklaga mig för många saker i sin egen värld men absolut INTE detta. Det slutade med att jag slet ut hans saker ur mina garderober och ”hjälpte” honom packa för nu skulle han fan sluta leva på mig, det blev våldsamt och aggressivt, han slängde ner mig på sängen och slet loss sovrumsdörren från karmen. Vi skildes åt som de värsta av fiender och därpå följde inledningsvis en enorm lättnad att äntligen slippa honom och hans orättvisa utbrott, vilken gradvis förbyttes mot ekande tomhet och slutligen djup ensamhet och sorg. Han verkade känna samma sak, för vi hördes av redan på kvällen och bestämde att ses och prata två dagar senare, för skiljas ville vi men som vänner snarare än ovänner. Då var han ångerfull, ville mysa hela tiden och ville bo hos mig de sista veckorna tills han skulle tillbaka till sin studentstad, men jag sa att jag inte ville det eftersom det blir förvirrande men att vi kunde ses på dagtid ibland på en neutral plats utan alkohol. Dagen innan han skulle åka tillbaka åkte jag till den kompis som han bodde hos, tvättade alla hans kläder, packade åt honom och gav honom avskedspresenter. Varför detta omhändertagande kan vara relevant märker ni snart.
Under hösten 2016 hördes vi av ett par gånger med ett par veckors mellanrum. I september när jag var utomlands hörde han av sig och ville veta om jag hade hookat upp med någon eller tänkte göra det (det ville jag inte). Jag skrev att jag var ledsen att det var slut även om det varit det bästa beslutet, och att jag ändå ville ha kvar honom i mitt liv om det var möjligt, om än bara som vän. Jag skrev också att jag trodde att det skulle hjälpa oss båda antingen att gå vidare eller behålla kontakten om han skrev ett brev till mig där han beskrev sina känslor för mig och tankar kring oss, eftersom jag trodde att riktlinjer skulle göra allt tydligare. Han vägrade och avslutade kontakten.
Några veckor senare – lägligt nog precis innan min födelsedag som han var inbjuden till - kom ändå ett brev, sex sidor Word om hur dåligt han mådde, hur svag han ansåg sig vara, hur alkoholismen påverkade honom samtidigt som han inte kände att han hade alternativ för att bli social, och att han älskade mig mer än något annat men att han hade ljugit för mig hela vår relation och även haft sex med andra kvinnor både i studentstaden och i vår hemstad under den tid vi varit tillsammans – bland annat i kompisens bostad där jag nyligen hade stått och packat ner hans nytvättade kläder åt honom. Han bad om förlåtelse, skrev att han hatade sig själv men skulle göra vadsomhelst för en chans till. Jag dog inombords av sorg och raseri och all förlorad energi som jag aldrig skulle få igen, men kunde inte klippa bandet dels eftersom han var så ensam som person, han behövde fortfarande stöd och jag älskade honom lika mycket som innan. Jag hoppades, som alla dumskallar, att han skulle må bättre och lyckas ge oss en chans framöver. Jag gick trots allt med på kontakt på två motkrav: att han skulle börja i terapi, och att han skulle sluta dricka.
Han tog kontakt med vården och slutade enligt egen ”rapportering” att dricka. Jag märkte gradvis en förbättrad skillnad på honom både i humör och stressnivå, och han verkade bli lugnare och bättre på att kommunicera sina känslor. Han ville prata både i tfn och på messenger videosamtal ibland. Han kom hem till jul och eftersom läget hade stabiliserats mer mellan oss lät jag honom bo hos mig under ca två veckor. Han var nykter under högtiderna och bjöd in mig att fira jul med hans familj, där han var fysiskt nära och ville pussas och hålla handen inför sina familjemedlemmar. Vi blev också fysiskt intima under den här perioden och det kändes lugnare mellan oss, även om det inte på något sätt bestämdes att det skulle fortsätta som ett förhållande igen. Det bara funkade just då, och ingen av oss verkade vilja bestämma en fortsättning varken åt ena eller andra hållet eftersom vi var så sköra.
När han väl hade åkt hem blev han avogt inställd, distanserad och elak igen. Han ville avsluta kontakten för gott och blockerade mig på Facebook och Instagram. Han sa åt mig att radera alla bilder på oss och sa att han också skulle göra det. Jag blev ledsen och arg men visste att jag inte kan övertyga honom om något när han har bestämt sig, och att det kanske var bäst så. Jag började så småningom vänja mig vid att det inte skulle bli någon vänskap eller kontakt, men till Alla hjärtans dag kom plötsligt ett vykort med fåglar som pussades där han skrev att var vi än står just nu så älskar han mig och kommer alltid att göra det, att han hoppades att jag mådde bra. Jag blev djupt berörd men valde att inte svara eftersom jag inte ville förvirra eller plåga honom med min närvaro eftersom det var just Alla hjärtans dag. Däremot skickade jag några veckor senare ett stort födelsedagspaket med flera saker som är kopplade till hans intressen. Han hörde av sig och tackade, och vi smsade vänskapligt. Cirka en gång i månaden hörde han av sig för att meddela att han hade varit nykter i ytterligare en månad, totalt under sex månader. Några veckor senare hördes vi av igen och började prata lite minnen av sexuell karaktär, vilket kändes lite spännande men samtidigt förvirrande och knappast allvarligt. Vi skrev att vi får väl nöja oss med att vara avundsjuka på våra framtida partners, men ses och ”prata minnen” i sommar. Jag kände att situationen var flirtig men hanterbar och ändå mer åt kompishållet.
Nyligen hördes vi av igen när han var på väg till vår hemstad för en svensexa för sin svåger, och det kom då fram under sms-konversationen att vi båda hade börjat träffa andra. Jag fick dåligt samvete och bad om ursäkt för att jag hade flirtat med honom utan att veta att han var upptagen, vilket han avfärdade som ”bådas skuld” och inget att bry sig om. Han frågade om jag ville ses direkt och prata om det, vilket jag ville. Så vi träffades dagtid nyktra på en neutral plats och pratade om både det och våra nya partners, om skola och jobb och det flöt på bra. Men det var också en spänning i luften som vi inte kunde förtränga, en längtan att återförenas. Vi började prata om de saker som våra partners kunde ge som vi inte kunde ge varandra, men också om de egenskaper vi saknade med dem som vi båda hade kvar. När vi skildes åt fortsatte vi smsa hela kvällen och dagen därpå under svensexan. Han skickade massor med kärleksbilder på oss från bl a bröllop och vardagsaktiviteter, bilder som han ju hade sagt att han raderat men uppenbarligen hade sparat i alla fall. Jag kunde helt enkelt inte sluta prata med honom, han väckte så mycket känslor i mig och tryckte på alla de rätta knapparna han har lärt sig genom åren. Min nya partner och jag kom fram till att vi inte stämde överens som kärlekspar och det slutade med att vi gjorde slut den kvällen, men bestämde att vara vänner. På kvällen började mitt aspie-ex skriva att han ville träffa mig, men jag tvekade eftersom han var full. Han skrev bland annat att han hade fått ragg och jag svarade besviket att då får han ha en trevlig kväll utan mig men han övertygade mig att han ville ses, att han inte hade sovplats (klart han hade när han skulle vara här hela helgen) och vi stämde träff utanför min lägenhet.
När han såg mig stegade han fram, svepte in mig i sin jacka och artikulerade långsamt och tydligt ”Jag ÄLSKAR dig. Jag vill leva med dig resten av mitt liv”. Han fortsatte att berätta att han hade suttit med sin svåger under kvällen och berättat allt om sina känslor för mig, att han var förvirrad eftersom han var kär i sin nuvarande flickvän men älskar mig. Han sa till mig den natten att han vill gifta sig och bilda familj med mig efter examen, att han önskade att jag skulle flytta till hans stad men att han vet att det inte finns jobb för mig där, att han trivs med henne men att det han och jag har är tusen gånger större. Jag sa att jag inte vill vara den andra kvinnan, och han svarade att det är HON som är den andra kvinnan. Jag frågade om kvinnan som han skrivit att han hade fått ragg på tidigare under kvällen, men han svarade att han bara hade sagt så för att göra mig svartsjuk. Som ni förstår vred detta runt huvudet på mig ännu mer. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag visste ju också hur det brukar gå med honom. Jag försökte vara neutral men kunde inte stå emot. Han sov hos mig den natten, tätt omslingrad i min famn, men morgonen därpå såg han så olycklig ut att jag var tvungen att fråga om han ångrade sig. Han nickade, och jag dog igen. Jag skrev ett sms under dagen där jag frågade om han menade allt han hade sagt (gav exempel för tydlighetens skull), men han svarade bara att han inte kunde stå för allt han hade sagt, att jag inte skulle vänta på honom, och nu var han bakis och skulle försöka att inte dö. Jag blev olycklig igen för jag hade ju trott på honom, jag kände mig så grundlurad. Jag bestämde mig för att sluta skriva med honom, och bara låta det bero.
Det gick en vecka, sedan hörde han av sig på sin flickväns födelsedag. Han ville veta hur jag mådde (vilket han aldrig frågar annars), hur det var med mig och min partner (fortfarande gjort slut, fortfarande vänner). Jag skrev att allt var bra, men det var inte det han ville höra för han skrev inget mer. Dock låste han upp blockeringen på Facebook, men addade mig inte.
En vecka senare hörde han av sig igen, denna gång för att informera om att sista tentan för terminen var skriven. Han undrade hur det gick på jobbet. Jag svarade att det gick bra och att jag kunde hjälpa honom skriva ett tal till syrrans stundande bröllop om han ville, för jag visste att han kände sig stressad över sommarjobb och annat som störde just den veckan. Han svarade inte. Plötsligt hade han blockerat mig igen på Facebook.
Ytterligare en vecka senare skedde bröllopet i vår hemstad och vi hördes såklart av eftersom han drack och var sentimental. Samma kärleksfulla procedur som senast upprepades, samma förvirring skapades, samma självhat bubblade upp inom honom, så jag skrev dagen efter att jag ville ses och bestämma några slags förhållningsregler så att vi båda vet vad som gäller – vänskap eller inget alls. Vi stämde en nykter träff på eftermiddagen och jag försökte ställa raka och tydliga frågor, för man måste annars dra ur honom allting och jag ville absolut inte lägga orden i hans mun denna viktiga dag. I korthet, och vi var ganska tysta i övrigt, fick jag veta att han nu har raderat alla bilder på oss (visst, den har man hört förr men han verkade mena det), att han ville att känslorna mellan oss ska svalna helt, att han (såklart) inte kan lova en framtid mellan oss men inte heller vill avsluta kontakten helt, att han väntar men samtidigt inte vill vänta för han kan inte fokusera på skolan om han tänker på mig 30 mil bort, tre år bort.
Idag har jag ett jobb där jag både har tid och råd att hälsa på honom, men han verkar inte vilja det. Han är trots allt upptagen så det i sig är väl logiskt, men har sagt ett tiotal gånger sen en månad tillbaka att hon ändå ska flytta nästa år och börja plugga, att han ändå har förstört förhållandet, att hon ändå inte verkar vara intresserad av honom, att han är med henne för att slippa känna sig så ensam i sin studentstad. Vi bestämde att vi inte ska ha kontakt under en obestämd tid, och därefter endast kontakt under dagtid och nyktra former på neutral mark.
Jag frågade om helgerna som varit hade varit mer fysisk kärlek än emotionell kärlek för honom, och han svarade ja. Jag förklarade att det då blir väldigt förvirrande för mig att han säger att han älskar mig och vill leva resten av sitt liv med mig inkl barn och giftermål, vilket han sa att han förstår (men det betvivlar jag). Jag frågade då om han ens får ut något av att umgås med mig, eftersom det fysiska inte får ske. Han sa att han får det. Jag sa då att vänskap för mig är tvåfiligt, och det vore orättvist att bygga en vänskap på någon slags byggsten att JAG ska vara den enda som underhåller, stöttar, peppar, bygger upp och sköter om den. Han höll med. Jag sa att jag inte vill bli betraktad som bara en kropp, vilket han sa att han inte heller vill att någon ska tänka om mig, att jag förtjänar bättre. Så, detta är i princip min tolkning av det lilla som sades: ”Lämna mig ifred på obestämd tid tills jag pallar att ses igen”.
Nu har det gått en vecka sen vi tog farväl, och det känns lite verkligare nu. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag behöver få veta om hans känslor är äkta eller om han bara ljuger och manipulerar mig, trots att jag har svårt att förstå varför. Varför har han sagt alla dessa saker och t o m involverat familjen i sina känslor och tankebanor om han inte menat dem? Varför har han sparat bilderna på oss trots att han har sagt flera gånger att han har raderat dem? Och om han menat det han sagt till mig, varför kan han aldrig stå för det när jag frågar honom rakt ut, trots att hans känslor då är besvarade och vi har möjlighet att ses så mycket oftare och dessutom i hans egen stad nu? Förstår att ingen av er kan svara för honom och att alla är olika och har olika grader av Aspberger, men kanske känner någon av er (även någon NT) igen er lite extra och kan förklara hur iallafall just ni tänkte eller tänker när ni läser detta.
Det jag undrar är väl egentligen, eftersom ingen av oss verkar kunna fatta beslutet på egen hand: kan någon försöka ge råd om vad ska jag göra, så att det blir bäst för oss båda? Vad vill han egentligen? Har han bara hört av sig för att han vet att jag alltid tar hand om honom, som en mamma snarare än partner? Kommer han höra av sig igen, och hur ska jag då hantera det? Vill inte lämna honom ensam om han behöver mig, men vill heller inte bli utnyttjad för jag bryr mig verkligen om honom och vill att han ska må bra på riktigt.
Tacksam för råd…