aspiemason skrev:Vänsterpartiet är inga kommunister. Vi lämnade marxismen och kommunismen bakom oss år 1990.
...
Här är en artikel som jag tror kan intressera, artikeln handlar om boken ”Omprövningar. Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal.”, författad av idéhistorikern och bibliotekarien David Brolin.
I boken redogör han för hur det gick till när ett antal äldre herrar, som under sina ungdomsår var passionerade och radikala vänstersympatisörer, marxister och kommunister, som lite äldre bytte sida och helt tog avstånd från de åsikter de hade som unga:
DN - När de intellektuella gick från vänster till högerPublicerad 2015-07-13
Ideologiska 180-graderssvängar från vänster till höger undersöks i idéhistorikern David Brolins ”Omprövningar”. Maria Schottenius har läst en imponerande kartläggning och lär känna Axessgänget närmare.
Hur farao hamnade de här? Och hur gick det till när de mest vänsterradikala blev de mest högerradikala?
Tidskriften Axess har blivit ett fredat flyktingläger för vänsterns förlorade söner. De som var längst ut till vänster, mest renläriga, strängast, hårdast i fraktionsstrider är nu lika stränga, dogmatiska och renläriga – fast från höger. Och Axess redaktörer har generöst upplåtit predikstolen åt dem.
Jag har funderat på det här när jag i åratal läst Svante Nordin, Mauricio Rojas, Håkan Arvidsson, Lennart Berntson med flera läxa upp folk med vänstersympatier. Jag vet ju vad de tyckte förut. Att de stod på barrikaderna, några av dem mer högröstade och kategoriska än andra. Svante Nordin, filosof och idéhistoriker, var den strängaste av dem alla, skarp och begåvad, men oförsonlig. Håkan Arvidsson, historiker, var lundavänsterns egen Che Guevara i studentupproret 1968. Alla hade de sin egen roll i kampen. Nu går deras kamp åt andra hållet, men huvudfienden verkar vara densamma: Socialdemokratin och socialliberalismen. Mittenfåran. Folk som vill kompromissa och tillämpa oglamorös demokrati.
Det är en imponerande kartläggning han gör över den intellektuella positionsförflyttningen från vänster till höger. Några av de personer han intresserar sig för i sin bok har själva i böcker och artiklar redovisat sina 180-graderssvängar, men ofta lite friserat. David Brolin har gått på djupet i arkiven och skaffat sig en omfattande beläsenhet i denna moderna och något pinsamma omprövningarnas historia.
Han har valt att studera författare och intellektuella ”vars produktion haft ett stort inflytande”. Och även om rätt många flimrar förbi håller han sig huvudsakligen till sex personer: Lars Gustafsson, Håkan Arvidsson, Svante Nordin, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg och Klas Eklund. Observera, det här är en pojkbok. Inte en kvinna så långt ögat når.
Den riktige hardcoremannen i det här gänget är Svante Nordin. Jag minns honom väl från Lund, en benig, högt begåvad akademiker som doktorerat på flera institutioner, men ansågs lite för rabiat vänster för sitt eget bästa. Eller för karriären. Men det gick ju bra ändå. Han blev professor i idé- och lärdomshistoria.
Nordin gick ut hårt, han ansågs kommunistiskt ”ortodox” och ville i mitten av 70-talet åstadkomma största möjliga ”stränghet” i vetenskapen så väl som i politiken. ”Där borgerliga tänkare i historien blott ser ett sammelsurium av enskilda händelser, där ser en marxist sammanhang, helheter och lagbundenheter”, hävdade Svante Nordin, som höll i utrensningarna inom vpk (som sedan 1990 heter Vänsterpartiet) i Lund. Men några år senare i sin bok ”Historia och vetenskap” talar han om en ”avmytologisering” av marxismen. ”Marxismen måste dö – eller åtminstone byta skinn – för att överleva”.
Det finns ett optimistiskt och ett pessimistiskt förnuft, menar han. Hellre oförnuft och orättvisa än den kompromisslösa, intoleranta, fanatiska tron på förnuft och rättvisa, anser den omvände Svante Nordin. Så började han sin vandring från ortodox kommunist till liberal och konservativ.
kiddie skrev:Självklart har V kommunistiska rötter. Det stod i valmanifestet/partiprogrammet att vi ville ha revolution. För oss som var direkt involverade i partiet kändes detta redan på 80-talet rätt historia. Man konstaterade att visst bygger partiet på en marxistisk ANALYS, men det bygger inte längre på en marxistisk HANDLING, den känns bara mossig.
Det fanns de i partiet som ville att det skulle stå kvar dock, allt det där med revolutionen och proletariatets diktatur. Men flertalet ville ha en uppdatering till vad partiet egentligen höll på med, att arbeta inom den nuvarande demokratins ramar.
Skillnaden mellan SD och V är att V tog tag i sin historia i medialjuset.
...
De som var/är lite sunda i sitt tänkande lämnade nog V och tron på den marxistiska/kommunistiska ideologin för all framtid.