En skruvad relation el Snälla pojkar förlorar
Postat: 2006-04-20 18:29:48
Det är ju som sagt inte särskilt ovanligt att personer med Asperger har svårt med relationer. Häromdagen kom slutet på den mest skruvade relation jag någonsin haft, så här är min berättelse (gå och hämta en kaffe och fralla först, det här blir långt):
För ett tag sen jobbade jag som telefonförsäljare, vilket är helt fel jobb för en Aspie, jag vet. Men jag tyckte faktiskt om den sociala biten, och då menar jag inte att prata med äldre damer i telefonen, utan att jag hade trevliga arbetskamrater Tyvärr så ökades kraven allteftersom, och med det kom stressen som ett brev på posten. Dessutom, och det var den tyngsta biten, så blev jag allt mer förtjust i en av dessa arbetskamrater. Först så var hon helt kylig mot mig, men allteftersom så började vi prata mer och mer, och efter ett tag var hon bekväm nog med mig för att ge mig en kram då och då när jag behövde det.
Så på en personalfest, som jag fick kämpa för att gå på, var hon berusad och tyckte då det var en bra idé att klänga på mig titt som tätt. Inget hånglande direkt, men hon hoppade upp i min famn vid ett tillfälle, och satte sig i mitt knä vid ett annat. Det var, som ni kan förstå, både skönt och jobbigt. Jag har inte kännt så mycket ömhet i mitt liv, och hon gav mig vad jag behövde. Men som alltid vill man ha mer, och jag visste att det var ohållbart, eftersom vi var så olika i grunden - hon är extremt utåtriktad. Så när det var arbetsdag igen, så undvek jag henne, och hon verkade ändå inte komma ihåg mycket av festen. Hon är dessutom väldigt disträ, så hon märkte inte av så mycket att jag ignorerade henne.
Så där höll det på i ungefär två månader. Jag ignorerade henne, för att hon inte kunde ge mig den uppmärksamhet jag behövde, och hon blev till slut funderande över varför jag höll mig undan. Till slut så höll inte situationen längre, då hon trodde att jag var arg på henne, och då beslöt jag mig för att berätta för henne om mina känslor. Vi gick in i ett avskilt rum och jag berättade, inte bara om mina känslor, utan även om min AS, och om hur känslofattigt mitt liv varit. Jag har ångrat det där senare, men på något sätt så hoppades jag att hon skulle få ökad förståelse för hur jag var. Jag ville inte hålla hemligheter för henne. Jag utgick från att hon inte var intresserad, men hon sa att "man vet ju aldrig i framtiden". Hon berättade att hon hade sex killar som var intresserade just då, och att hon var trött på det och funderade på att ta en paus från dejtandet. Kom ihåg den meningen.
Samma kväll får hon 25 rosor till jobbet, från en kille som hon inte kände alls, men som hon skulle på blinddejt med dagen efter. Jag kom ihåg hennes ord, och hoppades naturligtvis att hon skulle nöja sig med en dejt. Men dagen efter hörde jag, från min plats några meter bort, hur han inte var jättesnygg, men han var egen företagare, och funderade på att köpa hus och porsche. En dumbom kunde räkna ut att det skulle bli fler dejter. Hon trodde väl att hon tillräckligt diskret men jag hörde tillräckligt för att sjunka rätt djupt ner i stolen. Hur kan man tävla mot en sån kille? Jag kände mig bara patetisk, och ville bara ge upp allting.
Fortsättning följer...
För ett tag sen jobbade jag som telefonförsäljare, vilket är helt fel jobb för en Aspie, jag vet. Men jag tyckte faktiskt om den sociala biten, och då menar jag inte att prata med äldre damer i telefonen, utan att jag hade trevliga arbetskamrater Tyvärr så ökades kraven allteftersom, och med det kom stressen som ett brev på posten. Dessutom, och det var den tyngsta biten, så blev jag allt mer förtjust i en av dessa arbetskamrater. Först så var hon helt kylig mot mig, men allteftersom så började vi prata mer och mer, och efter ett tag var hon bekväm nog med mig för att ge mig en kram då och då när jag behövde det.
Så på en personalfest, som jag fick kämpa för att gå på, var hon berusad och tyckte då det var en bra idé att klänga på mig titt som tätt. Inget hånglande direkt, men hon hoppade upp i min famn vid ett tillfälle, och satte sig i mitt knä vid ett annat. Det var, som ni kan förstå, både skönt och jobbigt. Jag har inte kännt så mycket ömhet i mitt liv, och hon gav mig vad jag behövde. Men som alltid vill man ha mer, och jag visste att det var ohållbart, eftersom vi var så olika i grunden - hon är extremt utåtriktad. Så när det var arbetsdag igen, så undvek jag henne, och hon verkade ändå inte komma ihåg mycket av festen. Hon är dessutom väldigt disträ, så hon märkte inte av så mycket att jag ignorerade henne.
Så där höll det på i ungefär två månader. Jag ignorerade henne, för att hon inte kunde ge mig den uppmärksamhet jag behövde, och hon blev till slut funderande över varför jag höll mig undan. Till slut så höll inte situationen längre, då hon trodde att jag var arg på henne, och då beslöt jag mig för att berätta för henne om mina känslor. Vi gick in i ett avskilt rum och jag berättade, inte bara om mina känslor, utan även om min AS, och om hur känslofattigt mitt liv varit. Jag har ångrat det där senare, men på något sätt så hoppades jag att hon skulle få ökad förståelse för hur jag var. Jag ville inte hålla hemligheter för henne. Jag utgick från att hon inte var intresserad, men hon sa att "man vet ju aldrig i framtiden". Hon berättade att hon hade sex killar som var intresserade just då, och att hon var trött på det och funderade på att ta en paus från dejtandet. Kom ihåg den meningen.
Samma kväll får hon 25 rosor till jobbet, från en kille som hon inte kände alls, men som hon skulle på blinddejt med dagen efter. Jag kom ihåg hennes ord, och hoppades naturligtvis att hon skulle nöja sig med en dejt. Men dagen efter hörde jag, från min plats några meter bort, hur han inte var jättesnygg, men han var egen företagare, och funderade på att köpa hus och porsche. En dumbom kunde räkna ut att det skulle bli fler dejter. Hon trodde väl att hon tillräckligt diskret men jag hörde tillräckligt för att sjunka rätt djupt ner i stolen. Hur kan man tävla mot en sån kille? Jag kände mig bara patetisk, och ville bara ge upp allting.
Fortsättning följer...