AspergerForum

Många av oss har hört att vi inte visar saker på utsidan som vi känner på insidan. Detta tillskrivs dålig social förmåga. Dåligt kroppsspråk. Men är det hela sanningen?

Jag känner att en del nog är att jag alltid fått mina känslor nedtryckta. Som liten hade jag nog högre stressnivåer än många andra, men man var ju inte tillåten att inte vara lugn för det. Jag trodde att alla kände samma som jag och att det bara handlade om att behärska sig. Faktum är att det är ett minne jag har från min barndom att jag blir tillsagd att alla måste lära sig att behärska sig.

Så om man har en stark inre stress men ändå måste vara lugn på utsidan, är det då så himla konstigt att ens kroppsspråk ständigt sedan ligger flera snäpp under vad man känner? Man har ju vuxit upp att agera så. Det har blivit helt naturligt för en att inte visa mycket på utsidan.

Jag har aldrig varit benägen att förklara autismbeteenden med miljö men nu börjar jag ju undra.

Autismen är väl då att du är så känslig för omgivningen att den skapar stor inre stress? och sedan kommer resten som en konsekvens.

Ja, autismen är utgångspunkten i vilket fall. Men jag har nog alltid förnekat att det finns pålagringar skapade av omgivningen.

I mitt fall tror jag mina förädrar som har autismdrag dessutom var väldigt känsliga för känslor. Därför blev det extra viktigt för dem att barnen inte skulle visa för mycket sådant. De var rädda fär känslorna sjäva och också för rädda för andra, att andra skulle döma deras barn.

Så man kanske inte är ett socialt UFO då? För hade jag inte fattat sociala regler hade jag ju struntat i vad mina föräldrar lärde mig.

Varför skulle du vara ett socialt UFO? och om känslorna är mycket starkare än för andra så kanske det bara var en användbar anpassning?

Därför att få en aspergerdiagnos måste man vara ett socialt UFO.

Kroppsspråket kan vara passivt, en dålig eller bara extremt egendomlig hållning säger extremt mycket till andra människor utan att man har någon direkt avsikt att förmedla något.

Jag har också funderat på det där. Ända tills jag fick en autismdiagnos för drygt ett år sedan var jag tvungen att dölja och trycka ner mina känslor, gjorde jag inte det resulterade det i stor ilska från min omgivning. Jag tror att autister har svårare att visa känslor, eller visar dem på ett annat sätt än NT, men att det blir mycket värre av omgivningens reaktioner. För mig har det inte bara handlat om negativa känslor utan även om känslor som glädje, där finns det regler för hur det är lämpligt att visa att man är glad. Bryter man mot de reglerna får det också negativa konsekvenser.

Ja, jag har även blivit nedtryckt i mina positiva känslor. Alla mina känslor är fel. Locket på.