AspergerForum

Den första tanke du fick nu var kanske att jag är inte klok som säger så....
Visst, jag kanske inte är klok, men livet är verkligen enkelt.

Hur menar jag?
Jo, alla har ett val.
Om man har tråkigt och vill tycka synd om sig själv för att man har tråkigt så har man valt det. Men om man vill göra något åt det, gör man det.

Har man fått en diagnos som Asperger och vill tycka synd om sig för det, får man det. Men om man vill njuta av livet och ha skoj i alla fall. Då har man det.

Alla har val i livet, det handlar om vad man väljer och hur man ser på livet.

Man har bara ett liv och jag vill ha skoj och njuta av livet. Jag bryr mig inte om vad andra tycker eller tänker om mig när jag har skoj på stan en vardag, skrattar och har roligt. Visst, jag har hört att folk tycker både det ena och det andra, men vad gör det?
Jag vill inte lägga energi på att andra ska få förstöra mitt liv.
Jag har bara ett liv och tänker njuta av det.

Det är även lite av det här som jag vill lära ut med min bok.
Kan jag som har en dödlig sjukdom, en kluven kota, varit mobbad i över 13 år med mer vara så glad och positiv som jag jämt för höra att jag är.
Då kan du med vara det.

Men vill du det?
Eller vill du tycka synd om dig själv?

Min filosofi:

Jag är alldeles för gammal för att bry mej om vad andra tycker.

Jag lever bara en gång - det gör jag för MIN skull, inte för andras.

Att vara bitter över omgivningen eller sin diagnos hjälper inte någon. Framförallt har man jävligt trist då.

Instämmer på det du skriver. Sedan kan man hitta olika tekniker, bara man försöker. Om jag har dåligt självförtroende lurar jag mig själv genom att se mig i tredje person, vilket i sig betyder att mina känslor är oväsentliga. Distansiering på det sättet fungerar väldigt bra om man inte trivs bland folk eller blir nedtryckt (mobbning).

Sedan finns det personer som mig, som helt enkelt inte är skapta för att vara glada och positiva hela tiden, eller ens större delen av tiden.

Jag tycker inte om mitt liv, och det har egentligen inte ett skit med min diagnos att göra. Tyvärr har jag där inget val och kan inte förbättra det jag tycker illa om, vilket gör att jag fastnar i ett missnöje.
Var nöjd med det du har säger många. Tro mig, jag har försökt om och om igen, men jag är bara inte skapt för att nöja mig med det liv jag har nu eller att vara glad och positiv.

För dem som faktiskt har ett val håller jag helt med om att det är mycket bättre att gå igenom livet och vara nöjd samt må bra. Absolut.

För dem som faktiskt har ett val håller jag helt med om att det är mycket bättre att gå igenom livet och vara nöjd samt må bra. Absolut.

Man har sällan val. Mycket tyder på att vår "lyckonivå" är medfödd och att vi därmed är dömda på förhand. Trist för dig att du fick den kassa lotten.

Livet är aldrig enkelt , men kan göras enklare, genom att man använder sig av sina valmöjligheter.

Eftersom samhället består av en massa regler och normer för hur vi borde välja, så är det lätt att stirra sig blind på dessa och glömma bort vad som skulle passa just mig.
Kanske är vi så påverkade av "normaliseringen" både medvetet och omedvetet att vi blir blinda för att vi har möjligheten att göra oberoende val.
För mig tog det bra många år innan jag förstod att jag kunde göra dessa val, som gör mitt liv lättare.
Valen kanske inte alltid passar in i hur man borde eller förväntas välja, men de passar just mig.
Jag blir glad när jag läser ditt inlägg Dunderbar, och jag ser fram mot att läsa din bok

Jag håller med. Det är vilken inställning till livet man har som avgör hur man mår. Det enda valet man har är ju att göra det bästa med det man har, att vara bitter över att saker hade kunnat vara annorlunda är meningslöst.

En sak som jag alltjämt upplever när jag kallt konstaterar att: Så här är det för mig, är att då upplever folk det som gnäll och försöker trösta mig.

Visst, jag är ganska negativ, men det är ju inte från min synvinkel sett, jag upplever mig själv som behaglig/svartsynt och jag trivs med mig själv. Jag trivs med andra behagliga/svartsynta. För mycket klämkäckhet stressar mig.

Exempel:
För många år sedan sade en kompis åt mig att jag inte ska gå omkring i svarta kläder alltjämt, för det gör mig deprimerad påstod hon. Jag ville så klart inte göra mig själv deprimerad. Så nu är jag i det mycket förargliga läget att jag har rätt mycket kläder som jag personligen egentligen inte gillar. De är för färgglada. Jag gillar svart. Älskar färg-färger också, rosa tex, men det är mer så att jag gillar den färgen på prylar, My Little Ponys tex. Ja, även väggar och duschdraperier etc. Men där jag ska slappna av ska det vara svarta väggar.

PÅ tisdag eftermiddag nästa vecka kommer livet bli lite lättare.

tahlia skrev:Sedan finns det personer som mig, som helt enkelt inte är skapta för att vara glada och positiva hela tiden, eller ens större delen av tiden.

Jag tycker inte om mitt liv, och det har egentligen inte ett skit med min diagnos att göra. Tyvärr har jag där inget val och kan inte förbättra det jag tycker illa om, vilket gör att jag fastnar i ett missnöje.
Var nöjd med det du har säger många. Tro mig, jag har försökt om och om igen, men jag är bara inte skapt för att nöja mig med det liv jag har nu eller att vara glad och positiv.

För dem som faktiskt har ett val håller jag helt med om att det är mycket bättre att gå igenom livet och vara nöjd samt må bra. Absolut.

Mina förhållanden är usla, men man kan lyckas med att lura sig själv. Man kan nog kalla det ett flyktigt godkännande eftersom det fallerar några gånger varannan vecka. En viktig hörnsten i det hela är en fristad. Är du aldrig glad?

tahlia skrev:Jag tycker inte om mitt liv, och det har egentligen inte ett skit med min diagnos att göra. Tyvärr har jag där inget val och kan inte förbättra det jag tycker illa om, vilket gör att jag fastnar i ett missnöje.

Jag är mycket skeptisk till att du inte skulle kunna förbättra det du inte gillar.

[Känner inte Dunderbar, så det här är bara ett par reflexioner i allmänhet]

Jag lutar en hel del åt Tahlias och SRM:s håll. Och fan ta den som kallar mig "självömkande", "bitter" eller "negativ" - det är nog dens pryl och inte min, nästan alla gånger.

Klämkäckhet stressar mig också. Kan stressa mig något vansinnigt. Glädje och humor har jag inga som helst problem med - tvärtom. Sug på den, ni som eventuellt inte fattar!

Sorg och bitterhet är inte heller samma sak. Det tror många.
Men att gråta (in- eller utvärtes) kan vara ljuvligt (på sitt sätt, eller fullt ut - det kan skifta) och precis vad man behöver för att inte bli bitter. Om det så varar i månader.

Minnen av plus sorg efter hålen i ens liv, det man har förlorat: samma sak.

Visserligen kan man säga att det är attityden det hänger på om man ska läka ihop på något sätt eller fastna i bitterhet - positiv attityd, jopphejdi! - men: förlust är förlust och en ocensurerad insikt om den kan visa sig vara en mycket stabilare grund att bygga resten av sig själv på än ett vindlätt segel uppspänt för att dölja avgrunden

[och så vidare... vet inte om det här blev nå bra, men nu blundar jag och postar det]

Jag är bitter. Det jag vill är fullständigt omöjligt för mig att (åter-)uppnå och det finns absolut ingenting jag kan göra åt det. I de fall där jag skulle kunna göra nåt åt det orkar jag i allmänhet inte, det spelar liksom ingen roll när stora delar av det viktiga ändå aldrig kommer att bli bra. Skjut mig nån!

vetej skrev:Är du aldrig glad?

När mina barn är hos mig och de mår bra och är glada, så är även jag glad. Även om en enorm oro och ett nattsvart samvete ofta överskuggar känslan.

Kristofer skrev:

tahlia skrev:Jag tycker inte om mitt liv, och det har egentligen inte ett skit med min diagnos att göra. Tyvärr har jag där inget val och kan inte förbättra det jag tycker illa om, vilket gör att jag fastnar i ett missnöje.

Jag är mycket skeptisk till att du inte skulle kunna förbättra det du inte gillar.

Tja, jag gillar inte det faktum att mina barn redan nu oroar sig för att jag inte har några vänner. Då jag inte klarar av att ljuga dem rakt upp i ansiktet så brukar jag försöka poängtera för dem att jag umgås en hel del med min lillebror och att han och de är de enda jag behöver.

Jag gillar inte det faktum att jag inte klarar av ett jobb, men kan heller inte "bota" mig från AS och ångest.

Jag gillar inte det faktum att jag var en usel människa i flera år, och varför jag inte kan ändra på det säger sig själv.

Jag gillar inte att jag inte litar på andra människor. Jag har försökt, men det resulterar bara i elände, så detta faktum kan jag heller inte ändra på.

Jag skulle kunna dra upp miljoner saker som jag är missnöjd med men som jag inte kan ändra på. Dock vill jag inte få höra att jag är gnällig. Inte heller vill jag ta över tråden med vad andra anser vara negativitet, så jag nöjer mig där.

tahlia skrev:Jag gillar inte att jag inte litar på andra människor.

Det kanske förklarar varför du tror att folk blir lurade på konst?

Kvasir skrev:

tahlia skrev:Jag gillar inte att jag inte litar på andra människor.

Det kanske förklarar varför du tror att folk blir lurade på konst?

Där kom du nog fram till något som min psykolog missat

tahlia skrev:

Kvasir skrev:

tahlia skrev:Jag gillar inte att jag inte litar på andra människor.

Det kanske förklarar varför du tror att folk blir lurade på konst?

Där kom du nog fram till något som min psykolog missat

Jag skickar räkning.