KrigarSjäl skrev:Det är svårt att förklara exakt vad jag menar, men för mig handlar det om att ha "hjärtat på rätta stället". Alltså; jag sympatiserar med alla som befinner sig i marginalen på något sätt; det kan vara aspies, konstnärer, kriminella, författare, homosexuella, författare, etniska minoriteter etc. Alla som inte är fotbollsälskande svenssons mao.
De är nog på många sätt de lättaste för mig också.
Konstigt nog har jag aldrig riktigt lyckats känslomässigt härleda det, eller mina "vänster"-åsikter (hjärtat går först, men då ska det vara stort också; ekonomin och det övriga är tjänare för det praktiska som hjärtat fordrar -
inte tvärtom), till att jag själv alltid har befunnit mig i marginalen. Och det kan väl också hända att min sym- eller empati inte följer av just min egen belägenhet, utan båda av någon mer grundläggande nivå i mig. Men likväl måste man ju då våga ta begreppet "gruppegoism" i sina tankar när man reflekterar över sig själv.
Avdelning för hejvilt skryt (känns det litet som)Och det är väl bra om man inte stannar där - i det som kan vara gruppegoism.
Alla människor är faktiskt ett jag. Jag kan till och med säga att jag vid närmare påseende hittills inte har funnit någon som inte har verkat göra så gott h*n kunde. På en grundare eller djupare nivå. Inget som motsäger ens ansvar att alltid göra sitt bästa och att låta bli att göra vissa saker - men ändå något som jag skulle ta hänsyn till både om jag satt och utredde en kriminalvård med chans att göra någon människa så bra h*n kan bli, och om jag vore en gud som satt däruppe och dömde folk. (Och en Gud, om h*n finns, som är moraliskt sämre än jag - vad är det att dyrka?)
Arbetet under åren med att lära mig krypa in i skinnet på fotbolls- och skvallerSvensson, mobbare, skjutgalningar och traffickare, Hitler, Stalin, Åke Green och till och med George Bush, har faktiskt varit och är otroligt intressant och utvecklande och jag kan varmt rekommendera det. Att känna sin fiende för att kunna verka för det goda i världen är en sak som talar för det och viktig nog; ändå är det ännu viktigare och mera belönande att man växer som människa och över huvud taget börjar få konstruktivare perspektiv än i "vänner" och "fiender".
Risken att man börjar tycka som någon farligt underempatisk person har inte jag känt av i alla fall, mer än tillfälligt och ytligt ungefär som en skådespelare när h*n studerar in en roll; jag kan väl inte säga att ingen annan skulle trilla dit, men det finns väl också flera sätt än just mitt att närma sig ämnet.